482 MHz:s adventskalender: Lucka 18

EP-formatet är ett format jag är kluven till. Numera, ska jag säga. För det fanns en tid då jag verkligen kunde uppskatta EP:n. Tiden då EP:n fungerade som ett komplement till ett album, eller som något ett band eller en artist släppte mellan album. Idag går det inflation i EP:s och vissa band och artister släpper bara EP:s. Jag gissar att det går hand i hand med våra sönderscrollade, informationsbesatta hjärnor, ständigt hungrande efter något nytt. Färre och färre band och artister klarar av att färdigställa hela album och fler och fler lyssnare får allt sämre koncentrationsförmåga – och då passar ju EP:n perfekt. Men man ska ju som bekant inte måla fan på väggen, och detta är bara en teori, utfärdad av en sur traditionalist, och alldeles oavsett görs det ju även idag riktigt starka EP:s. Nedan följer fem exempel på detta. Varsågoda. Årets fem bästa EP:s.


5. Beverly KillsElegance in a State of Crisis

– Postpunk med utsökt popkänsla – och makalösa gitarrer.

4. Harriet NauerHuman

– Efter sex års tystnad kom Harriet Nauer tillbaka med en modig EP – en EP där Harriet inte skydde att stå naken inför mörkret. Human är kärv, avskalad och väldigt personlig, men det har inte stoppat Harriet från att skörda publika framgångar – välförtjänt.

3. Keeley ForsythPhotograph

– Debutalbumet Debris från i våras var väldigt bra, men med EP:n Photograph, släppt i november, växlade Forsyth upp. Soundet blev än mer eteriskt, än mer suggestivt och betydligt mer elektroniskt. Låtarna kröp ännu djupare in under huden och Forsyth etablerade sig som ett svårdefinierat väsen att räkna med.

2. Isolated YouthIris

– Stockholmsslynglarna i Isolated Youth gör en postpunk som känns lika klassisk som originell. Ena stunden hörs ekon från giganter som Joy Division och The Chameleons, andra stunder sugs man in i drömvärldar där Sigur Ros härskar. När dessa uttryck blandas får vi något oerhört vackert. Då får vi Iris, som utan tvekan är det bästa som Isolated Youth har släppt.

1. OrochenThylacine

– Efter några år i gejmet hittade Orochen med andra EP:n, släppt i september, helt rätt. Thylacine är en mullrande, sotig kompott där PLP möter Have a Nice Life och mid era-Swans. Det är en synnerligen genomarbetad och intelligent platta, med rejäl tyngd i både text och sound. Får de bara lite tid kan Orochen få ihop ett riktigt starkt album. Det ser jag fram emot.

Recension: Slowgold – Aska

aska

Slowgolds sjätte album Aska finner vi en Amanda Werne uppstigen ur just aska. Relationer och platser som en gång betytt något har brunnit ner och det har blivit dags att gå vidare. Kärleksdemonerna som gäckade henne på 2018 års grymt starka Mörkare dröjer förvisso kvar, men de är blekare nu. Svagare. De styr henne inte. Snarare är det Werne som har överhanden.

Skivan kryllar av pikar mot kärleksintressen som sårat eller gjort henne besviken. Men det är samtidigt ingen arg eller bitter skiva. Ambivalent är den, men inte bitter. Långt, långt ifrån. Gång på gång öppnar hon sig och blottar sitt innersta – redo att bli sårad igen. Hon bjuder in, och en del av henne hoppas ännu på kärlek, men inte till vilket pris som helst. Det hörs i den Neil Young-doftande höjdpunkten ”Inte här” och i det avslutande, sköra mästerverket ”Ett regn” (som nog kan vara hennes bästa låt hittills). Där, till endast en elektrisk gitarr, sjunger hon med sin trollbindande, varma röst: ”Jag vet att du vill älska mig/men du går hellre till/en annan/och det är okej/jag har övat på att ta ett nej”. Det finns mängder av liknande exempel på skivan. Och det är inte tal om några koketterier. Nej, detta är någon som säger som det verkligen är. En sviken, sårad människa som inte orkar sörja mer. Och det är just det, komplexiteten, ambivalensen och den ständiga kampen mellan hängivelse och självbevarelse, som sammanfattar skivan. Att Werne inte skyr detta gör Aska till hennes ärligaste, modigaste och mest drabbande skiva. Ihop med den för varje släpp alltmer drömska, melodiskt utsökta, musiken blir det också Slowgolds bästa skiva.

