Idag fredag sker något jag länge trodde aldrig skulle ske: Bright Eyes gör comeback. Conor Obersts allra heligaste projekt/band, som han har ihop med Mike Mogis och Nate Walcott, har tonsatt så många stunder av sorg, glädje, förälskelse, fylla och depression i mitt liv att det är löjligt. I perioder har jag lyssnat religiöst på deras musik. Jag upptäckte dem 2003 när jag i ett då tre år gammalt nummer av numera insomnade musiktidningen Groove läste en kort ”blurb” om plattan Fevers and Mirrors. Jag minns inte vad det stod, men det var något om ångest. Det räckte för att jag utan att ha hört en ton från vare sig bandet eller plattan skulle beställa skivan från Ginza. Jag blev inte besviken. Därefter följde ett par år av återkommande Bright Eyes-perioder, och sedan tappade jag bort Conor. 2007 kom han tillbaka in i mitt liv och har sedan dess egentligen alltid funnits med.
För att högtidlighålla att detta storartade band nu äntligen gör comeback, och för att kasta lite ljus över deras gedigna katalog, bjuder jag här på en genomgång av alla deras studioalbum från 1998 års Letting Off the Happiness, till 2011 års The People’s Key – komplett med analyser och betyg. Varsågoda!
Ps. recension av nya albumet Down in the Weeds, Where the World Once Was kommer inom kort.
År: 1998
– Bright Eyes ordentliga albumdebut är en skramlig lo-fi-historia med hjärtat på utsidan. Conor Oberst var blott 17-18 år när skivan spelades in, men texterna, om död, förgänglighet, desperation och tristess, är skrivna med sådan patos, pondus och lyrisk skicklighet man vanligtvis hittar hos textförfattare med många fler år på nacken. I vemodiga americana-numret ”The Difference in the Shade”, en av skivans många höjdpunkter, sjunger han samlat, vemodigt, I have learned/that nothing is as pressing/as the one who is pressing/would like you to believe/And I am content/to walk a little slower/because there is nowhere/that I really need to be, och jag häpnar över visdomen han besitter, som är långt bortom hans ringa ålder. Men det är en mörk skiva, en emotionell ångvält som kanske inte alltid passar humöret, men när den gör det är den väldigt, väldigt bra.
Betyg: 8/10
Bästa låt: If Winter Ends, Touch och Padraic My Prince
År: 2000
– På vad som mycket väl kan vara Bright Eyes bästa platta varvar Oberst melodisnille med svärtade slowburners. Men oavsett om det rör sig om melodiska nummer eller inte, vittnar texterna på plattan nära nog genomgående om en lång och utdragen kamp med mental ohälsa, missbruk och (själv)medicinering. Mörkret på Letting off the Happiness är ingenting mot den förkrossande svärta som ligger som ett tjockt, febersvettigt täcke över uppföljaren. Tydligast blir det på låtar som ”A Spindle, a Darkess, a Fever and a Necklace”, ”Sunrise, Sunset” och ”Arienette”, men det bränner igenom även på melodistarka och i viss mån poppiga nummer som ”Haligh, Haligh, a Lie, Haligh”, ”A Scale, a Mirror and those Indifferent Clocks” och ”The Calendar Hung Itself”. Dock lättar det mot slutet och på plattans två sista låtar kan både ljus och hopp skönjas, i såväl text som musik.
Fevers… är av många ansett som Bright Eyes bästa album. Även om Conor Oberst nyanserat sin lyrik flera gånger om under de tjugo år som gått, och trots att Fevers… är en platta som knappast passar att lyssnas på när som helst, är jag nog beredd att hålla med. Få, om något, album i Obersts kanon är lika sammansatt och drabbande som detta.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”A Scale, a Mirror and those Indifferent Clocks”,”The Calendar Hung Itself” och ”The Center of the World”
Lifted, or the Story is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground
År: 2002
– Fevers and Mirrors var intim, intensiv sovrumsångest till tonerna av melodisk emo-folk. Uppföljaren Lifted är allt det och mycket mer. Väldigt mycket mer. Lifted är mycket av allt. Den är resultatet av någon som till varje pris vill skala av sig emokostymen som börjat bli för trång.
Det värsta mörkret har nyanserats och den mest skriande ångesten är borta. Lifted är en nystart, som Conor sjunger i fina ”Method Acting”. Fevers intima, nerviga sound är dock inte helt borta (lyssna bara på fantastiska ”Waste of Paint” eller ”Nothing Gets Crossed Out”, för att nämna ett par exempel), men överlag råder här en extra-allt-känsla. Det är pampigt och episkt, med orkestrar (halvt skeva indieorkestrar, men ändå), blås, flera trumset, körer, och så vidare. Dessutom är plattan 75 minuter och 13 låtar lång. Men…det funkar.
