Jag trodde länge att detta inte skulle hända. Jag trodde att stabila, om än inte omvälvande, sjunde albumet The People’s Key (2011) skulle bli deras sista. Jag hade lyckligtvis fel. Efter en rad singlar under året har Bright Eyes nu äntligen släppt sitt outsägligt emotsedda åttonde studioalbum, Down in the Weeds, Where the World Once Was.
Bright Eyes har sedan mina tonår varit mer eller mindre ständiga följeslagare och bundsförvanter. De har tonsatt förälskelser, uppbrott, snedsteg, fyllor, fester och depressioner. Att dyka ner i världen de byggt upp på nya plattan är på många sätt som att komma hem. Ackorden känns igen, de vemodiga sångmelodierna likaså, särskilt på pärlor som ”Stairwell Song” och ”Comet Song”, och Conor Oberst tillhör fortfarande det absoluta toppskiktet av textförfattare. På Down in the Weeds-texterna är kollapsen och apokalypsen – på det personliga likaväl som på det samhälleliga planet – ständigt närvarande. Detta tar sig uttryck i sjukdom, närståendes dödsfall, en skilsmässa, terrordåd och ekonomisk och själslig depression. På den korta, men ack så drabbande, ”Tilt-a-Whirl” sjunger Oberst om sin döde bror och sin sörjande mor:
My aging mother steeled herself
Against the gravity she felt
Braced for another fainting spell
På tungt ödesmättade och mycket mäktiga ”Hot Car in the Sun” gör det ont bara att gå omkring, ont att prata. Och dessa få exempel säger mycket om plattan i stort. Obersts texter är brutala, ärliga och skyggar inte en tum för mörkret. Men som alltid med Conor blir det aldrig för privat. Hans lyrik har aldrig varit plakatpoesi, han skriver en aldrig på näsan. Men skivan är trots allt inte renons på ljus. Ljuset kommer in främst tack vare Mike Mogis och Nate Walcotts luftiga, nyanserade arrangemang, kraftigt utsmyckade med blås, stråkar, elektronik och körer. Bright Eyes har, bortsett från på de tidigaste släppen, alltid varit högljudda förespråkare för ”more is more”, och de har kommit undan med det tack vare att deras ”svulstiga” arrangemang alltid känts smakfulla. Mogis och Walcott vet precis hur mycket som är mycket nog. Så är också fallet på Down in the Weeds. Bright Eyes musikaliska koncept låter fortfarande kvintessentiellt Bright Eyes och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.
För att de riktigt höga betygen skulle kännas helt motiverade hade plattan dock behövt vara kortare, mer koncentrerad och ett par tre spår hade fått stryka på foten. 14 spår och en speltid på nästan en timme är i mesta laget. Och handen på hjärtat lär låtar som ”Just Once in the World” och ”Pan and Broom” knappast bli ihågkomna som några storverk.
I en intervju med The Quietus avslöjar Oberst att kontraktet de skrev på för skivbolaget Dead Oceans var för två album och att ännu ett Bright Eyes-album alltså kommer att släppas, ”presuming we all stay alive”. Förutsatt att den där apokalypsen inte slukar dem. Eller oss alla.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”To Death’s Heart (In Three Parts)” och ”Calais to Dover” (som kan stoltsera med en av Bright Eyes allra finaste refränger)
Om ni gillar detta: Bright Eyes – Fevers and Mirrors, Bright Eyes – Cassadaga
482 MHz 