Aska släpps i morgon, 21/2, via Playground.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Ett regn”

Om ni gillar detta: Slowgold – Mörkare

Recension: Slowgold – Nåt

slowgold

Slowgolds kommande platta heter Aska. Och det är just ur aska som Amanda Wernes låtjag reser sig på nya, helt igenom fantastiska, singeln ”Nåt”.

En relation som nog inte varit annat än ett ok, med en person som bara en mor kan älska, har äntligen rivits ner och eldats upp. Ur bråten och askan reser sig låtjaget, starkare än någonsin innan och med ett järngrepp om sig själv och tillvaron. Nu är hon onåbar. ”Jag har samlat allt det smutsiga/det ska du ha med dig”, sjunger hon ack så svalt innan den lysande refrängen kommer in: ”Och jag har hittat andra vänner/så jag orkar ut igen”.

Slowgold har ju själva länge kallat sin musik för drömrock, men den har nog aldrig låtit mer drömsk än på Nåt. Wernes gitarr är luftigare, lättare än nånsin förr. Dess klanger varvar Johnny Marrs vemod med ett slags nedtonad och inte så fuzzig Neil Halstead och svävar utan minsta problem in och ut mellan denna världen och nästa. Allt medan producent Mattias Glavå, basisten Johannes Mattsson och batteristen Viktor Hansson, försiktigt fyller i och fyller ut det varma skymningslandskap som låten vecklar ut sig till.

”Nåt” är årets första fullträff. Albumet Aska släpps 21/2 via Playground.

Recension: Nicole Sabouné – Come My Love

Cover

För lite mindre än en månad sedan skrev jag lyriskt om Nowhere to Go – första smakprovet från Come My Love. Jag kallade den en mäktig låt, jag kallade den för årets bästa låt, och jag berömde Nicole Sabouné för hennes mod att blotta sitt innersta och sitt mörker och för modet att hålla volymen nere och verkligen locka in lyssnaren – utan att göra avkall på de självutlämnande texterna. Allt detta går också att säga om resten av EP:n.

Det är en sårig, sargad Nicole Sabouné som hörs på EP:n Come My Love, utgiven igår fredag via Playground. På den ömsom sköra, ömsom mäktiga Keep It Inside lever hon i spillrorna av det som varit. ”Why did I lose the one? I guess I was the weakest one”, sjunger hon självförebrående. Men hon låter sig ändå inte slås ner. I refrängen sjunger hon om sin överlevnadsförmåga, sin styrka och om hur allting, trots all jävelskap, fortsätter.

Efterföljande For Us är det enda av de fyra spåren som rent soundmässigt påminner om 2015 års fantastiska album Miman. Här är tonläget råare, tyngre, mer malande –  men mörkret, såren, är kvar, kanske är de till och med ännu tydligare. ”When I look at myself in the mirror, it feels wrong”, sjunger hon tidigt i första versen och hon gör det med en röst fjättrad av sorg. ”You made me feel like I’m nothing to fight for”, sjunger hon senare och man måste hämta andan lite. For Us kräver mer av lyssnaren, men är likväl också den en jättebra låt. Men den är också hänsynslös – mot textförfattaren själv. Och Sabounés mod blir bara ännu tydligare.

Men den låt som verkligen utmanar Nowhere to Go om vilken som är plattans bästa, är avslutaren, titelspåret, Come My Love. Jag vet inte när jag senast hörde en så drabbande post-breakup-låt senast. Den är ödslig och karg, tack vare brusig och kylig elektronik, samtidigt som pianot skänker melankoli och värme, vilket väl sammanfattar känslorna man har när något man älskat plötsligt inte längre finns. ”We did our best with what we made and had”, sjunger hon till honom som försvann – den här gången med ett lugn i rösten. Den sortens lugn som infinner sig när den värsta sorgen lagt sig och man tänker klart igen. Mot slutet av låten hörs sedan ett myller av röster, kanske från en tågstation, kanske från en restaurang. Kanske för att illustrera hur livet fortsätter, hur det trots allt finns en dörr man kan kliva igenom, när man vadat igenom all skit. På andra sidan finns något slags liv – annorlunda än det man varit van vid. Men ett liv.

