– En av vinterns och vårens intressantaste nykomlingar har ju varit Sole Gipp-Ossler. Mellan januari och mars släpptes tre mycket fina singlar som alla visade på Soles oklanderliga känsla för både suggestiv dramatik och subtil popkänsla. När jag nu sitter med debutalbumet kan jag konstatera att hon även behärskar albumformatet.
Hon blandar språk och rör sig mellan filmiska stämningsstycken och rakare låtar (som den hungriga debutant hon är), men hennes alldeles egna uttryck löper som en röd tråd genom hela plattan och får den att hålla ihop och kännas enhetlig. Vad hon än gör låter det suggestivt, filmiskt och svärtat – det låter Sole. Och detta är en av hennes främsta styrkor. Hon är en drygt tjugoårig debutant, men när man lyssnar på plattan hör man en fokuserad och musikaliskt mogen artist och låtskrivare som inte är intresserad av något annat än att göra sin grej. Och på nio spår, oavsett om de är på svenska eller engelska (eller tyska), oavsett om de är instrumental ambient eller suggestiva popballader, visar hon detta med all önskvärd tydlighet. Att hon backas av ett snortajt band bestående av Pelle Ossler, Vincent Ossler Röyter, Christian Gabel, Conny Städe, Henrik Meierkord och Zackarias Lindskog är givetvis till hennes fördel, men till syvende och sist är detta Soles platta. Hon har skrivit, producerat och mixat allt själv, och pianot som hörs genom hela plattan är det hon själv som trakterar.
Hur mycket jag än uppskattar de ”lynchska” utflykterna ut i skugglandskapen faller jag ändå som hårdast för de låtar som blandar de där experimenten med popkänslan. Bäst blir det på förstasingeln ”Care For Me” och på den djupt personliga och drabbande ”Är jag människa”. Här blir hon till en blandning mellan Frank Sinatra och en berlinsk nattklubbssångerska från förra århundradet. Där finns dramatik och även en sotig intimitet. Skulle hon på nästa platta fokusera mer på den biten hade jag inte klagat. Men Sole gör som hon vill, och med det kan vi vara trygga.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Care for me”, ”Är jag människa”
Om ni gillar detta: Andrea Schroeder – Where the Wild Oceans End
Mark Lanegan – Straight Songs of Sorrow
– Som jag har väntat. Äntligen har Lanegan släppt ett helgjutet album igen. Vem hade kunnat tro det, med en platta på 15 spår och en timmes speltid?
Senast detta hände var 2012 och den lysande Blues Funeral (också albumet som fick mig att upptäcka Lanegan). Sedan dess har en strid ström av rätt så ojämna album följt. Alla har i någon mån varit bra, de flesta med ett eller ett par urstarka spår. Men inget av albumen har känts helgjutet. Lanegan har inte vetat om han ska göra malande Europa-blues, new wave eller synthrock, och det har ofta slutat med att inget av det blivit så bra som man vet att han kan, mer än i undantags fall. Jag har trots detta följt honom. För guldkornen som gömt sig på varje platta, för texterna (få skriver idag mer drabbande om mänskligt lidande än Mark) och för att han ändå alltid är jävligt intressant. Det var, som ni förstår, med viss oro och ambivalens jag tog mig an Straight Songs of Sorrow. Men efter en knapp lyssning kände jag att oron var obefogad.
Genom den malande öppnaren ”I Wouldn’t Want to Say”, via bland annat sköra ballader (”Apple from a Tree”), pop (”Bleed All Over”), psalmer (”Churchbells, Ghosts”) och gnisslande blues (”Daylight in the Nocturnal House”) som lär göra både Nick Cave och Thåström avundsjuka, till den avslutande, ljusa gospelhymnen ”Eden Lost and Found” befästs det jag inledningsvis var inne på: att Lanegan släppt sitt bästa album på nära ett decennium. Allt är dock inte jättebra. ”Ketamine” flyter på trögt och ”This Game of Love” känns bara jolmig. Vissa andra spår är habila men inte mycket mer. Men sammantaget är Straight Songs of Sorrow ett riktigt starkt album.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Stockholm City Blues”, ”Daylight in the Nocturnal House”
Om ni gillar detta: Mark Lanegan – Blues Funeral, Thåström – Den morronen
Einstürzende Neubauten – Alles in Allem
– Silence is Sexy heter ett av Neubautens bästa och mest klassiska album (som för övrigt firar 20 år i år), men det är först nu de verkligen vågar leva fullt ut efter den devisen.
På 80-talet gjorde sig Neubauten kända som planetens främsta oljudsmakare. Sporrade av en kreativitet av Guds nåde visade de med stål, skrot, elektriska verktyg och field recordings att man kan göra musik långt bortom alla förutbestämda gränser. De var aggressiva och volym premierades. Sedan dess har uttrycket förfinats, omarbetats, stöpts om. Kreativiteten, experimentlustan, har alltid hängt med, även om de inte alltid träffat mitt i prick. Deras 00-tal var starkt, men inte sedan Haus der Lüge (1989) har de släppt något lika sammansatt och drabbande som Alles in Allem.
Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat Wedding, Tempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. Tar plats och suger in en utan att höja rösten. Experimentlustan finns dock kvar. Till exempel hade ”Zivilisatorisches Missgeschick” platsat på Halber Mensch (1985), ”Wedding” består av flertalet fältinspelningar från stadsdelen med samma namn. Överallt skramlar plåt, plastpåsar prasslar och rytmen i låtar som ”Ten Grand Goldie” är det inte många som skulle komma på. Men till skillnad från de tidiga åren har dessa experimentella inslag inget självändamål. Nu dyker de upp, subtilt, för att stämningen i låten i fråga kräver det. Låtarna är i fokus, låtarna styr. Låtarna, berättelserna och stämningarna. Och tack vare denna hållning har Neubauten mejslat fram vad som banne mig måste betraktas som sitt starkaste, mest helgjutna album kanske någonsin. Ett album fyllt av enskilda pärlor (”Möbliertes Lied”, ”Taschen”, ”Seven Screws”, titelspåret!), men med en helhetskänsla man som albumälskare gråter glädjetårar över. 10:an är inte långt borta, och fan om detta inte är årets bästa platta.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Seven Screws”, ”Alles in Allem”
Om ni gillar detta: Einstürzende Neubauten – Silence is Sexy, Sällskapet – Disparition
482 MHz 