Vilket bräde, denna gång. Jakob Hellman är tillbaka, liksom. Jösses. Varsågoda.
Jakob Hellman – Jag kan inte säga hej då till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför (tvåspårssingel)
– När jag som hungrig 16-17-årig musikälskare, ett par tre år in på det nya milleniet, letade musik att klä mig i snubblade jag snabbt på …och stora havet. Jakob Hellmans debutalbum från 1989 var vid det laget en klassiker sedan länge, och jag själv föll pladask efter knappt en genomlyssning. Jag hade gått från hiphop till punk och hade nu börjat förälska mig i melodiös pop med intelligenta texter. Inte undra på, då, att Hellman slog an hos mig som han gjorde. Att han såg ut som och verkade vara någon som även vi taniga, klumpiga och tafatta kunde relatera till gjorde förstås saken ännu bättre. Men sedan föll han ifrån mig. Han har alltid funnits i mitt bakhuvud, men obegripligt nog inte lyckats hävda sig bakom den obevekliga ström av band, artister, plattor som flödat i mitt huvud sedan dess. Tills idag. Precis som resten av musik-Sverige gladdes jag stort åt nyheten att Hellman, efter år (decennier!) av teasing, nu äntligen är i färd med att släppa ett nytt album. Först ut från plattan Äntligen borta (ute på det heliga rockdatumet 8 januari) är tvåspårssingeln ”Jag kan inte säga hejdå till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför”.
Efter första lyssningen kände jag att allt var förlåtet. 31 år må ha gått (nästan hela mitt liv – hisnande), men detta har varit värt att vänta på. Efter två lyssningar vill jag nästan grina. Alla därefter cementerar att dessa låtar tillhör det bästa som producerats i det här landet de senaste 10, 15 eller 20 åren. I synnerhet pianoballaden ”Jag kan inte säga hejdå till dig”. Rösten känns igen, och är lika perfekt för svensk pop nu som då. Melodin bär samma anletsdrag som de bästa melodierna på …och stora havet, men är mer fårad. Har levt mer. Ångrat mer. Gråtit mer. Det är en förtvivlat vacker låt. ”När jag går in nånstans och känner mig utanför” är luftig och upptempo i stil med förra plattans mest lättsamma stunder – men mer orkestral. Mer Belle and Sebastian än tidiga Costello. Arvtagerskor som Maggio och Norlin hade tackat högre makter om de själva skrivit den. Texten, sedan, är genial, varm utanförskapslyrik. Titeln håller Morrissey-klass – fast på svenska.
Jag är fantastiskt glad att Jakob Hellman är tillbaka. Av denna singel att döma kan vi kallt räkna med en ny klassiker.
Sole – Live Sessions (Youtube)
Sole Gipp Ossler har släppt ett av årets bästa debutalbum. Hade det inte varit för en viss farsot hade vi sannolikt fått se henne spela live runtom i landet. Nu får vi nöja oss med femminutersklipp på Youtube med låtarna ”Care for Me” och ”Är jag människa”. Två livevideos låter inte mycket, tycker ni, men oj vad bra det är.
Precis som på plattan Ett eget rum kompas Sole av några av det här landets allra bästa och mest uttrycksfulla musiker (Pelle Ossler, gitarr, Mikael Nilzén, piano, och Henrik Meierkord, cello), och det gör ju verkligen sitt. Men till syvende och sist är det Sole man sitter och häpnar över. Rösten är kristallklar, och utan tricks eller ansträngning, och utan att någonsin tappa kontroll, sjunger hon skiten ur de flesta av sina svenska artistkollegor. Sånginsatsen på fantastiska ”Care for Me” är lika ren, lika knäckande som regn efter tryckande hetta. Och hon tycks vara som gjord för att stå framför en mikrofon och sjunga sitt liv. Hennes närvaro och utstrålning känns långt bortom hennes 23 år. Man håller andan och tar in varje ord hon sjunger, vill inte missa någonting.
Finns det någon rättvisa i världen får Sole turnera nästa år. Tills vidare njuter vi av dessa videos och hoppas på fler.
Black Wing – ”Bollywood Apologetics”
Dan Barrett, mannen bakom Black Wing, hör till vardags hemma i 482 MHz-favoritbandet Have a Nice Life. Där spelar han tung, gitarrbaserad och experimentell rock draperad i svartaste svart. Black Wing anammar samma svärta, men ljudbilden är betydligt mer elektronisk. ”Bollywood Apologetics” är den första singeln från albumet No Moon, som släpps 11/12.
– Frågan är om belarusierna i Molchat Doma någonsin låtit poppigare än på nya singeln ”Discoteque”. Fatta mig dock rätt. Det är en pop nedsmetad i sovjetiskt kärnavfall, upplyst av kyliga stroboskopljus. Men pop är det. Stram, askregnspop.
Nick Cave – ”Euthanasia”
– Skriven under tiden för Skeleton Tree, enligt NME, men aldrig släppt. I somras spelade Cave den under sin livesända onlinespelning Idiot Prayer – Nick Cave Alone at Alexandra Palace, som i november går upp på biograferna och släpps som livealbum. När man lyssnar på låten undrar man snabbt varför den i hela friden inte kom med på vare sig Skeleton Tree eller Ghosteen – två plattor som hade behövt en låt av den här kalibern. För jisses, vad bra den är. Sorgen från de två plattorna är lika påtaglig på ”Euthanasia”, men här skriver han oss inte på näsan. Som den store lyriker vi vet att han är balanserar Cave här perfekt mellan knäckande personlig, drabbande tydlig och djupt poetisk. Till skillnad från Skeleton Tree och i synnerhet Ghosteen blir han här aldrig jolmig, privat eller övertydlig. Det sköra, spartanska pianokompet ramar in låten perfekt – en låt som seglar upp som ännu en kandidat till årets bästa.
482 MHz 