Efter att ha levt en liten tid med Come My Love har min kärlek och respekt för Nicole Sabouné bara vuxit. Och som jag sa i Nowhere to Go-recensionen, tycker jag synd om alla i musiksverige som hösten 2019 måste göra musik samtidigt som henne. Hon plöjer verkligen ner sin konkurrens. Och hon gör det med sitt blottade hjärta, sin stora röst och sin oantastliga låtskrivartalang.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Nowhere to Go eller Come My Love

Om ni gillar detta: Nick Cave & The Bad Seeds – The Boatman’s Call, Ossler – Stas

Bäst just nu: november 2019

Pablo Matisse – Human Warmth (EP)

– Med nya EP:n återuppfinner Pablo Matisse (med medlemmar från Soundtrack of Our Lives, Division of Laura Lee och Affordable Hybrid) knappast punkhjulet, men de gör det mesta rätt. Verserna i titelspåret varvar aggropunk, i stil med tidiga Black Flag, med en melodisk refräng á la Ramones. Is There Anybody Out There för tankarna till Kalifornien på 90-talet, medan avslutaren Think & Feel osar fish ‘n’ chips och ur-engelskt läktarvåld. Det är alltså för det mesta en rätt brutal EP, vilket gör Death Cab For Cutie-covern I Will Follow You Into the Dark till ett mycket välkommet inslag. I Pablo Matisse händer blir den en gång så sköra balladen till svärtad vemodspunk. Den skänker dynamik och nyanser till EP:n och känns instinktivt som årets bästa cover.

Som sagt, Pablo Matisse bryter inte ny mark, men skänker oss likväl knappt tio minuter klassiskt punkös. Det behövs, det med.

Ges ut på fredag, 15/11, digitalt och på sjutum, via Startracks.

Betyg: 7/10

Bästa låt: I Will Follow You Into the Dark

Om ni gillar detta: Kolla upp ovan nämnd referenser

 

Sorry GirlsDeborah (album)

– Jag säger det direkt, så är det gjort. Detta är årets bästa popplatta. Jag vet inte när jag senast hörde något så nära fulländning från ett band som albumdebuterar. Montreal-duon Sorry Girls plockar på debuten Deborah det bästa från 80-talets vemodiga pop (tänk a-ha, Cyndi Lauper, Fleetwood Macs sena 80-tal) och blandar det med dreampopens sommarkvällssvala atmosfärer.

Texterna handlar om förlust, längtan och svårigheterna med att vara en kännande människa, och sångerskan Heather Foster Kirkpatrick sjunger dem med en närvaro som är lika sensuell som den är sårbar, lika cool som den är dyster. Musiken och de outsägligt sorgsna melodierna, signerat duons andra hälft Dylan Konrad Obront, är precis lika fängslande. Med en och annan slick gitarr, varma synthar och smått episka och för genren typiska trummor bygger han ljudvärldar och pophooks det tycks helt omöjligt att tröttna på. Jag vet inte hur många gånger jag spelat den här plattan, men varje gång hugger det till i hjärtat.

Enda invändningen jag har är mot låten H.O.N.E.S.T.Y. Jag förstår poängen med att ha med en gladare låt för dynamikens skull, men denna är helt enkelt inte bra nog – särskilt inte i jämförelse med albumets övriga nio fullträffar.

Gavs ut 21/10 via Arbutus/Playground Music

Betyg: 9/10

Bästa låt: Omöjligt att välja, men säger ändå One That You Want.

Om ni gillar detta: a-ha – Scoundrel Days, Fleetwood Mac – Tango in the Night, Cocteau Twins – Heaven or Las Vegas

 

Mount EerieLost Wisdom pt. 2 (album)

– 2017 och 2018 släppte Phil Elverum två album där han i raka, kärva, drabbande ordalag berättade om hustrun Genevieves död 2016. Skivorna, A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), blev villkorslöst hyllade och behandlade med en väldig vördnad och gav den annars så underskattade och förbisedda Elverum en något större publik. Jag tycker om skivorna, men har samtidigt svårt för dem på samma sätt som jag har svårt för Nick Caves sorgearbeten – det blir för mycket. För privat, för fokuserat på en enda specifik och mycket privat händelse, för känslomässigt krävande. När ska man egentligen lyssna på skivor av det slaget? När passar det? Svaret är: sällan. Därför är jag eld och lågor över att Phil nu gått vidare till att skriva om de existentiella teman som gjorde skivor som till exempel mästerverket Wind’s Poem, Dawn och Sauna så bra.