Det funkar för att Obersts texter säger lika mycket om hans egen ångest som om hela mänsklighetens. Det funkar framförallt därför att hans låtar är så satans bra, hur han än klär dem. Under alla tjocka lager bjuds vi på gammal hederlig (nåja) country (”Make War”, ”You Will…”), vackra ballader (”Laura Laurent”), folk-pop (”Bowl of Oranges”), suggestiv depprock med enorm hitpotential (”Lover I Don’t Have to Love”) och musikaliskt okomplicerad indie-folk-rock (tidigare nämnda ”Method Acting”), bland mycket annat. Vi bjuds också på vad som måste räknas till en av Bright Eyes största stunder – avslutningsspåret ”Let’s Not Shit Ourselves (To Love and To Be Loved)”. Tio minuter jangly, folkrockig, frenetisk, melodisk pop, med en brinnande inspirerad Conor Oberst vid micken, sjungande om allt från döden till skolsystemet, till patriotism, George W och musikens makt.
Lifted kräver sin tid och uppmärksamhet av lyssnaren, och visst kan man bli rätt mätt på den. Frustrerad. Sur, rentav, om det vill sig riktigt illa. Men det är när allt kommer omkring en bra skiva. Mycket bra, till och med.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Let’s Not Shit Ourselves”, ”Laura Laurent”, ”Nothing Gets Crossed Out”
År: 2005
– Mognad är inte alltid något positivt. Viss mognad kan göra en beige och lite ointressant. Wide Awake är ett stabilt album, men lider av tydliga ”beigea” tendenser. Den är opersonligare både vad gäller text och musik, och även om man måste respektera Conors vilja att hela tiden fortsätta utveckla sitt sound, är denna skiva inte det mest lyckade försöket. Till det mest städade och polerade Bright Eyes-soundet dittills försökte Oberst blanda samhällsbetraktelser med personliga reflektioner, och även om vissa av melodierna är vackra och några av Obersts texter är starka blir helhetsresultatet relativt tråkigt och faktiskt ganska uddlöst.
Men den är inte utan vissa försonande drag. ”Train Under Water” är välbalanserad country, lika melankolisk som den är stärkande, och ett fint exempel på när Obersts då nya sätt att skriva personliga texter verkligen funkar. ”First Day of My Life” är Bright Eyes tveklöst största och populäraste låt – och det är det inte svårt att förstå. Den har en tidlös melodi och en drabbande text som så gott som alla kan relatera till. Tredje höjdpunkten är balladen ”Poison Oak” – en sorgtyngd historia om en vän som försvann, med Mike Mogis kanske vackraste steel guitar dittills.
Wide Awake är Bright Eyes överlägset största platta. Det är den enda av dem som hittills sålt guld och tittar man på Spotify kryllar listan över deras mest spelade låtar av låtar från Wide Awake. Det är lätt att förstå. Den är deras mest lättlyssnade skiva och den saknar den råa ångesten från de tidigaste albumen och ljudexperimenten från deras senare. Det är en rak, trevlig och ganska harmlös folkplatta, helt enkelt.
Betyg: 5/10
Bästa låt: ”Train Under Water”, ”First Day of My Life”, ”Poison Oak”
År: 2005
– 25 januari 2005 gav Bright Eyes ut inte mindre än två album. Ett rakt, gitarrbaserat folkalbum och ett mer experimentellt album med elektroniska influenser. Två ytterligheter, alltså. Det förstnämnda var nyss nämnda I’m Wide Awake It’s Morning och det andra var Digital Ash In a Digital Urn.
Som jag orerade om ovan var Wide Awake ett bristfälligt och blekt album. Digital Ash, som ju både tillkom och gavs ut samtidigt som Wide Awake, lider emellertid inte alls av samma åkommor. Från inledande introstycket ”Time Code”, till avslutande sorgehymnen ”Easy/Lucky/Free”, är Digital Ash rakt igenom en spännande och hungrig platta. Beväpnad med maskiner och gitarrer, och med goda vänners hjälp, presenterar en brinnande kreativ Conor Oberst ett mäktigt opus om förgänglighet, tid och döden. Det är på många sätt ett av hans mörkaste album. Hans sinne har väl alltid varit oroligt, på Bright Eyes tidigaste skivor och EP:s var han ju allt som oftast på bristningsgränsen, men sällan hade han innan Digital Ash formulerat sin oro och sin ångest dunklare än här.
