Tre album (eller två album och en EP, om man ska vara noga) och fyra låtar. Varsågoda.
Figurehead – Stockholm Alien (EP)
– Det första jag undrar när jag får pressmejlet är om namnet Figurehead är en referens till avgrundsmörka Cure-låten ”The Figurehead”. När förstalåten ”Prozac Dreamin” rullat några sekunder inser jag dock att Tryggve Nilsson snarare inspirerats av Robert Smiths poppigare kompositioner. Gitarrslingan i ”Prozac Dreamin” hade passat utsökt in på både The Head on the Door och Kiss Me Kiss Me Kiss Me. Vad som dock sedan följer har mer gemensamt med den hudnära, drömska och personliga poppen man var bortskämd med på 00-talet. Och det har jag verkligen inget emot. Nilsson förvaltar väl arvet efter The Tough Alliance, Radio Dept och The Embassy.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Downer”
Om ni gillar detta: Radio Dept. – Pet Grief, The Cure – The Head on the Door
Erik de Vahl – Cirkadiska notiser (album)
– Erik De Vahl har alltid varit något av en mästare på att skapa drömska, atmosfäriska låtar med minimala och avskalade arrangemang. På nya plattan Cirkadiska notiser har han till och med strukit sången, men lyckas med sin akustiska gitarr, lite piano, lite väl avvägd elektronik och sin fantastiska känsla för melodier ändå komma nära inpå och skapa vemodiga drömvärldar för oss melankoliker att gå vilse i.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Missförstå mig rätt”
Om ni gillar detta: Erik De Vahl – Hold Your Breath
Nathaniel Rateliff – And It’s Still Alright (album)
– En till mig närstående Sandra gjorde mig uppmärksam på denne St. Louis-bördige Denver-bo och hans omedelbara klassiker And It’s Still Alright. Rateliff återuppfinner inte hjulet, men utgör likväl en sällsynt stabil brygga mellan äldre legendarer som Willie, Merle och Waylon och mer samtida storheter som Bon Iver (om än blott tidiga Bon Iver), Fleet Foxes och Great Lake Swimmers. Indie-folk-genren är idag väl utsatt för könlösa blodsugare, fast beslutna att göra genren till det tråkigaste sedan torkande färg, och då är det extra fint att det finns folk som Rateliff eller I’m Kingfisher (för att ta ett svenskt exempel) som fortfarande vill och kan verka inom genren utan att göra avkall på personlighet eller låtkvalitet.
And It’s Still Alright är Rateliffs tredje soloalbum (han har tidigare gjort sig ett namn som Nathaniel Rateliff and the Night Sweats), och det är utgivet på omöjligt coola och evigt legendariska labeln Stax.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Kissing Our Friends”
Om ni gillar detta: Great Lake Swimmers – Bodies and Minds
Erik De Vahl – ”End Up in the Shade”
– Ja, ni läste rätt. Erik De Vahl är som första artist någonsin med två gånger på samma Bäst just nu. Mycket kort efter att ovanstående album släppts släppte Erik singeln ”End Up in the Shade”. Här hör vi De Vahl som vi är vana att höra honom. Det är avskalat, det är drömskt och det är hjärtskärande vemodigt – men denna gång med Eriks sköra, karaktäristiska röst långt fram i mixen, men samtidigt höljd bakom drömmens skimmer. Omöjligt för en popmelankoliker att motstå.
– Bruce sjunger till sitt unga jag och E-Street Band ramar in med ett klassiskt komp som hade platsat på allt från Born to Run till Magic. Ghosts är en hyllning till Bruces och E-Streets förflutna, till själva rockens förflutna – och inte minst till musikens helande krafter – något som en som Bruce Springsteen, denna helbrägdagörare, denna själsliga medicinman och ljus i mörkret, vet ett och annat om. 23 oktober kan inte komma snart nog.
Minimal Schlager – ”FMB”
– Den berlinska syskonduon Minimal Schlager gör djupt åttiotalsfierad pop, med suggestiva och smått cold wave-influerade undertoner. FMB är deras senaste singel. Den är ungefär lika djup som en helt vanlig vattenpöl, men knäckande catchy, vemodig och snygg.
Human Impact – ”Genetic”
– I vintras släppte mörkermännen och noise/industrilegendarerna i Human Impact vad som fortfarande står sig som ett av årets bästa album. Sedan dessa har det blivit en rad fristående singlar. Nya singeln Genetic är den senaste – och bästa.
482 MHz 