Recension: Nicole Sabouné – Come My Love

Cover

För lite mindre än en månad sedan skrev jag lyriskt om Nowhere to Go – första smakprovet från Come My Love. Jag kallade den en mäktig låt, jag kallade den för årets bästa låt, och jag berömde Nicole Sabouné för hennes mod att blotta sitt innersta och sitt mörker och för modet att hålla volymen nere och verkligen locka in lyssnaren – utan att göra avkall på de självutlämnande texterna. Allt detta går också att säga om resten av EP:n.

Det är en sårig, sargad Nicole Sabouné som hörs på EP:n Come My Love, utgiven igår fredag via Playground. På den ömsom sköra, ömsom mäktiga Keep It Inside lever hon i spillrorna av det som varit. ”Why did I lose the one? I guess I was the weakest one”, sjunger hon självförebrående. Men hon låter sig ändå inte slås ner. I refrängen sjunger hon om sin överlevnadsförmåga, sin styrka och om hur allting, trots all jävelskap, fortsätter.

Efterföljande For Us är det enda av de fyra spåren som rent soundmässigt påminner om 2015 års fantastiska album Miman. Här är tonläget råare, tyngre, mer malande –  men mörkret, såren, är kvar, kanske är de till och med ännu tydligare. ”When I look at myself in the mirror, it feels wrong”, sjunger hon tidigt i första versen och hon gör det med en röst fjättrad av sorg. ”You made me feel like I’m nothing to fight for”, sjunger hon senare och man måste hämta andan lite. For Us kräver mer av lyssnaren, men är likväl också den en jättebra låt. Men den är också hänsynslös – mot textförfattaren själv. Och Sabounés mod blir bara ännu tydligare.

Men den låt som verkligen utmanar Nowhere to Go om vilken som är plattans bästa, är avslutaren, titelspåret, Come My Love. Jag vet inte när jag senast hörde en så drabbande post-breakup-låt senast. Den är ödslig och karg, tack vare brusig och kylig elektronik, samtidigt som pianot skänker melankoli och värme, vilket väl sammanfattar känslorna man har när något man älskat plötsligt inte längre finns. ”We did our best with what we made and had”, sjunger hon till honom som försvann – den här gången med ett lugn i rösten. Den sortens lugn som infinner sig när den värsta sorgen lagt sig och man tänker klart igen. Mot slutet av låten hörs sedan ett myller av röster, kanske från en tågstation, kanske från en restaurang. Kanske för att illustrera hur livet fortsätter, hur det trots allt finns en dörr man kan kliva igenom, när man vadat igenom all skit. På andra sidan finns något slags liv – annorlunda än det man varit van vid. Men ett liv.

Efter att ha levt en liten tid med Come My Love har min kärlek och respekt för Nicole Sabouné bara vuxit. Och som jag sa i Nowhere to Go-recensionen, tycker jag synd om alla i musiksverige som hösten 2019 måste göra musik samtidigt som henne. Hon plöjer verkligen ner sin konkurrens. Och hon gör det med sitt blottade hjärta, sin stora röst och sin oantastliga låtskrivartalang.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Nowhere to Go eller Come My Love

Om ni gillar detta: Nick Cave & The Bad Seeds – The Boatman’s Call, Ossler – Stas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s