Han tar fortfarande ett visst avstamp i Genevieves död, och även i skilsmässan från andra hustrun Michelle Williams, men lyriken är mer mångbottnad, mer nyanserad och allmängiltig. Och hjälp, vad bra det är. Kompad av akustisk och elektrisk gitarr och piano sjunger Elverum, uppbackad av Julie Doiron (som ju även var med på första Lost Wisdom-plattan, 2008) på sitt patenterat varma, försiktiga vis om att leva med förlust, med tomhet och behovet att älska igen. På vart och ett av spåren visar Elverum varför han alltjämt är en av våra allra vassaste textförfattare, alltjämt med fingret på mänsklighetens puls. En av höjdpunkterna är öppningsspåret Belief – om hur svårt det är att tro på något, vare sig det är kärlek eller högre makter. En annan är Real Lost Wisdom, där Phil uppmanar sig själv, sin dotter och oss som lyssnar att trotsa meningslösheten och alla otäckheter och älska i alla fall. Det är värt det. I sista versen sjunger han: Don’t flinch away, no matter what/Monstrous fears will arise/If there’s a cataclysm and you have to go inside/Please, at least let some wind blow in/Take yet another breath/And stay right there/Courageous and kind/With love permeating […] Det sammanfattar Phil Elverum och Lost Wisdom pt. 2 ganska bra: det finns mycket att grubbla över, tvivla på, skrämmas av, men det finns också något bortom detta. Det finns skönhet, kärlek, hopp. I naturen, i andra människor, i musiken.

Efter att ha levt intimt och intensivt med Lost Wisdom pt. 2 i ungefär en vecka står det kristallklart tydligt att det är årets bästa platta, som utan tvekan förtjänar årets första (och sannolikt enda) fullpoängare.

Gavs ut 8/11 på Elverums egna label PW Elverum and Sun.

Betyg: 10/10

Bästa låt: Belief

Om ni gillar detta: Mount Eerie – Wind’s Poem

 

Val DemarChapter One (album)

– På dagarna är Valdemar Tegeström bassist i lysande, unga och purfärska shoegaze-postpunkbandet NIZUI. På nätterna, i skuggorna, gör han avskalad och tungt ödesmättad folk med drag av både tidiga Cohen och Steve Von Till, men också av ovan nämnda Mount Eerie. Det är långsamt, sotigt, obönhörligt dystert – men framförallt väldigt ärligt och väldigt begåvat – om egna tillkortakommanden, det egna mörkret och det yttre och om relationer som inte fungerar som man vill.

Ska jag invända mot något är det mot den hurtiga avvikaren It Won’t Do, som sannolikt ska fungera som ett poppigt mellanspel men som faktiskt bara sabbar flytet och kontinuiteten, mot att skivan känns aningen lång och mot tvåspråkigheten (La Luz y el Mar sjungs på svenska medan resten av skivan sjungs på engelska). Är sällan annat än kritisk mot artister som vill sjunga på två språk. Det hör inte hemma på ett album, som ju ska vara konsekvent och enhetligt. Men eftersom låten i fråga är så pass bra kan jag leva med det. Jag kan också leva med resten av invändningarna, av den enkla anledningen att Val Demar har gjort ett helgjutet album som vågar vara långsamt, dystert och oironiskt – uppfriskande det är med sådana plattor!

Chapter One är en av höstens bästa svenska debuter.

Gavs ut 1/11 på digitala plattformar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Unusual Sights

Om ni gillar detta: Steve Von Till – As the Crow Flies, Mount Eerie – Dawn

 

 

Recension: Nicole Sabouné – Nowhere to Go – årets bästa låt?

0842DE45-A9D5-4770-9BBB-3B6473C649FD.jpeg
Foto: Frida Vega

Senast vi hörde från Nicole Sabouné var 2015 och albumet Miman – ett skimrande svart album som tog det bästa från Sisters of Mercys majestätiska, sena 80-tal och blandade med Nico-plattor som The End och Camera Obscura – utan tvekan ett av det här årtiondets bästa svenska album. Sedan dess har det varit tyst från Sabouné. Fram tills nu. Äntligen är denna utomvärldsligt mäktiga röst, full av sorg och integritet, lika skör som den är orädd, tillbaka. Och jag tycker synd om alla som idag måste göra musik samtidigt som Nicole Sabouné.

Människan har alltså varit borta från rampljuset och musiken (åtminstone i offentlig mening) i fyra år, och beväpnad endast med sin oantastliga känsla för låtskriveri och sin makalösa stämma utplånar hon nu, bara sådär, sin konkurrens. Nowhere to Go, ute i dag och den första låten att släppas från EP:n Come My Love, är en synnerligen mäktig låt. Mäktig för att den oblygt, rakryggat och på ett personligt sätt gör upp med tabubelagda ämnen som ensamhet och det där inre mörkret som många av oss slåss mot. Mäktig också för att den vågar hålla volymen nere, där många andra artister skulle börjat larma, för att den vågar vara intim utan att bli påträngande, och mäktig inte minst för rösten (som jag redan hunnit nämna vid två tillfällen). Denna sagolika röst som pendlar mellan oövervinnligt stark och sargad – helt utifrån vad låten och texten kräver.

