Recension: Morrissey – I Am Not a Dog On a Chain

Efter några år av rabalder och kontroverser är han nu äntligen tillbaka – barden från Stretford, ”the real poet laureate”, Steven Patrick Morrissey. Tolfte soloalbumet i ordningen är det (trettonde, om man räknar fjolårets coverplatta California Son) – och det är hans bästa på länge. Mycket länge.

Trots flera höjdpunkter på vardera skiva tillhör hans två förra album med eget material, World Peace is None of Your Business och Low in High School, i min mening hans absoluta bottenskikt. När de två första singlarna inför nya albumet släpptes var jag i det närmaste övertygad om att ett nytt stolpskott var på gång. Jag tyckte inte om dem – i synnerhet inte ”Bobby, Don’t You Think They Know?”. Jag har varit ett troget Morrissey-fan sedan åtminstone någon gång runt 2002-2003. Jag har varit med i medgång, som den makalösa peaken runt 2004-2006, och i motgång (vilket i princip innebär hela 10-talet). Jag har kritiserat honom, men till syvende och sist har jag varit lojal. Han har betytt (och betyder) för mycket. Att nivån på singlarna visade sig på intet vis vara representativa för skivan innebar därmed för mig en glädje jag inte alls hade räknat med.

Redan vid första spåret börjar jag starkt misstänka att det kan vara något stort på gång. Trots en del väl cyniska textrader (något som tyvärr blivit alltför vanligt i Morrisseys tidigare så varma lyrik) är ”Jim Jim Falls” något av det musikaliskt mest intressanta som Morrissey släppt på mycket länge. Elektroniken, den tunga atmosfären i verserna och det malande drivet gör den till en släkting i rakt nedstigande led till 2006 års mästerverk ”Life is a Pigsty”. Spår två och tre, singlarna ”Love is On It’s Way Out” respektive ovan nämnda ”Bobby…”, har jag redan skrivit mycket om (här och här). Titelspåret, sedan, är ett slags lekfull 60-tals-pastisch, med en text om hur Morrissey är en modig fritänkare och sanningssägare och alla andra är får. Den kommer inte att bli ihågkommen som en av hans mest klassiska låtar. Det är dock vågat av honom att lägga skivans tre sämsta låtar efter varandra – dessutom så tidigt på skivan. Men sedan blir det genast bättre.

”What Kind of People Live in These Houses?” är den enda låten på skivan som låter som gamla klassiska, jangliga Moz. Den har skivans klart starkaste melodi, påminnande om den klassiskt engelska gitarrpop som Alain Whyte skrev runt 1994-1997. Dessvärre lider texten av den där onödigt kalla cynismen och en misantropi utan glimten i ögat som fanns hos Moz mest misantropiska lyrik förr, vilket stoppar låten från att bli en av skivans verkliga höjdpunkter, men med lite tid kan den växa ytterligare. ”Knockabout World” är ännu en fin poplåt, men mer orkestral och med mer elektronik. Och stark är den, och här visar sig äntligen den kärleksfulle Moz. ”You’re okay by me”, sjunger han och hjärtat mitt smälter lite grann.

De senaste åren har Morrissey varit märkligt fixerad vid sex och den här plattans ”sexlåt” heter ”Darling, I Hug a Pillow”. Tidigare har han sjungit om ”shaven caves” och om hur han vill att kärleksintresset i fråga i princip ska sätta sig på hans ansikte. På ”Darling…” är han betydligt mer subtil och inte alls lika ekivok. ”Why can’t you give me some physical love?” undrar han, och förklarar hur han, på grund av sin tilltänkta partners irriterande frånvaro/avhållsamhet, i frustration tvingas krama en kudde. Det är inget melodiskt underverk, men en följsam, varm historia som är lätt att tycka om. Ännu intressantare blir det på mästerliga ”Once I Saw the River Clean”. Inte heller den förlitar sig på en stor melodi, men väl på en djupt personlig text, ett suggestivt elektroniskt driv och en fantastisk stämning. Rader som ”I walked with my grandmother/Cornbrook Street, where incomplete/She would never be again/A Dublin dancer, free and young” är bland de mest drabbande och mest personliga han skrivit på en herrans massa år. Slut ögonen och det är tidigt 70-tal, strax söder om Manchester.

