Spridda skurar, som alltid i 482-land. Och som alltid är kvalitet den gemensamma nämnaren. Varsågoda.
Martin Küchen – Det försvunnas namn
– Att hävda att Lundbaserade saxofonisten Martin Küchen sysslar med jazz på nya plattan Det försvunnas namn (ute nu via Thanatosis) är både förenklat och närmast felaktigt. Att säga att ljudkulisserna han bygger upp är avantgarde och hör till den abstrakta improvisationsmusiken ligger närmare sanningen, men är även det förenklat. Och Küchens musik är allt annat än enkel. Visst, jazzen gör sig påmind i låtar som ”I” och ”The 5th of December 1931 02.00 A.M.”, och den avantgardistiska hållningen ekar genom hela plattan – inte minst tack vare Küchens totala ointresse för att skapa melodier, vara följsam eller bjuda lyssnaren på självklarheter. Nej, Küchens värld är mörk och vädligt skev. Stämningar står i högre kurs än melodier, och instrumenten kan användas på så många fler sätt än man tror. Just mörkret och skevheten på plattan för tankarna till Scott Walkers obehagligaste stunder på mästerverk som Tilt och The Drift. Där någonstans rör sig Martin Küchen – i en imponerande och hypnotisk mix av mörka stämningar och missljud.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”I”
Om ni gillar detta: Scott Walker – The Drift
Bruce Springsteen – Letter To You
– Det finns något mäktigt med gamla, ärrade hjältar som trots oräkneliga meriter i bagaget fortsätter att leverera. Bruce Springsteens senaste fyra år har varit några av hans bästa. En makalös turné med E-Street Band (2016), en knäckande fin och välskriven självbiografi (2016), en bejublad Broadway-show och –film (2017-2018), Western Stars-plattan med tillhörande film (2019) och så Letter To You. Det första renodlade E-Street-albumet sedan undermåliga Working on a Dream (2009).
Och vilken comeback detta är. Den nu 71-årige Bruce Springsteen sjunger från botten av sitt stora, varma hjärta om åldrandet, förlusten av gamla bundsförvanter och musikens förenande och helande kraft. Vare sig han drar ner på tempot, som på ”One Minute You’re Here” och ”Janey Needs a Shooter”, eller skruvar upp stärkaren, som på drivande rockern ”Burnin’ Train” eller på ”Ghosts”, träffar han och det sedan 1975 lika snortajta bandet rakt i maggropen. Allra bäst blir det på smärtsamt melankoliska ”House of a Thousand Guitars” och den klassiskt snidade E-Street-hymnen ”If I Was the Priest”. På den förra är tillvaron på ända och man står upp till vaderna i bekymmer, men Bruce sträcker ut sin hand och bjuder oss med dit där musiken aldrig tystnar, dit alla är välkomna. Vet han om att han är ett livs levande, walking, talking botemedel mot depression? Jag hoppas det. Den senare skrevs redan i början av 70-talet, innan Bruce ens hade skivkontrakt. Det är en klassisk outsider-hymn av lika klassiskt E-Street-snitt, om outlaws, bad boys och Gud, och den hade funkat på så gott som varenda platta från The Wild, The Innocent and the E-Street Shuffle fram till The Rising. Den är en tredjedel Dylan anno Blonde on Blonde, en tredjedel ”Back In Your Arms” och en tredjedel ”Incident on 57th Street”. Ni förstår ju själva. I december hittar ni den högt upp på listorna över årets bästa låtar.
På Letter to You är höjdpunkterna många. Egentligen är det bara ”Rainmaker” som hade kunnat få stryka på foten. I refrängen låter den som de stabbigaste stunderna på The Rising och Wrecking Ball, och det kan vi vara utan.