Låten markerar också ett skifte i sound. Nowhere to Go bibehåller mycket av dramat vi känner igen från Sabounés tidigare material (då i synnerhet Miman), men gör det med jämförelsevis små medel. Borta är de mullrande och gothigt postpunkiga arrangemangen från förra plattan. På Nowhere to Go är soundet intimare, mer avskalat, och bygger i huvudsak på elektroniska atmosfärer, ett par gitarrackord, stråkar och ett subtilt pianoklink. Man kunde förnimma en dragning åt ett liknande sound på gamla låtar som Under Stars och Withdraw, men aldrig på den här nivån. Tack vare detta och den personliga texten kommer vi Sabouné närmare än vi någonsin gjort tidigare. Och det är jag glad för, för hos henne är mörkret inte lika svart, ensamheten inte lika ödslig.

EP:n Come My Love släpps digitalt och på vinyl 15/11, via Playground

Recension: Slowgold – Mörkare

morkare_signerad-42628195-

2017 var ett bra år för Amanda Werne och hennes Slowgold. Hennes platta Drömmar var hennes bästa dittills. Turnén som följde var med rätta bejublad. Och hon förgyllde Pelle Osslers mästerliga album Evig himmelsk fullkomning med sin drömska röst. Att hon ganska exakt ett år senare redan släpper ett nytt album både förbryllar och väcker skräckblandad förtjusning. Kan man toppa Drömmar så kort inpå? Är hon för ivrig nu? Svaren blev redan efter första lyssningen ”ja, tydligen” samt ”Inte alls”. Mörkare, utgiven i dag på Playground Music, är häpnadsväckande bra. Och inte nog med att det är Slowgolds tveklöst bästa – det är årets bästa fullängdare.

Sonic-redaktören Pierre Hellqvist skrev i ett (mycket vackert formulerat) Instagram-inlägg att albumet verkligen är en enhet, och inget kunde vara mera sant. Mörkare är ett synnerligen genomarbetat och just enhetligt album, med minutiöst fokus rakt igenom. Och det saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att det måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud är beroende av varandra. I vår spellisteskadade tillvaro, där marodörer och charlataner helst bryr sig om enstaka låtar, är det fint att det finns sådana som Amanda Werne, som med oklanderlig fingertoppskänsla bryr sig om albumet som uttrycksform.

Och som titeln antyder rör det sig om ett mörkare anslag än tidigare. Den slowgoldska drömskheten i soundet finns tveklöst kvar, men den här gången är drömmarna helt enkelt inte lika ljusa. Mörkare är skymningsmusik. Oavsett om det är skymningen utanför fönstret eller den du ser när du blickar in i dig själv.  Förkärleken för den svenska vis- och progg-traditionen är här kraftigt utblandad med Cure– och shoegaze-gitarrer, likaväl som med bluesen.

Soundet klickar utmärkt med texterna, som är så slående och drabbande att de bara kan komma från någon som till varje pris måste lätta sitt hjärta för att kunna gå vidare. Med knivskarp poesi sjunger hon självutlämnande (utan att bli privat) om förlust och saknad, lögner och tvivel, självbedrägeri och otillräcklighet. Och självrannsakan skär som en kniv genom hela albumet. Det känns som en uppgörelse med sig själv och hennes egna tillkortakommanden såväl som med folk som står (eller har stått) henne nära. Vilket för oss till skivans kanske främsta ledord: mod. Det krävs mod för att göra en skiva som är så drabbande som Mörkare faktiskt är. Och mod är också namnet på skivans avslutningsspår. En låt som perfekt levererar vad dess titel lovar. Där är musiken sparsmakad, nästan viskande, och sången ligger allra längst fram i ljudbilden, modigt utlämnad. Där uppmanar hon sig själv och oss som lyssnar att samla vårt mod, även om det egentligen inte finns – för det kommer att behövas.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Den shoegaziga Minnen (lyssna på den makalösa, drömska gitarrexplosionen med början 3:20)

Om ni gillar detta: Slowdive – Souvlaki, Frank Sinatra – …Sings for Only the Lonely (Mörkares självutlämnande texter och skymningsstämningar för gång på gång tankarna till Sinatras klassiska nattsuddaralbum från 50-talet, och detta är det bästa).