Pianot i introt till nästa låt, ”The Truth About Ruth”, är ett slags återanvändning av pianot i ”In Your Lap”, från Low in High School. Föga förvånande då musiken i de båda låtarna är skrivna av Gustavo Manzur, den stora belastningen i Morrisseys band. Manzur har förstås också skrivit både ”Love Is On It’s Way Out” och ”Bobby…”. ”The Truth About Ruth” är dock bättre än båda dessa, men framförallt tack vare texten (musikaliskt har den egentligen ingenstans att ta vägen). Morrissey har alltid varit en feministisk förkämpe och alltid lyft fram trans-, queer och androgyna personer (som Lypsinka, Jobriath, Wayne County, Klaus Nomi, New York Dolls osv.), men sällan eller aldrig har han öppet sjungit just för dem – men nog är det väl det han gör nu? ”Ruth is John”, sjunger han, och fortsätter: ”The life you lead, straightforward and bland/Everything happens according to plan/But some people fight just to take root/In a world ill-equipped for the truth about Ruth”. I tredje versen blir det än tydligare: ”Oh, bully for you, oh, bully for you/Your groin and your face, they slip right into place/So masoned and carved, your arrow is drawn/You know who you are, yet you have no idea”. Vi som fötts med rätt kön har det väl förspänt, men för alla andra blir livet till en livslång kamp för att överhuvudtaget få känna att de har en plats någonstans. Morrissey hårdrar det förstås, och utanförskap kan många känna, men där finns ändå en viktig poäng. Men givetvis är detta inget som media kommer att skriva om eller lyfta fram.

Skivans längsta låt är den nära åtta minuter långa ”The Secret of Music”. En märklig låt, som man vid första anblick kan tycka är onödigt lång. Den pågår, hypnotiskt, rytmiskt,  nästan psykedeliskt, och man förstår till en början inte riktigt varför eller vart den är på väg, men efter några lyssningar känns det behagligt. Jag vill inte ur den där hypnosen. Texten är lika märklig, men med näsan i texthäftet vecklar även den ut sig efter ett antal lyssningar. Rader som ”Fat bassoon/Clear as the moon/But nothing now can take away my gloom/Triangle/Fiddle Stradivarius/I’d like to cause a fuss” är bland mest poetiska på skivan. Likaså ”Bom, bom, bom, the drum/Cymbals symbolize your mind/I think that you should cry/Classical guitar/Lover new, oh yes, you are/Pan pipes save a life/No angelic flute/Can F hold/A harping soul?/Each song ends with a gong”. Ett vågat uttryck, på ett sätt man inte hört sedan låtar som ”The Teachers Are Afraid of the Pupils”.

Skivan avslutas sedan med den vackra halvballaden ”My Hurling Days Are Done”. Precis som i den fantastiska ”Once I Saw the River Clean” återbesöker Morrissey här barndomen. Han konstaterar hur tiden obönhörligt skördar vilka offer den vill och att det snart är hans egen tur. Han släpper på garden och minns hur modern och en nallebjörn utgjorde och symboliserade hans första uppfattning om tid och förgänglighet. Det är en drabbande låt, där den snart 61-åriga ikonen ser slutet på både livet och karriären. Morrissey sjöng om sin egen död redan 1985, som 26-åring, på Smiths-b-sidan ”Asleep”, och har sedan dess återbesökt ämnet på i stort sett varje album (den fysiska döden, men också den konstnärliga). Men nu, efter perioder av hälsoproblem och pariastatus i media, känns det svårare att slå det ifrån sig. Morrissey själv har aldrig påstått att detta skulle vara hans sista skiva, men om det är det lämnar han oss verkligen med fanan högt.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Once I Saw the River Clean”, ”Jim Jim Falls”, ”My Hurling Days Are Done”

Om ni gillar detta: Morrissey – You Are the Quarry, Morrissey – Southpaw Grammar