Isak Sundström har sedan han debuterade med garagerockiga postpunkarna i Pascal, via drömska, vackra Skriet, alltid vandrat på en helt egen stig. Men han är aldrig så egendomligt egen som när han gör musik i eget (nåväl) namn. Dubbelalbumet Antropofagernas rike är Sundströms tredje soloalbum – och nog måste det väl ändå vara hans bästa? Jag menar, oavsett konstellation.
Första halvan är helt instrumental. Där vaggar Sundström in oss i ett kvalmigt töcken, till tonerna av Popol Vuh-flum, hypnotiska körer och industriella klanger. Vågskvalpen sköljer över oss och när andra halvan tar vid är det kört. Vi är fast i antropofagernas rike.
Enligt SAOL är en antropofag en människoätare. I Isak Sundströms händer blir antropofagen till ett slags kannibal. Samma sak sker i Joe D’Amatos fantastiska kultskräckis Anthopophagus från 1980. Där hamnar ett sällskap på en öde ö, där en skogstokig och vrålhungrig antropofag härjar. Där någonstans, på de drömska stränderna i filmen, placerar Sundström sitt mästerverk. Men till skillnad från D’Amatos själlösa monster till antropofag är Sundströms antropofag kännande, tänkande, älskande. Till disiga, dåsiga, förrädiskt vackra ljudkulisser vandrar Sundströms antropofag omkring i något slags existentiell dimma. Han springer längs stränderna ”som ett djur”, han vet inte vem han är eller vad han sysslar med. De han äter äter han av kärlek, för att få höra samman, för att bli ett med någon annan. Det är vidrigt, förstås, men djupt därnere i obehaget finns en välmening. Var han någonsin ett monster om kärleken till medmänniskorna kunde röra honom så?
Och det där kan sammanfatta hela skivan. Kampen mellan perversitet och kärlek, äckel och empati, skräck och förtjusning. Allt det där strider inom en när man lyssnar – och det är fantastiskt att få uppleva allt det på samma gång.
Antropofagernas rike ges ut av Teg Publishing, och är med stor sannolikhet årets bästa svenska album.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Surfarnas rytmer”
Om ni gillar detta: Skriet – Det beslutande organet
482 MHz 