En av svensk americanas allra mest originella och spännande röster och låtskrivare har överträffat sig själv. Med fjärde plattan som I’m Kingfisher har Thomas Jonsson gjort sitt hittills bästa album. Den varma och gränslöst melankoliska The Past Has Begun släpps idag fredag, digitalt och på vinyl, via Fading Trails. Recensionerna har börjat ramla in och de är alla rättmätigt hyllande. Själv skippar jag recenserandet den här gången och ger mig istället på ett för 482 MHz helt nytt grepp: en låt-för-låt-genomgång. Något jag velat göra länge nu, och vem vore bättre att börja med än Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson?
Ikväll har Thomas releasefest på Babel i Malmö. Förutom honom spelar även Great Western Road och L.T. Fisk, och jag själv spinner digitalt vax innan och mellan spelningarna. Hade det inte varit utsålt hade jag bett er att komma. Det kommer att bli alla tiders.
Nåväl, nedan följer alltså en låt-för-låt-genomgång av I’m Kingfishers nya platta The Past Has Begun. Varsågoda!
1. ”Pocket Soul”
T: Albumet är väl inte en puritansk countryskiva, men det är min countryskiva, och den här blev en viktig pusselbit. Den sista låten som jag skrev för skivan, vi fick sätta in en extra studiodag för den. Även på förra skivan Transit hamnade den sist skrivna låten först. Och både den, ”What Good Would Loving Do Me Now?” och ”Pocket Soul” är lika på det sättet att de egentligen hör hemma mitt emellan två låtskrivarcykler. Tror ”What Good…” bäddade för den här skivan, och ”Pocket Soul” för något nytt. Blev nöjd med textraden om att ”the wound didn’t heal right” som känns särskilt läkande när jag sjunger den. Maria Larsson fantastisk med fiolen.
482: Vad tror du att ”Pocket Soul” öppnat upp för inför framtiden?
T: Den är lite en udda fågel för mig. Den rör många toner som jag inte alltid når och inte riktigt varit inne och tassat på förut. Om The Past… är en skiva med en varm och en kall halva, så skulle jag vilja utforska den där varma sidan mer härnäst, tänka på ”Pocket Soul”, göra mitt ”the happy album”.
2. ”Captain, I’m going blind”
T: Och det här var första låten jag skrev för skivan, och första Vilma Flood spelade in sång för. Det blev verkligen en skiva på riktigt när jag hörde henne, det blev det sannerligen. Efter Transit, som var ett stort lass, var jag urblåst i huvudet länge och kunde inte skriva någonting. Jag brukar ha rätt lätt för att gå upp i låtar men nu var det blankt längre än någonsin. Till sist så tog jag upp en gammal omstämning som jag velat testa mer och började strumma en enkel folklåt. Raka ackord med en snärjig stämning och tre texttablåer. Grymt drömmiga elgitarrer av Carl Edlom, som producerar. Jag gillar raden om ”I stood outside waiting to get paid and I was thinking of you”, som känns fin och påminner om alla jäkla gånger jag stått utanför något dragigt ställe mitt i natten någonstans i Europa och varken vetat var jag är eller ska härnäst. Jag älskar den känslan.
3. ”Mess Minus Room”
T: En låt som har några år på nacken, skriven med ett eventuellt framtida countryalbum för ögonen. Nu passade den in. Pricken över i:t att producent-Carl anlitade dottern Tove för änglalik stämsång.
4. ”Untimely Passion”
T: En av de snärjigaste låtarna, med gitarrtonen från Transit i färskt minne. Skrev den här efter att jag lyssnat sönder Bruce Langhornes gamla soundtrack till The Hired Hand från -71. Tror det här är Carls favoritlåt.
5. ”Children’s Atom Bomb”
T: Vet du, jag drömde den här titeln. Drömde också The past begun. Klart jag måste använda dem. I övrigt var den här låten lite speciell, jag hade egentligen tänkt att den aldrig skulle släppas. Skriven som ett projekt att hålla en låt för mig själv. Men den smög sig sakta på och hittade hem. Och när vi efter många om och men äntligen kunde säkra Amanda Wernes medverkan på skivan var låtvalet självklart. Overkligt kul att ha henne med. Geni.
482: Jag sticker ut hakan – eller gör jag egentligen det? – och säger att detta är den bästa låt du skrivit. Jag har orerat om den i över två år. Glad att den äntligen släpps. Texten rör mig närapå till tårar. Och det är väl Werne på munspel, va? Strålande inslag.
T: Tack, Niklas, jag minns ju att du gav mig en kram för den här på Mejeriet i Lund. Den är en personlig favorit helt klart, men letar fortfarande efter att sätta den perfekt. Vem fan ska man vara arg på för att att man ska behöva sjunga och spela gitarr SAMTIDIGT. Orimliga krav! Amanda Werne även på munspelet, ja, tycker det blev sån jädra skön ”Cold Cold Ground”-känsla av det.
6. ”The Plausible Impossible”
T: I vanliga fall brukar låtar ligga och skvalpa och mala under osunt lång tid. Processen att få en klar handlar mycket oftare för mig om att pussla i huvudet på natten än att faktiskt sitta ner och skriva. Men ibland plockar man liksom bara ner dom från luften och den här fick jag ihop under lediga pauser på min och Damien Jurados turné 2018. Jag satt och slet med det sista en tidig morgon i sängen på ett hotell i Linköping. Sen premiärspelade jag den på kvällen i Malmö och det kändes så bra. Fantastiskt ambientsmyck av Carl på produktionen och Vilma Flood här i högform. Raspet! Fantastiskt – soul och blues och blod i en och samma person!
