På förstasingeln, industrigospeln Old Point Bar, konstaterade Thåström att tiden var utmätt. Blott en fjärdedel återstår, mässade han. På nästa singel, Körkarlen, är Dödens hantlangare och kusk i antågande. Överallt på Centralmassivet står jag:et ansikte mot ansikte med människans ofta rätt bistra villkor; att medmänniskor försvinner, att man får ångra både ett och annat, att hur man än vrider och vänder på det så är vi inte särskilt unika; samma början och slut väntar oss alla, och när som helst kan det vara över. Men Thåström vore inte Thåström om det hela inte målades med flera nyanser än så. På sina sena soloskivor, och då i synnerhet de två senaste, har Thåström, som ofta beskylls för att vara både deppig och svår, varit rent livsbejakande. Han har hyllat resandet, kärleken, sina barn, och musik och litteratur som berört och inspirerat honom. Han har hela tiden lyft fram det stora i det lilla och uppmanat oss att alltid vara på väg, tro på det man inte törs tro på, och att beväpna oss med vingar. På Centralmassivet må han beröra en rad obekväma ämnen, men han berättar samtidigt för oss att livet är vackert, att de stora stunderna bör tas till vara på, att vi ska låta det goda rulla. Att det är något stort på gång, och att om vi måste blöda så är det helt okej. På nyss nämnda Låt det goda refererar han 15 år bakåt i sin egen historia och lånar en nyckelrad ur mästerverket Kaospassageraren: titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, sjunger han. Thåström tar pulsen på människan, ställer diagnos och ger oss botemedlet.
Musiken på skivan är skriven ihop med Niklas Hellberg, en av Thåströms allra trognaste bundsförvanter de senaste 25 åren. Tillsammans har de även producerat skivan, och spelat in den i främst Berlin och Karlstad. Hellberg är ett slags ljudlandskapsarkitekt och multiinstrumentalist, en Brian Eno från Värmland om man så vill, och tillsammans har de skapat ett till stor del elektroniskt album som bultar, kokar och fräser. Bluesen i Malmö är ett undantag. En tidlös hymn som mer eller mindre hade passat in på så skilda plattor som Synd, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, likaväl som på Centralmassivet. Körkarlen är pulserande industripop. Plattans bästa låt och tillika titelspår är en atmosfärisk och mycket soulig postpunk-ballad som låter som om sentida Bruce Springsteen gått med i The Cure anno Disintegration. Det finns inte tillstymmelse till tvivel om att det där är en av Thåströms allra bästa låtar genom tiderna. Den sköra och aviga pianoballaden Aldrig av med varandra hade inte låtit malplacerad på Skebokvarnsv. 209. Vidare är albumets avslutande triptyk bestående av Som mästarna målat himlen, Karaokebaren och Natten för det här är en mäktig samling ödesmättade och sprakande industriballader. Gitarrerna och syntarna gnisslar och fräser ikapp innan LaGaylia Fraziers makalösa stämma, som förgyller fem av skivans nio låtar, slussar oss ut och skivan tar slut.
Ofattbara 60 år fyllda fortsätter Thåström att utmana både sig själv och oss lyssnare. Han finslipar sitt patenterade uttryck, väjer med lätt hand för upprepningar och förblir landets mest relevanta artist och låtskrivare. Och varje ny skiva han släpper är potentiellt den bästa han gjort. Centralmassivet är inget undantag.
482 MHz 