Recension: Dödskällan – Dödskällan

INVSN, Hurula, Hast…och nu Malmöbandet Dödskällan. Det går inflation i ångestdriven svensk punk. Problemet är att allt låter så förbannat likriktat – stick i stäv mot punkens ideal, alltså. Dessvärre bryter inte heller Dödskällan mot normen.

Det är, som ni kanske gissar, mollstämt, ilsket, med ringande BD-gitarrer och texter om hat, trasiga människor och trasiga liv. Merparten av låtarna glider in i varandra och bildar ett jämntjockt sjok. Undantag finns dock. ”Sorgenfri” är fortfarande en grym låt, ”Av hatet och mörkret” är alls inte dum heller, men bäst är melankoliska och atmosfäriska ”Catrin da Costa”. Där tar de ut svängarna, och vågar dra ner på tempot och bygga upp en krispig, stundtals närapå drömsk ljudbild. Det instrumentala, mycket suggestiva avslutningsstycket ”D/DSK/LLAN” är ett annat exempel på när de vinner på att våga lite mer.

Oftast låter det dock störande mycket som Hurula. Jag tycker om Hurula, men hans sound är inte dynamiskt eller nyanserat nog för att man ska tolerera såhär många efterapare.

Till nästa platta hoppas jag att de bygger vidare på det atmosfäriska soundet från ”Catrin da Costa” och/eller det suggestiva från avslutningsstycket. Där har de hittat nyanser som saknas inom svensk punk.

Dödskällans självbetitlade debutalbum är producerat av medlemmar ur The Sounds, och det finns ute nu.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Catrin da Costa”

Om ni gillar detta: Hurula – Klass

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s