Men allt är inte nattsvart. Här finns till exempel två av de, i min mening, vackraste melodierna som skrivits det här millenniet. Jag pratar dels om ”Gold Mine Gutted” – en hjärtskärande ballad om en vän som inte orkade kämpa vidare – och dels om nyss nämnda ”Easy/Lucky/Free” – ett slags elegi över USA och väst under 2000-talet. Här finns också popdängan ”Take It Easy (Love Nothing)”, producerad av Jimmy Tamborello (The Postal Service, DNTEL), som blivit något av ett hedonist-anthem, och den ganska okomplicerade kärlekslåten ”Theme from Piñata”. Vad de alla har gemensamt, de sorgsna, mörka, poppiga och melodiska, är de kreativa arrangemangen, skaparglädjen och texterna, som allihop tar upp de tyngsta grubblerierna för oss människor. Alla låtar är inte fantastiska, men det är lätt att respektera de alla.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Gold Mine Gutted”, ”Easy/Lucky/Free”, ”Devil in the Details”
År: 2007
– Blott två år efter dubbelgiven 2005 och Oberst och kompani hade långt ifrån slut på idéer. På Cassadaga (döpt efter en stad i Florida, där det tydligen går inflation på sierskor och liknande) djupdyker de i religion, krig, politik och existentiell ångest. Allt till stora, påkostade och utsökt komponerade ljudbilder, som både är experimentella och organiska.
När skivan släpptes var det många äldre fans, jag själv inkluderad, som hade svårt för Conors texter. Borta var de expressiva dagbokstexterna och den svajiga ångeströsten från de första skivorna. På Cassadaga hör vi en sångare med en varm och ganska kontrollerad röst, som sjunger texter med oändligt många lager man vid första anblick kanske inte förstår att man behöver höra. Det tog mig tack och lov inte särskilt lång tid att förstå detta och börja älska Cassadaga, och idag anser jag plattan vara en av Conors allra bästa. Att den släpptes under en mycket viktig tid i mitt liv gör den inte sämre.
Bäst är de båda apokalyptiska, men plågsamt vackra, balladerna ”No One Would Riot For Less” och ”Lime Tree”, men till skivans finaste höjdpunkter hör också ”If the Brakeman Turns My Way”, en stor låt om att överleva ett trasigt psyke, ”Classic Cars”, om kärlek över åldersgränserna, och det sprudlande folkpop-eposet ”I Must Belong Somewhere”, som känns som ett slags syskon till 2002 års ”Let’s Not Shit Ourselves”.
Cassadaga är en skiva som aldrig riktigt tycks åldras. Dess mångbottnade texter känns alltid intressanta och utmanande, och musiken är lika nyanserad. Tillsammans med Fevers and Mirrors, som lustigt nog kan ses som Cassadagas motsats, är det bandets bästa album.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”No One Would Riot For Less” och ”Lime Tree”
År: 2011
– Efter fyra års tystnad, då det längsta glappet mellan Bright Eyes-skivor, gjorde bandet comeback i början av 2011. Vad de bjöd på var ett slags uppföljare till, eller fortsättning på, Digital Ash in a Digital Urn från 2005.
Återigen går de in i elektroniska, stundtals experimentella ljudvärldar, återigen är texterna svärtade och djupt snåriga, med glimtar av extrem klarsynthet kring människans vedermödor. Till skillnad från Digital Ash finns här betydligt mer pop bland alla experiment. Och texterna är här spretigare. Allmusic.com kallar Obersts texter på The People’s Key för omständliga, och det ligger något i det. Men när det glimmar till gör det det rejält. Den uppenbara höjdpunkten, och inte bara vad gäller text, heter ”Ladder Song” och kan mycket väl vara det bästa och mest drabbande Conor skrivit på temat döden (vilket, med tanke på hans text-cv, säger en del). Andra pärlor heter ”Shell Games”, som visar upp Bright Eyes på sitt allra poppigaste humör, ”Approximate Sunlight”, en soldisig, dåsig och groovy historia om Gud vet vad, samt ”A Machine Spiritual (in the People’s Key)”, som lyckas med bedriften att vara sakral, poppig och atmosfärisk på en och samma gång.
På det hela taget är The People’s Key inte lika drabbande som några av Bright Eyes övriga album, mycket på grund av de kryptiska texterna och den relativt höga andelen poplåtar, men likväl är det ett starkt album med få dalar.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Ladder Song”, ”Approximate Sunlight”
482 MHz 
Thank you for beeing you
GillaGillad av 1 person