482: En annan stor höjdpunkt, i min mening. Carls elgitarr, som stundtals flyter ihop med elektroniken, är 24 karat.
T: Ja, han plockar fram sina bästa tricks när han kör med mig. På tal om att låta idéer mala under osunt lång tid. Där är vi lika, vi är det bara i olika delar av processen.
7. ”If that is all you got on me”
T: Den här tog däremot längre tid, plockade ett super-repetitivt komp som blev passande att bara mata på med en massa text över, med Helena Arlocks cello löpande som en väv över och genom.
482: Med risk för att låta tjatig, men detta är ännu en höjdpunkt. Knäckande melankoli – inget för ömma hjärtan! Du nämner att du ”matade på en massa text”. Vad kan du berätta om texten här?
T: Känns som det nästan blev flera texter som mosades ihop här. Förra skivan handlade mycket om saker som långsamt förändras över tid, men här är det väl mer om det som är benfast. Det som har bränt fast i pannan. Tycker faktiskt den här textraden är bäst på skivan: ”I might have loved you once, I might have loved you twice, in the dead of night, for no obvious reason at all”. Det tycker jag blev fint.
482: Väldigt fint.
8. ”Dirty”
T: En av mina musikerbästisar, briljanta Ella Blixt (tidigare Bobby Baby), gjorde så mycket fint för att olja på flytet här, även Ola Eliasson på flöjten. Snodde en textrad i slutet från författaren Anna Sanvaresas (tidigare Jörgensdotter) Solidärer.
9. Christ and The Woman Taken in Adultery
T: Också en gammal låt som hittade in. Tycker nog den är en av de som allra tydligast hakar på countrytematiken även om den är droneig och kall. Tänk så som Dylan Carlson från Earth ser på country. Älskar ett ställe i slutet där jag snubblar till på den akustiska; vi jobbar mycket med hela tagningar, och en takt blir en och en halv eller kanske två, men Carl med elgitarren hänger på! Gillar raden om att ”I knew you would be just fine if I kept fearing the worst, but in my happiness, I guess it just slipped my mind and people explode all the time”.
482: Dylan Carlson! Lysande gitarrist. Här tycker jag att Carlson möter Jason Molina, inte minst tack vare Edloms djupa gitarrtoner. Den här låten har ju ett lite annat sound, som du själv är inne på. Är det något du skulle vilja utforska vidare? Känns som att det hade kunnat bli hur bra som helst.
T: Vet du, någonstans tror jag det lurar ett drone-country-album på svenska som ska skrivas. Men jag är inte i närheten av att hitta röst än. Det är nog inte ens jag som ska vara rösten.
10. ”The Biggest Blow”
T: Pocket country, där Rebecka Hugossons klarinett och Helena Arlocks cello är ett särskilt litet marriage in heaven, tycker jag.
482: Instämmer till fullo.
11. ”Is Nature Really That Cruel?”
T: När jag tänker på mina bästa platser för musiken så är en av dem träpallen i köket, i hörnet där jag har världens bästa akustik. Sitter ofta där och försöka skriva soullåtar. Det här är en. Carl slet med smådetaljer och elgitarrer för att få det att lyfta så gött i refrängerna.
12. ”And They Say You Can’t Love Two at Once”
T: Jag gillar titeln, ungefär som en gammal standard. Med ljudminnen av det vispande ljudet när man tvättar fönster. Nära hjärtat, glad vi tog med den här till sist, kollade på att trimma albumlängden lite och att kanske stryka denna.
482: Glad att du lät bli att stryka den. Och du har ju helt rätt i vad du säger om titeln. Förvånad över att Sinatra, Tony Bennett eller Dean Martin inte redan spelat in en låt med den titeln. Genial är den. Och både den och texten känns väldigt personlig. Kan du berätta mer om texten?
T: Ah, jag tror jag passar det faktiskt, om det är ok.
482: Say no more!
13. ”Breakthrough at 42.”
T: På Damien Jurado-turnén 2018 hängde jag många mil i bussen med Damiens musikerbästis tillika stjärngitarristen och -personligheten Josh Gordon. Till slut kom han med på ett hörn på den här låten, på gitarr, mellotron och moog. Inspelad i samma kaliforniska studio som Damiens senaste skivor. Så stolt över det DNA:t i skivan, och det var väl läge att släppa den här innan jag blev lika gammal som titeln. Albumet kommer in en hel del på att ge upp och att streta på och att någonstans i processen nå en ålder eller ett läge när ens tidigare drömmar inte längre går att uppnå. Tycker allt det kokas ner på ”Breakthrough at 42”. Skrev den här för länge sen, men filandet pågick ända till slutet.
482: Hur känns det att ha nått den insikten?
T: Jag var ju inne på en grej i den andra intervjun vi gjorde i somras, om det där stynget som kommer över en, att musiken inte blev så stor som jag hoppades i början. Men jag har också tänkt på det där, att det är ju inte bara misslyckande, för musiken känns mer och mer för mig för varje år, och det borde ju vara en liten seger.
482: Till sist: stort tack, Thomas! I min mening är detta din bästa platta, och att ha fått hålla i den här låt-för-låt-genomgången har varit en ära!
T: Tack, fina! Ren lyx och nöjet helt på min sida.
482 MHz 