Det har ackumulerats en hel del finfin maskinmusik de senaste månaderna, och jag skrivit om blott en bråkdel (om ens det). Därför passar jag nu på att samla några av de som gjort starkast intryck på mig. Varsågoda.
Atrium Carceri – Mortal Shell Soundtrack
– Simon Heath är en legendar i dark ambient-världen. Han driver det jämnaste och bästa skivbolaget i genren, Cryo Chamber, och har som artist även gett ut en lång rad utmärkta album under namnen Sabled Sun och Atrium Carceri. Som artist är det som Atrium Carceri han gjort störst avtryck. Atrium är också en mycket viktig anledning till varför jag själv är så gränslöst förälskad i dark ambient-genren. Mortal Shell är Heaths första soloalbum som Atrium Carceri (det har blivit några samarbeten) sedan Codex 2018.
Här samsas köttiga drones och mardrömsljud med närmast sakrala diton. Plattan är ett soundtrack till ett tv- och pc-spel och det märks. Det är ofta filmiskt och vackert i all sin svarta prakt, men stundtals märker man att musiken tar ett steg tillbaka som för att inte störa det som berättas i bildrutorna och spelsekvenserna. I spelet är det säkert en mäktig upplevelse, men för den som bara vill ha en vanlig Atrium-platta infinner sig en viss frustration.
Betyg: 7/10
Bästa låt: går inte att prata om enskilda låtar på ett album av det här slaget, men inledande ”Executioner” är fruktansvärt mäktig.
Om ni gillar detta: Atrium Carceri – The Untold
Nimh & Rapoon – Post-Folk Lore Vol. 1
– På denna platta möts två veteraner i gamet. Italienaren Nimh och britten Rapoon har aldrig tidigare jobbat ihop, men lyckas på sitt första försök få till något som både känns nytt, originellt och rent ut sagt jävligt bra. De hittar på en ny genre som de kallar post-folk, där de blandar akustiska instrument, samplingar och tung, tung elektronik. Man känner igen delar av det från martial industrial-genren, från neofolken och från dark ambienten, men mitt i alla bekanta uttryck har de alltså skapat något som när allt kommer omkring känns alldeles eget. På ”Wagging Tongues Circulate Hot Air” bjuder de på några av detta årets djupaste, mest obönhörligt malande drones, medan de på förkrossande mäktiga ”Melancholy’s Bow” lyckas med bedriften att vara både just melankoliska och monumentalt blytunga. Ihop med Vortex utmärkta Helioz är detta årets bästa dark ambient-album. Om man får lov att kalla dessa plattor för dark ambient.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Melancholy’s Bow”
Om ni gillar detta: Vortex – Helioz, Vortex – Moloch
– Norrmannen och Trondheimsbon som kallar sig Taphephobia har ett antal fina släpp bakom sig, men frågan är om han någonsin varit bättre än på The Blue Hour. Om ovanstående plattor i föreliggande artikel rört sig i ett mer eller mindre kompakt mörker, jobbar Taphephobia på The Blue Hour med desto fler nyanser. Ljudbilden är helt igenom atmosfärisk och varm och bygger på massiva elektroniska ljudbyggen, som blandats ut med en del subtila gitarrfigurer. Taphephobia skyr här inte mörkret, men han förmår samtidigt att luckra upp det. Och även om soundet är tungt blir det aldrig kvävande. Att sjunka ner i The Blue Hour är som att utmattad av något slags dränerande, enveten sorg äntligen börjar stiga tillbaka upp till ytan igen. Taphephobia erbjuder tröst, och betyget skulle blivit högre om soundet och kompositionerna vore snäppet mer utmanande. Plattan är enhetlig, men blir stundtals lite same-y.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Never to Be Found” (plattans längsta och tvivelsutan tyngsta stund)
Om ni gillar detta: Shrine – Ordeal…
Blandade artister – Instead of Body: Brain
– Jag skriver aldrig om samlingar annars, men när denna fyraspårs-samling från utmärkta labeln Alvaret Tape Rekordings skänktes mig fick jag snabbt en anledning att ändra mig. Här samsas fyra mer eller mindre olika artister från Alvaret – alla beväpnade med maskiner, alla redo att tolka ödeläggelsen – den inre såväl som den yttre.
Plattan inleds med Majestoluxs pumpande, svettiga ”Ewigkeitsaufgabe”. Inte plattans bästa stund, ska det snabbt visa sig, men väl en stabil inledning. Denna följs av 482 MHz-favoriterna Meipr och deras tidigare outgivna ”Frateco”. Klassisk Meipr, där Peter Josefssons överhettade, fräsande elektronik får stå för undergången och Henrik Meierkords oumbärliga stråkar får stå för sorgen som följer. Plattans tredje spår kommer från Livmødr och heter ”Fornicate”. Detta är plattans slowburner och den som vuxit mest för mig. En enslig synth irrar runt i ett annars kargt ljudlandskap och resultatet är hypnotiskt. Plattan avslutas sedan – med besked. Experimenella industribandet Alvar kanaliserar på mästerliga ”Sun Shade Monastery” Joakim Thåström anno PLP:s sista platta och resultatet är så bra att jag närapå går sönder. Vi pratar alltså rytm, tunga, släpiga drones, lika tung elektronik och avgrundssång med livet som insats. Jag är beredd att kalla ”Sun Shade Monastery” för en av årets bästa låtar.
Betyg: 9/10
Bästa låt: Alvar – ”Sun Shade Monastery”
Om ni gillar detta: Meipr – Kolekto, övrigt med Alvar (ett band jag själv vill fördjupa mig i)
482 MHz 