Årets bästa album 2023

Det är beklagligt att svenska musikjournalister, ”tunga” namn på Sonic, Aftonbladet, DN, etc, främst premierar mainstreammusiken och den för stunden trendigaste och bredast lanserade independent-diton när de sammanfattar året (år efter år…) med sina listor – och i samma veva framhäver sin egen fantasilöshet. Detta trots att man, om man bara gräver lite djupare, kan hitta fullständigt bländande guldkorn i de allra flesta genrer, från band och artister som faktiskt har något att säga. Inte sällan är detta också band och artister som hade tjänat på, och förtjänat, lite extra uppmärksamhet och några peppande ord. Så länge det ser ut såhär kommer 482 MHz fortsätta att harva på. För kvalitet, originalitet och variation.

Nedan följer årets 20 bästa album.

---

20. Vathres – Liturgy of Lacuna

– Kärv konstmusik möter suggestiv postrock och resultatet bländar och skrämmer. Från kvalitetsbolaget Thanatosis.

19. Letum – Dreams and Illusions

– Ett album fyllt av djupt förtätade stämningar som gjorda för att tonsätta de mörkaste skrymslena i själen såväl som tillvaron. Blytung dark ambient.

18. Kloob & Onasander – Goês

– Kolsvart dark ambient med avstamp i grekisk mysticism och begravningssång. Festligt, som ni förstår, och väldigt mäktigt.

17. Sole – våra liv

– En bländande talang på spikrak väg uppåt och framåt, vars mod och nyfikenhet konstant imponerar. Soles andra platta är ännu bättre än debuten och jag känner på mig att tredje given kommer vara ännu ett par snäpp vassare.

16. Pavor Nocturnus – Ecatombe

– Iskall och skräckinjagande black industrial inspelad under lockdown-månaderna 2020-2021. Det är klaustrofobiskt, jagande och fruktansvärt bra.

15. Miranda Magdalena – Miranda Magdalena

– Miranda Magdalena från Malmö gör alternativ pop lika skev och orolig som den är kristallklar, någonstans mellan Kate Bush och The xx. I en värld mindre grym än den vi lever i idag hade hon haft daglig rotation på P3 (och i samma värld hade förstås P3 också varit en lyssningsbar kanal), men tills vidare får vi med vässade öron ha henne för oss själva. På gott och ont.

14. Tyler Childers – Rustin’ in the Rain

– Tyler Childers har sagt att han kom på konceptet för sitt senaste album, Rustin’ in the Rain, genom att föreställa sig att han pitchade låtarna till Elvis Presley. Och inte rock-Elvis, utan snarare country-, gospel-, och ballad-Elvis. Ett vågspel, minst sagt, men Tyler Childers ror hem det, och vi bjuds på ett genomstarkt och klassiskt countryalbum som jag är ganska säker på att Kungen hade uppskattat. Bäst är skilsmässoballaden ”Phone Calls and Emails”.

13. Blur – The Ballad of Darren

– Damon Albarn är sin generations bästa brittiska låtskrivare och The Ballad of Darren är ett av detta klassiska engelska popbands tre bästa album, utan vidare värt att nämnas i samma andetag som Modern Life Is Rubbish och Parklife.

12. I’m Kingfisher – Glue

– Svensk indie-americanas finaste fortsätter att vidga sin palett, och på femte fullängdaren som I’m Kingfisher tar Thomas Jonsson intryck från bland annat jazzen och ett mycket klädsamt suggestivt mörker, och gäster som Bebe Risenfors, Martin Hederos och Henrik Meierkord får lov att ta plats och glänsa. Mest glänser dock Thomas själv, som med magnifika låtar som ”Saved By a Friendly Reminder” och ”No Wonder the Heart Was First to Go” visar att han är på absoluta toppen av sin lysande förmåga.

11. :Of the Wand and the Moon: – Behold the Trees

– Mer Current 93 och ambienta och meditativa stämningsstycken än Scott Walker och Lee Hazlewood från dansken denna gång, men också än mer drabbande. Mer än en skiva är Behold the Trees en upplevelse, ett tillstånd att sjunka ner i, en dimmig, snårig värld befolkad av skuggor och spöken, att gå vilse i.

10. L.T. Fisk – Åsnemanifest

– Sakralt och djupt poetiskt från den skånska myllan och en av den svenska alternativmusikens mest originella röster och artister.

9. Willie Nelson – I Don’t Know a Thing About Love

– 90-årige Willie Nelson har i år släppt två studioalbum och ett livealbum. Imponerande. Vad som är än mer imponerande är att hela bunten är fruktansvärt bra. Bäst är kanske I Don’t Know a Thing About Love, där Willie tolkar sin gamle hjälte och vän Harlan Howard och dennes låtskatt. Okomplicerad, skitig och alldeles äkta country från ett alldeles äkta original (via ett annat).

