Vilket bräde, denna gång. Jakob Hellman är tillbaka, liksom. Jösses. Varsågoda. Jakob Hellman - Jag kan inte säga hej då till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför (tvåspårssingel) - När jag som hungrig 16-17-årig musikälskare, ett par tre år in på det nya milleniet, letade musik att klä mig i snubblade jag … Fortsätt läsa Bäst just nu: oktober 2020
Författare: Niklas Lövgren
Recensioner – dark ambient och -industrispecial
Det har ackumulerats en hel del finfin maskinmusik de senaste månaderna, och jag skrivit om blott en bråkdel (om ens det). Därför passar jag nu på att samla några av de som gjort starkast intryck på mig. Varsågoda. Atrium Carceri - Mortal Shell Soundtrack - Simon Heath är en legendar i dark ambient-världen. Han driver … Fortsätt läsa Recensioner – dark ambient och -industrispecial
Låt-för-låt: I’m Kingfisher – The Past Has Begun
En av svensk americanas allra mest originella och spännande röster och låtskrivare har överträffat sig själv. Med fjärde plattan som I'm Kingfisher har Thomas Jonsson gjort sitt hittills bästa album. Den varma och gränslöst melankoliska The Past Has Begun släpps idag fredag, digitalt och på vinyl, via Fading Trails. Recensionerna har börjat ramla in och … Fortsätt läsa Låt-för-låt: I’m Kingfisher – The Past Has Begun
Recension: Christian Gabel – Videovåld (singel)
Foto: Anna Ledin-Wirén Christian Gabel - Videovåld - En av höstens bästa nyheter var ju att trummisen, producenten och ljudmaestron Christian Gabel (1900, bob hund) ska släppa inte mindre än två nya album i eget namn i november - bägge på egna, nystartade etiketten Gabel Elektronik. Det ena albumet heter Mikrofilm och är ett synthalbum … Fortsätt läsa Recension: Christian Gabel – Videovåld (singel)
Bäst just nu: september 2020
Tre album (eller två album och en EP, om man ska vara noga) och fyra låtar. Varsågoda. Figurehead - Stockholm Alien (EP) - Det första jag undrar när jag får pressmejlet är om namnet Figurehead är en referens till avgrundsmörka Cure-låten "The Figurehead". När förstalåten "Prozac Dreamin" rullat några sekunder inser jag dock att … Fortsätt läsa Bäst just nu: september 2020
Recension: Dödskällan – Dödskällan
INVSN, Hurula, Hast...och nu Malmöbandet Dödskällan. Det går inflation i ångestdriven svensk punk. Problemet är att allt låter så förbannat likriktat - stick i stäv mot punkens ideal, alltså. Dessvärre bryter inte heller Dödskällan mot normen. Det är, som ni kanske gissar, mollstämt, ilsket, med ringande BD-gitarrer och texter om hat, trasiga människor och trasiga … Fortsätt läsa Recension: Dödskällan – Dödskällan
Recension: Orochen – Thylacine (EP)
Med sin tredje EP, skriven och inspelad under coronapandemin, visar svartrockarna i Orochen äntligen vad de är kapabla till. De två föregående EP-skivorna hintade om potential, men var i slutändan för snälla, nästan poserande, lite för runda i kanterna. Lät stundtals mer Him än det Neurosis- och Mannen som blev en gris-sound man kände på … Fortsätt läsa Recension: Orochen – Thylacine (EP)
Recensioner, 2020-09-12
______________________________________________________________________________ And We Should Die of That Roar - Deathbed Lullabies - Bakom det matiga, men coola, artistnamnet döljer sig svensken Hardy Hum (ett annat artistnamn?), och Deathbed Lullabies är vederbörandes andra album. I Hardys värld är det 1800-tal, i Klondike, Alamo, Calgary eller längs the Oregon Trail. Dammet yr när de laglösa och deras … Fortsätt läsa Recensioner, 2020-09-12
Recension: Harriet Nauer – Human (EP)
Trollhättebon Harriet Nauer debuterade 2014 med mini-LP:n/EP:n Standing by the Heavenly Gates. Sedan dess har hon legat lågt på skivfronten, men nu är hon tillbaka igen. Och nya EP:n Human imponerar på denne recensent. Harriet Nauer är bländande som en filmstjärna, har en röst som landar någonstans mellan ett klassiskt skogsrå och kalifornisk 70-tals-folk och … Fortsätt läsa Recension: Harriet Nauer – Human (EP)
Recension: I.B. Sundström – Antropofagernas rike (I och II)
Isak Sundström har sedan han debuterade med garagerockiga postpunkarna i Pascal, via drömska, vackra Skriet, alltid vandrat på en helt egen stig. Men han är aldrig så egendomligt egen som när han gör musik i eget (nåväl) namn. Dubbelalbumet Antropofagernas rike är Sundströms tredje soloalbum - och nog måste det väl ändå vara hans bästa? … Fortsätt läsa Recension: I.B. Sundström – Antropofagernas rike (I och II)
482 MHz 