Det är som sagt mäktigt med gamla hjältar som fortsätter att imponera och leverera. Min kärlek till Bruce Springsteen må vara evig och obrottslig, men inte ens jag var beredd på en knockout av det här slaget. Bruce gör åldrandet till något vackert och förlusterna vi alla står inför mer hanterbara. Tack för det.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”If I Was the Priest”, ”House of a Thousand Guitars”
Om ni gillar detta: Bruce Springsteen – Darkness on the Edge of Town, Bruce Springsteen – The River
Christian Kjellvander – About Loving and Loving Again
– Redan innan detta album hade Kjellvander gjort en av årets bästa skivor. I mars släppte han Doom Country ihop med Tonbruket. Ett fantastiskt album i gränslandet mellan gamla film noir-rullar och Nick Cave. Nya plattan, ett soloalbum, hakar i Doom Country, men även i 2016 års underskattade A Village: Natural Light. About Loving and Loving Again är mattsvart och lerig, Boatman’s Call och Didn’t It Rain. Lika mycket mytiskt mörker upplyst av flimrande neon, som en öde leråker upplyst av ingenting alls. Han sjunger om vartannat lidelsefullt och matter-of-fact om kärlek i förfall och kärlek i blom. Sedan förra soloalbumet, Wild Hxmans (2018) har han gått igenom bägge stadier. Äktenskapet med hustrun gick om intet, men en relation med den överjordiskt vackra och gränslöst begåvade Frida Hyvönen tog vid. Musikaliskt rör han sig mellan samma beröringspunkter de nyss ovan nämnda. Americanan finns där, men den är kraftigt påverkad av mörkret, suggestiviteten och de lösa tyglarna man också hittar på Doom Country. Att han är uppbackad av blott trummisen Per Nordmark och keyboardisten Pelle Andersson är smått ofattbart. Soundet de får till är organiskt, levande, mäktigt och tungt. Och Kjellvander själv visar att han alltjämt är en av Sveriges bästa gitarrister – inte minst i den mycket drabbande ”Actually Country Gentle” – eller varför inte köttandet vid 2:14-strecket i ”No Grace”?
Christian Kjellvander har nu gjort två av årets bästa plattor. Det är en hygglig bedrift.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”About Love and Loving Again”, ”Actually Country Gentle”
Om ni gillar detta: Christian Kjellvander – A Village: Natural Light, Songs: Ohia – Didn’t Rain
– Cold Wave-vågen som pågått de senaste, säg, åtta-tio åren har fött fram en rad riktigt grymma band. Men inget har varit fullt lika drabbande eller jämnt som schweizisk-brittiska duon Lebanon Hanover, bestående av Larissa Iceglass och William Maybelline. De har hittat ett eget rum där de blandat texter lätta att relatera till, om utanförskap, depression, kärlek och samhörighet, skrivna med både humor och allvar, med starka melodier och tunga, kalla atmosfärer. Fram till förra plattan hade jag ingenting att klaga på hos dem. Då tilläts William Maybelline ta mer plats och sjunga fler låtar (tidigare lät han sig hållas med ungefär två låtar per platta). Detta har fortsatt på nya albumet, där han sjunger hälften av alla låtar.
Maybelline är ungefär lika trovärdig som en tioåring som mimar framför spegeln med en hårborste. Hans ansträngda, pretentiösa och skämskudde-tillgjorda Andrew Eldritch-härmande röst drar ner det här lysande bandet och får mig att önska att den egentliga frontfiguren, tillika ytterligt coola, Larissa Iceglass skaffar sig en solokarriär. Han har också ett slags tuffhetskomplex som gör att låtarna han sjunger på oftare än inte drar åt det omelodiösa, tungfotade hållet. Men undantag finns.
För när William Maybelline ägnar sig åt sin bas och åt att medkomponera bandets låtar och överlåter sången åt Larissa Iceglass är även detta album riktigt, riktigt bra. Låtar som blytunga ”Living on the Edge”, ”The Last Thing” med sitt klassiska Lebanon-sound, och atmosfäriska ”Hard Drug” tillhör bandets allra bästa. En annan höjdpunkt är ”Angel Face”. En fantastiskt fin, luftig och melankolisk låt. Pronblemet är bara att det är William Maybelline som sjunger den – och han sjunger lika tillgjort och töntigt som alltid. Men man kan ju drömma om hur fin den hade varit om, säg, Iceglass sjungit den.
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”Living on the Edge”
Om ni gillar detta: Lebanon Hanover – Why Not Just Be Solo
482 MHz 