8.  Esben and the Witch – Hold Sacred

– Brighton-bandets sjätte platta kan vara deras bästa och är en genomstark och stundtals knäckande samling gotiska poplåtar om att genomleva och överleva katastrofer och obehag. Det är mollstämt och vackert, men med en kärvt atmosfärisk undertext som skänker plattan extra tyngd och angelägenhet.

7. Aetherium Nebula – Glacialis Mundi

– Amerikanen Dan Barrett, till vardags känd som hjärnan bakom industriprojektet Worms of the Earth, har med nya projektet Aetherium Nebula släppt årets i särklass bästa dark ambient-platta. Albumet skildrar oerhört vackert och väldigt träffande ett nytt slags istid, där isstormar obönhörligt drar fram, haven frusit och allt ligger öde, och där civilisationen såsom vi känner den ligger i ruiner under jord. Det är som ni hör krävande lyssning, men lyssning som betalar tillbaka tiofalt.

6. Colter Wall – Little Songs

– Ihop med Benjamin Tod är Colter Wall den nordamerikanska alternativ-countryns jämnaste låtskrivare. Little Songs är kanadensarens femte album och han visar inga som helst tecken på att tappa styrfart. Plattans tio låtar, om västern, cowboys, kvinnor och spritindränkta honky tonks, vibrerar av liv och nerv. Här finns också melodier som en ung Willie Nelson knappast tackat nej till. Lyssna bara på den undersköna pärlan ”Corralling the Blues”.

5. Fågelle – Den svenska vreden

– Klara Andersson är alltjämt helt unik på den svenska musikkartan. För vem mer låter såhär? Vem mer lyckas såhär väl med att blanda darriga, såriga nerver med sköra melodier och lika sköra, och stundtals svårgenomträngliga, elektroniska ljudbyggen? Jag vet inte, men Klara Andersson lyckas ypperligt väl med detta konststycke och Den svenska vreden är en upplevelse jag unnar alla.

4. PJ Harvey – Inside the Old Year Dying

– Följ med PJ Harvey till de dimmiga Dorset-skogarna. Gå vilse med henne. Låt henne hypnotisera dig med sina sagor och sägner och lika skeva som vackra melodier skapade i gränslandet mellan gothen och den engelska folkmusiken. Hon har med Inside the Old Year Dying skapat ett nytt mästerverk, i samma musikaliska universum som 2007 års White Chalk. Och kanske är det nu jag blir ett fan på heltid.

3. Reverend Kristin Michael Hayter – SAVED!

– När Kristin Hayter skildrar tro målar hon upp en skräckinjagande värld full av besatthet och tungotal, men det finns också något oerhört vackert i dessa brusiga folk- och gospellåtar om skadeskjutna människors kamp för frälsning. Det är en kontrastrik platta. Både trösterik och full av fasa, men alltid helt fantastisk i all sin trasiga jakt på nåd.

2. Christian Kjellvander – Hold Your Love Still

– Sveriges enda trovärdiga länk till amerikanska myllans allra grådisigaste stråk, på vilka man alltid färdas i en lätt rostangripen Chevy-pickup från tidigt 90-tal, och den kärva, av livet stukade, musik som strömmar fram där, har släppt vad som mycket väl kan vara sitt bästa album. Och han visar återigen att han kan mer om kärlek, eskapism och livets puls än många andra i det här landet.

1. David Eugene Edwards – Hyacinth

– Jag upptäckte den djupt kristne och bibliskt mycket hemtame David Eugene Edwards på allvar för snart två år sedan när jag själv hade börjat gå igenom vad som skulle visa sig vara en väldigt viktig andlig och trosmässig förändring och utveckling. Hur detta sammanföll vet jag inte, men DEE:s musik har sedan dess följt mig på vägen (eller ska jag säga Vägen?), och sporrat mig, guidat mig och inspirerat mig till att bejaka och sedermera fortsätta fördjupa min egen tro. Jag är mindre benägen att tro på slumpen idag, men är det en slump är det en synnerligen lycklig sådan. Jag har i DEE inte bara fått en guide i trons ganska snåriga värld, utan jag har även hittat en musikalisk frände av en magnitud jag inte upplevt på ett oräkneligt antal år, vars uttryck min spretiga smak med lätthet kan spegla sig i. På Hyacinth, karriärens första album i eget namn, kristalliseras allt detta till en bländande mäktig enhet.

Hyacinth är en närmare 30 år lång karriär nedkokad till ett album. Här svävar 16 Horsepowers gammeltestamentliga ande svedd av eld och svavel, medan Wovenhands stundom glittrande, stundom kvävande mörker och obskyra bibelreferenser svävar förbi. Här finns också dessa bands känsla för amerikansk rootsmusik, fast kört genom det elektroniska filter DEE skapade tillsammans med Alexander Hacke på gemensamma plattan Risha från 2018. Kort sagt, här finns allt man älskar med David Eugene Edwards. Ett vackert koncentrat av en djupt komplex konstnär och tänkare. 2023 års allra bästa skiva.

---

Tack alla som läst i år. Vi hörs igen 2024.

/Niklas