Bara singlar den här gången. Jättebrett möter jättesmalt och förenas någonstans i mitten. Som vanligt bara kvalitet. Varsågoda. Chivvy - "Red Water" - På sin debutsingel blandar Chivvy xx-gitarrer med Cure-atmosfärer, slänger in lite välbehövlig djuretik (som gör en sån som jag mycket glad), och slutprodukten är en av årets bästa svenska låtar. Det är … Fortsätt läsa Recensioner: singel-special
Etikett: folk
Recensioner: 2020-10-31
Spridda skurar, som alltid i 482-land. Och som alltid är kvalitet den gemensamma nämnaren. Varsågoda. Martin Küchen - Det försvunnas namn - Att hävda att Lundbaserade saxofonisten Martin Küchen sysslar med jazz på nya plattan Det försvunnas namn (ute nu via Thanatosis) är både förenklat och närmast felaktigt. Att säga att ljudkulisserna han bygger upp … Fortsätt läsa Recensioner: 2020-10-31
Låt-för-låt: I’m Kingfisher – The Past Has Begun
En av svensk americanas allra mest originella och spännande röster och låtskrivare har överträffat sig själv. Med fjärde plattan som I'm Kingfisher har Thomas Jonsson gjort sitt hittills bästa album. Den varma och gränslöst melankoliska The Past Has Begun släpps idag fredag, digitalt och på vinyl, via Fading Trails. Recensionerna har börjat ramla in och … Fortsätt läsa Låt-för-låt: I’m Kingfisher – The Past Has Begun
Bäst just nu: september 2020
Tre album (eller två album och en EP, om man ska vara noga) och fyra låtar. Varsågoda. Figurehead - Stockholm Alien (EP) - Det första jag undrar när jag får pressmejlet är om namnet Figurehead är en referens till avgrundsmörka Cure-låten "The Figurehead". När förstalåten "Prozac Dreamin" rullat några sekunder inser jag dock att … Fortsätt läsa Bäst just nu: september 2020
Recensioner, 2020-09-12
______________________________________________________________________________ And We Should Die of That Roar - Deathbed Lullabies - Bakom det matiga, men coola, artistnamnet döljer sig svensken Hardy Hum (ett annat artistnamn?), och Deathbed Lullabies är vederbörandes andra album. I Hardys värld är det 1800-tal, i Klondike, Alamo, Calgary eller längs the Oregon Trail. Dammet yr när de laglösa och deras … Fortsätt läsa Recensioner, 2020-09-12
Recension: Harriet Nauer – Human (EP)
Trollhättebon Harriet Nauer debuterade 2014 med mini-LP:n/EP:n Standing by the Heavenly Gates. Sedan dess har hon legat lågt på skivfronten, men nu är hon tillbaka igen. Och nya EP:n Human imponerar på denne recensent. Harriet Nauer är bländande som en filmstjärna, har en röst som landar någonstans mellan ett klassiskt skogsrå och kalifornisk 70-tals-folk och … Fortsätt läsa Recension: Harriet Nauer – Human (EP)
Recension: Jason Molina – Eight Gates
Jason Molina dog i mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag. Han dog ensam och gravt alkoholiserad i en liten lägenhet i Indianapolis. Han var djupt respekterad av sina likar efter att i över 15 år givit ut en lång rad klassiska album som Songs: Ohia, med Magnolia Electric Co. och i eget namn. Men … Fortsätt läsa Recension: Jason Molina – Eight Gates
Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was
Jag trodde länge att detta inte skulle hända. Jag trodde att stabila, om än inte omvälvande, sjunde albumet The People's Key (2011) skulle bli deras sista. Jag hade lyckligtvis fel. Efter en rad singlar under året har Bright Eyes nu äntligen släppt sitt outsägligt emotsedda åttonde studioalbum, Down in the Weeds, Where the World Once … Fortsätt läsa Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was
Recension: Steve Von Till – No Wilderness Deep Enough
Med Neurosis åkallar Steve Von Till all världens tyngd och mörker - ofta med katarsis som följd. Som soloartist har han i tjugo år skapat mycket kärv, pastoral och nästan sakral folkmusik. De båda uttrycken kan tyckas vara varandras motsatser, men faktum är att soloalbumen varit minst lika kraftfulla som Neurosis plattor. På nya given … Fortsätt läsa Recension: Steve Von Till – No Wilderness Deep Enough
Bright Eyes: album-för-album-guide
Idag fredag sker något jag länge trodde aldrig skulle ske: Bright Eyes gör comeback. Conor Obersts allra heligaste projekt/band, som han har ihop med Mike Mogis och Nate Walcott, har tonsatt så många stunder av sorg, glädje, förälskelse, fylla och depression i mitt liv att det är löjligt. I perioder har jag lyssnat religiöst på … Fortsätt läsa Bright Eyes: album-för-album-guide
482 MHz 