Jason Molina dog i mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag. Han dog ensam och gravt alkoholiserad i en liten lägenhet i Indianapolis. Han var djupt respekterad av sina likar efter att i över 15 år givit ut en lång rad klassiska album som Songs: Ohia, med Magnolia Electric Co. och i eget namn. Men han var långt ifrån rik och berömd. Ej heller i döden har Molina uppnått den ordentliga ikonstatus han borde fått för längesedan. Om situationen förändras med detta postuma album, enligt uppgift innehållande Molinas sista bevarade inspelningar, återstår att se. Oavsett cementerar Eight Gates gott och väl det vi redan invigda vetat i flera år – att Jason Molina är bland det renaste, vackraste och helt enkelt bästa vi har, i döden såväl som i livet.
Molinas musik har alltid haft en okuvlig förmåga likt få att kunna beröra en i ens själs allra innersta. Detta oavsett om det rört sig om country, indiefolk eller Crazy Horse-inspirerad folkrock. Men för den här skribenten blir det som allra bäst när det mesta skalas bort och kvar blir en gitarr, ibland en akustisk, ibland en elektrisk, och några få utsökt utvalda pålägg – och så Molinas ensliga, rena stämma, förstås. Precis detta får man på Eight Gates, släppt tidigare i augusti på Secretly Canadian. Skivan bör därför nämnas i samma andetag som mästerverket Let Me Go Let Me Go Let Me Go, The Ghost, Ghost Tropic och Didn’t It Rain. Eight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt, djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt och precis vad man vill ha när hösten nalkas.
Jag tappar fattningen under flertalet spår, men mest bränner det till under öppnaren ”Whisper Away”, den meditativa psalmen ”Old Worry” och den knäckande, självbiografiska avslutaren ”The Crossroad + the Emptiness”. Och under acapella-introt till ”Fire on the Rail” upplöses tid, rum och logik och Jason sitter bredvid en. Illusionen bryts förstås, och den grymma verkligheten ter sig grymmare än vanligt.
Ska jag klaga på något är det väl att vissa spår inte känns riktigt färdiga, och det är lätt att undra om Jason själv hade velat att de släpptes (de låg ju ändå i skrivbordslådan från det att de spelades in tills dess att Jason dog). Och kanske är det därför fel att lansera Eight Gates som och kalla det för ett album. Men nu är det som det är, och trots sina brister är det ett oerhört vackert album, som väl står sig bredvid Molinas många mästerverk.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Old Worry”, ”The Crossroad + the Emptiness”
Om ni gillar detta: Jason Molina – Let Me Go Let Me Go Let Me Go
482 MHz 