Den som har hämtat sig efter gårdagens Thåström-comeback, oavsett vad ni tyckte om den, kan ju slänga ett öga här. Nedan följer fyra recensioner, två album, två singlar. Varsågoda!
David Ritschard – Blåbärskungen (album)
Det görs tyvärr inte mycket country i det här landet, än mindre på svenska, och även om han blandar ut sina kompositioner med bland annat mycket soul är stockholmaren David Ritschard ändå en stolt fanbärare.
Blåbärskungen, uppföljaren till debuten som kom för två år sedan, är en ojämn historia där pajighet får leva sida vid sida med briljans och vice versa. De fem första låtarna är alla i olika grad mästerliga, från subtila, stämningsfyllda och självbiografiska öppnaren/titelspåret, till Frida Hyvönen-duetten ”Än går det vågor”, via ”Sverigerocken” – ett slags country-motsvarighet till ”Kort biografi med litet testamente” -, fantastiska soulnumret och arbetarhyllningen ”När du reser dig” och triangeldramat ”Nyskrubbat badrum och kök”. Sedan blir det svajigt. Snabbt och rejält. ”Sockenplan Revisited” charmar säkert en och annan, men jag blir mest trött på dess hurtiga och proggpoppiga framtoning och enerverande refräng. Slacker-romantiken i ”Frågar åt en vän” känns sliten och tramsig, medan ”Minst dåliga nu” och ”Sakta ner” mest känns som oförargliga och småtrista utfyllnadsspår. Bäst på skivans andra halva är utan tvekan ”Aldrig lämna” – en soullåt i stil med ”När du reser dig”. Det är i allvaret och uppriktigheten som David Ritschard kommer till sin rätt.
Det finns dock en röd tråd i både text och musik, en röd tråd som skär igenom varje låt och genom ett folkhemssverige som både finns och inte (längre finns), genom svensk arbetarkultur, svensk pophistoria (särskilt 60-talets svensktoppslistor) och genom delar av amerikansk (tänker framförallt på Muscle Shoals-soundet och American Sound-studion i Memphis), och genom vanliga människors helt vanliga, men ofta fullständigt knäckande, vedermödor (pengar och bristen på detsamma, jobbångest, missbruk och trasiga relationer). Så även om man inte uppskattar allt på plattan, så finns det alltså en genomtänkt helhet och det får mig att ändå förlåta plattans brister. Summan av helheten och allt det där…
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Blåbärskungen”, ”När du reser dig”
Om ni gillar detta: Elvis Presley – From Elvis in Memphis, Solomon Burke – Rock’n’Soul
Bror Gunnar Jansson – Faceless Evil, Nameless Fear (album)
Med sitt sjätte album har Lerumssonen lämnat sin smakfulla Southern gothic och sina obehagliga mördarballader därhän – och istället gått igång på bluesig riffrock. Ni vet den där bredbenta, stabbiga och riffkåta hybriden mellan bluesrock och hårdrock? Där någonstans hittar vi Jansson idag. Jag föreställer mig att han vill låta Zeppelin och Hendrix, i presstexten nämns även bland andra White Stripes, men tyvärr hamnar Jansson alltför ofta närmare Lenny Kravitz (som om inte Led Zeppelin och White Stripes vore träiga nog!). Skivan andas inte, utan allt är bara riff på riff på riff, som flyter ihop till en gröt. Det känns som en platta med en, två låtidéer, idéer som sedan upprepats en herrans massa gånger. Att Jansson dessutom slänger in x antal instrumentala mellanspel, och dito preludium och postludium, accentuerar bara känslan av att detta är en platta som finns till endast tack vare utfyllnad. Den enda låten som faktiskt sticker ut och bränner till är atmosfäriska ”Cancer”, men vid 5:20-strecket, istället för att rundas av(!), förvandlas även den till en bredbent och högljudd rifforgie och pågår i cirka tre minuter till.
Det var säkert jättekul för Jansson och hans musiker att spela in och jamma fram den här plattan, och jag är ”all for” att artister gör det de tycker är kul, men Faceless Evil, Nameless Fear är verkligen inte särskilt kul att lyssna på.
Betyg: 4/10
Bästa låt: ”Cancer”
Om ni gillar detta: backa då bandet till Howlin’ Wolf och plattan Moanin’ in the Moonlight – bluesen när den är närapå som bäst.
L.T. Fisk – ”Bedarra här” (singel)
Att L.T. Fisk (Johan Andersson) fortfarande är såpass okänd som han är är både rimligt och rent perverst. Rimligt för att musiken han gör är långsam, stämningsfull och uppfriskande allvarlig (musik av det slaget brukar ha svårt att hävda sig i bruset), perverst för att skönheten hans musik besitter hade tilltalat de flesta om de gav den en chans. Nya singeln ”Bedarra här” är ren magi och klassisk L.T. Fisk, och den gör slarvsylta av hjärtat mitt.
Berlin-duon NNHMN är en ny upptäckt för mig, men en jag är glad att jag gjort. Senaste singeln ”Scars” är en pulserande och sexig synthhistoria gjord för neonupplysta och regnvåta asfaltspromenader. För fans av modern wave, som Hante., Boy Harsher och Velvet Condom.
482 MHz 