Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was

Jag trodde länge att detta inte skulle hända. Jag trodde att stabila, om än inte omvälvande, sjunde albumet The People's Key (2011) skulle bli deras sista. Jag hade lyckligtvis fel. Efter en rad singlar under året har Bright Eyes nu äntligen släppt sitt outsägligt emotsedda åttonde studioalbum, Down in the Weeds, Where the World Once … Fortsätt läsa Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was

482 MHz rankar det första halvåret 2020

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och … Fortsätt läsa 482 MHz rankar det första halvåret 2020

Recension: Ossler – Jesus Absolut (ny singel)

Knappt har vinden från det keltiska havet slutat vina, knappt har självrannsakans sår slutat blöda, innan det åter blivit dags att gå med Pelle Ossler ner till vår tillvaros mörkaste position. "Jesus Absolut" är den andra låten att släppas från Pelles hittills obetitlade, åttonde album. Och musikaliskt rör sig Ossler här bort från förra singelns … Fortsätt läsa Recension: Ossler – Jesus Absolut (ny singel)

Recension: Thåström – Klockan 2 på natten, öppet fönster…

Precis som Osslers monumentala "Keltiska havet" för en knapp månad sedan sköljer Thåströms nya liveplatta Klockan 2 på natten, öppet fönster... in som exakt det vi behöver, exakt när vi behöver det. Som nånting att hålla fast vid i det öde landet, när det viner som värst. Hade det inte varit för det satans viruset … Fortsätt läsa Recension: Thåström – Klockan 2 på natten, öppet fönster…

Tre recensioner

  Det var längesedan jag presenterade ett lika starkt bräde som här. Varsågoda! Sole - Ett eget rum - En av vinterns och vårens intressantaste nykomlingar har ju varit Sole Gipp-Ossler. Mellan januari och mars släpptes tre mycket fina singlar som alla visade på Soles oklanderliga känsla för både suggestiv dramatik och subtil popkänsla. När … Fortsätt läsa Tre recensioner

Tre gånger: nytt, svenskt

  Svensk alternativmusik mår förträffligt. Här är tre bevis.   Hast - "Barnen av de svarta hålen" - Ringande Hurula-gitarrer, ett thåströmskt vemod (tänk sena Ebba och låtar som "Heroinister och kontorister" och "Scheisse") och en sanslöst snygg sångmelodi. Lägg därtill en rakryggad, sårig utanförskapslyrik som aldrig någonsin känns ur tiden och du har en hygglig … Fortsätt läsa Tre gånger: nytt, svenskt

Recension: Ossler – Keltiska havet

Det är lätt att tappa fästet. Särskilt i dessa tider. Det är lätt att glömma bort att det finns något bortom pandemier, död och isolering. Något bortom också ens eget trassel. Något större. När jag satte på Pelle Osslers djupt efterlängtade nya singel (den första från ett kommande, hittills ej namngivet, album) för första gången … Fortsätt läsa Recension: Ossler – Keltiska havet

Morrissey: ALLA ALBUM – EN GUIDE

Det var meningen att det här inlägget skulle publiceras i samband med att Morrissey släppte sitt senaste album, för ungefär en månad sedan (min recension av den kan ni läsa här). Men saker kom emellan, fokus hamnade på annat håll. Nu är tiden dock inne, och i ärlighetens namn: vilken annan artist än eremiten, ensamvargen … Fortsätt läsa Morrissey: ALLA ALBUM – EN GUIDE

Bäst just nu, övergången mars-april 2020

Mars kom och gick och mer än lite fokus låg på den rådande (pågående) apokalypsen. Månadens bäst just nu sköts ideligen på framtiden. Men nu är den här, och den täcker också upp aprils första dagar. Varsågoda. Roya - Pulse (album) - Den amerikansk-iranska stockholmsbon Roya är tillbaka med ett nytt album. Förstasingeln, den malande, body-doftande … Fortsätt läsa Bäst just nu, övergången mars-april 2020

Recension: Morrissey – I Am Not a Dog On a Chain

Efter några år av rabalder och kontroverser är han nu äntligen tillbaka - barden från Stretford, "the real poet laureate", Steven Patrick Morrissey. Tolfte soloalbumet i ordningen är det (trettonde, om man räknar fjolårets coverplatta California Son) - och det är hans bästa på länge. Mycket länge. Trots flera höjdpunkter på vardera skiva tillhör hans … Fortsätt läsa Recension: Morrissey – I Am Not a Dog On a Chain