Vi är framme vid sista listan. Vi är framme vid 2010-talet. Årtiondet då hela världen kraftigt vreds åt höger. Den smygrasism som betraktats som sunkig och korkad bara några år tidigare fick sitt existensberättigande i Sverige i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen hösten 2010. Liknande ultrakonservativa och nationalistiska tongångar hördes på flera håll i världen i form av Trump, brexit, Orbán och mycket annat. Och som det inte vore nog med jävelskap har jag inte ens nämnt alla terrordåd eller klimatkrisen. Men det gjordes som vanligt väldigt bra musik också (det gör det ju alltid). Här nedan skriver jag om tio album som sticker ut lite extra. Som vanligt är det spretigt. Som vanligt blandas det väntade med det oväntade och det kända med det väldigt obskyra. Varsågoda. Spellista längst ner.
—
10. Frida Hyvönen – Kvinnor och barn
År: 2016
Bästa låt: ”Fredag morgon”
– Stråkar, piano och så en norrländsk stämma, som med sin skönhet och kraft kan krossa vem som helst, sjungande blodfyllda och poetiskt sylvassa berättelser – ibland humoristiska, ibland hjärtslitande drabbande och alltid med ett osvikligt mörker – om livsavgörande händelser, upplevelser, betraktelser från barndomen, vuxenlivet och allt däremellan. Kvinnor och barn är en modern svensk klassiker.
9. Scott Walker & sunn O))) – Soused
År: 2014
Bästa låt: ”Herod 2014”
– På vad som skulle komma att bli sitt sista album samarbetade Scott, då 71 år gammal, med amerikanska drone metal-ikonerna sunn O))). Deras ogenomträngliga och titaniska sound matchar ypperligt väl med Scotts förkärlek för detsamma, och hans absurdistiska mardrömsskildringar är som gjorda för sunns urbergsknaggliga gitarrväggar. Scott Walker upphörde aldrig att utmana sig själv och sin publik och han lämnade jordelivet med integriteten exemplariskt intakt.
År: 2016
Bästa låt: ”October”
– Tyskan Nina Kernicke levererar på sitt tredje studioalbum marianergravsdjupa drones, pulserande stålverksrytmer och stämningar någonstans mellan bottenlös skräck och dagdrömmeri på gränsen till ändlös hypnos. Det är ett helt igenom makalöst album och en koloss inom dark ambient-genren som borde premieras mycket, mycket mer och mycket oftare.
7. Nick Cave & The Bad Seeds – Ghosteen
År: 2019
Bästa låt: ”Hollywood”
– 2019 tog Nick Cave sin sorg efter sin döde son och skapade ett formidabelt album ihop med parhästen Warren Ellis fullt av ljus, färger, nyanser och ren och klar luft. Sorgen fanns där, men den var vacker, aldrig depressiv. Melodierna var psalmliknande, soundet krispigt elektroniskt och på samma gång organiskt. Han sjöng om död och förlust, men det är ett album som sjuder av liv.
6. Wovenhand – Refractory Obdurate
År: 2014
Bästa låt: ”Obdurate Obscura”
– Om sentida Wovenhand är ett dundrande svart tåg, som plöjer genom våra själsliga ödemarker i natten är Refractory Obdurate är praktverket som reser i privat kupé. Under tunga lager av sotade gitarrer, dånande trummor och en bas som hamrar sig in överallt hörs David Eugene Edwards mässa om att som troende harva runt i en förtappad värld, för att i nästa stund slunga lyssnaren 2000 år tillbaka i tiden till Jesus och kretsen och livet kring honom. Fenomenalt och fullständigt unikt.
5. Shrine – Ordeal 26.04.86
År: 2016
Bästa låt: ”Radiant Skyline (Unit 4)”
– På album nummer tre valde bulgaren Hristo Gospodinov att hylla offren i Tjernobylkatastrofen och detta med ett svartgnistrande dark ambient-album, som med sin svärtade lyster, sin fräsande, sprakande östblockselektronik och sin ödesmättade percussion skänkte skönhet och värdighet till en av vår tids värsta katastrofer. Ordeal är höljd i tung atmosfär, men plattan lyckas framförallt med konststycket att vara lika skimrande vacker som mörk eller tung. Ordeal är dark ambient med gott om nyanser.
4. The Good, The Bad & The Queen – Merrie Land
År: 2018
Bästa låt: ”Ribbons”
– Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte gruppens ledare och låtskrivare Damon Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien, full av dubbiga, music hall-inspirerade kompositioner, melodier genomsyrade av vemod – och texter om saknad, bitterhet och kärlek – efter, kring och till England och Storbritannien och ett liv som flytt.
3. Gil Scott-Heron – I’m New Here
År: 2010
Bästa låt: ”Your Soul and Mine”
– Ett stordåd och ett fenomenalt album från en uträknad artist med en glöd inom sig som ännu inte hade brunnit ut. Han hade ännu lite kvar att bevisa – och som han bevisade det. Och han gjorde det till en helt ny musikalisk fond. Den rytmiska, souliga jazz-funken från Gils tidigaste och mest klassiska album var här utbytt mot ett slags post-industriell, elektronisk soul, varvat med ett par akustiska nummer och några spoken word-interlude – allt utsökt producerat av britten Richard Russell. Texterna, sedan, var lika förödande bra som de alltid varit. Inte politiska, som förr, utan självrannsakande och samtidigt allmängiltiga poem om livsval, uppväxten och missbruk.
2. Ossler – Evig himmelsk fullkomning
År: 2017
Bästa låt: ”Helsingborg”
– På sjunde soloalbumet höll Pelle Ossler ett öga utåt, mot alla de mänskliga katastrofer som rasade runtomkring, och ett inåt, mot egna katastrofer, tillkortakommanden och grubblerier. Resultatet? Ett varmt och existentiellt helgjutet album fullt av obrottslig medmänsklighet från en hjälte lika trasig som vi andra.
1. Thåström – Den morronen
År: 2015
Bästa låt: ”Alltid va på väg”
– De senaste 20 åren har Thåström stått med ett ben i ljuset och ett i mörkret. Ingenstans blir det tydligare än på 2015 års mästerverk Den morronen – denne giganternas gigants bästa soloalbum. Här är musiken, de dova och isiga klangvärldarna Thåström skapat ihop med geniale bollplanket Niklas Hellberg, mättat karg. Texterna, däremot, talar om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse och om den där blå himlen som trots allt ändå alltid kommer. Thåström zoomar in på tillvaron och belyser med en språkdräkt och en lyrik som bara är hans de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta.
Den morronen är en vitamininjektion lika mycket som en skiva. En gasmask att ta på sig när man måste färdas över ohyggliga världar. Väl på andra sidan är man stärkt, vederkvickt, redo för livet.
482 MHz 