Recension: Steve Von Till – No Wilderness Deep Enough

von till

Med Neurosis åkallar Steve Von Till all världens tyngd och mörker – ofta med katarsis som följd. Som soloartist har han i tjugo år skapat mycket kärv, pastoral och nästan sakral folkmusik. De båda uttrycken kan tyckas vara varandras motsatser, men faktum är att soloalbumen varit minst lika kraftfulla som Neurosis plattor. På nya given No Wilderness Deep Enough hörs väldigt lite som påminner om Neurosis. Snarare har Von Tills droneprojekt Harvestman påverkat soundet. Folkuttrycket ligger kvar som en bärande stomme, men istället för de gitarrer som dominerat tidigare soloalbum hörs här valthorn, cello och tung, krispig elektronik. Resultatet blir glimrande, och djupt, djupt fängslande.

Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, men likväl sticker de båda avslutande spåren ”Shadows on the Run” och ”Wild Iron” ut som särskilda höjdpunkter. Sista spåret, ”Wild Iron”, slussar oss ut ur Von Tills vildmarker, stärkta, renade, och som lite mindre trasiga människor än vad vi var innan vi steg in.

Jag har sedan jag först hörde Von Till formligen älskat honom, men frågan är om han någonsin träffat så rätt som han gör på No Wilderness Deep Enough. Betyget nedan kan inte bli något annat.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Shadows on the Run”, ”Wild Iron”

Om ni gillar detta: Steve Von Till – As the Crow Flies

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s