Trollhättebon Harriet Nauer debuterade 2014 med mini-LP:n/EP:n Standing by the Heavenly Gates. Sedan dess har hon legat lågt på skivfronten, men nu är hon tillbaka igen. Och nya EP:n Human imponerar på denne recensent.
Harriet Nauer är bländande som en filmstjärna, har en röst som landar någonstans mellan ett klassiskt skogsrå och kalifornisk 70-tals-folk och en låtskrivarförmåga som borde få merparten av americana-Sverige att darra. Ni förstår ju att hon är lätt att falla för. Human visar också på enorm integritet – både vad gäller text och musik. Harriet Nauer räds inte mörkret och hon fiskar inte efter hits eller bred framgång. Hennes låtar är genomgående kärvt nerskalade och mollstämda, och deras nakna ödslighet får mig att tänka på Nick Drake. Texterna, sedan, är självutlämnande om ett svårtyglat inre mörker, destruktivitet och relationer som inte är helt lätta att handskas med. Mäktigast blir det i korta, men ack så drabbande, avslutaren ”Bruises” samt självutlämnande ”Demon”. ”Bruises” gnisslar och mullrar som vore det en Ossler-låt, och får mig att hoppas på en utveckling av och fortsättning på det soundet till nästa platta. Tyngden i den låtens ljudbild skänker också en välkommen nyansering av plattans sound.
Till nästa gång hoppas jag verkligen att Nauer slutar ”sejfa” och istället tar sig an albumformatet. Idag översvämmas vi av EP:s, men allt färre vågar satsa på genomarbetade album. Och Nauer, med sin låtskrivarförmåga och enorma talang, hade inte haft några problem med det längre formatet.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Bruises”
Om ni gillar detta: Nick Drake – Pink Moon, Bruce Springsteen – Nebraska
482 MHz 