Recension: Thåström – ”Papperstunna väggar”

Det finns få artister idag som, i min bok, gör musik som är så ofantligt mycket mer än ”bara” musik. Musik som – trots oerhörd komplexitet – omedelbart och utan omvägar borrar sig djupt in i själen och varat, speglar vem man är, var man står, vad man längtar efter och som hjälper en sätta ord på allt det där man känner och tampas med. Pelle Ossler är en, Joakim Thåström en annan. Senast vi hörde ny musik från Thåström var 2017. Herregud, det känns som ett annat liv. Då släppte han monumentala Centralmassivet, ett album som bara blivit bättre med tiden som gått. Med plattan följde lika monumentala turnéer, och sedan…tystnad. Tystnad och en segdragen och lamslående pandemi. Det där miraklet han nämnde på skivans titelspår har vi väl alla gått och längtat efter i ett och ett halvt år nu?

Foto: Micke Sandström

Pandemin gjorde saker med oss alla. Själv tappade jag bort Thåström, egentligen hela hans klangvärld, undan för undan, pö om pö, någonstans i kölvattnet av den tiopoängare till liveplatta han släppte under försommaren 2020, och mer än ett år framåt. Det var som om den plattan satte punkt för en herrans massa års intensivt umgänge, mig och hans värld emellan. Det var som att den bjöd in till en välbehövlig paus. Jag hittade andra saker och helt andra ljud att spegla – och förlora – mig i. Men det är ju typiskt Thåström. Man kan aldrig räkna bort honom, aldrig tro att han lämnar en – och aldrig ska man tro att han inte hör våra kollektiva böner. För nu sitter jag ju här med ”Papperstunna väggar”, det senaste tillskottet i hans i oändlighet skiftande och stundom livsomvälvande kanon, ringande i öronen efter Gud vet hur många lyssningar. Nu sitter jag, vi, här i vad som måste vara extas – igen. Som sig bör. Han är ju tillbaka.

Och det låter nytt och som en nytändning. Den kärva blues vi förknippat med Thåströms musik de senaste åren har här bytts ut mot något betydligt luftigare och mer urbant. Bluesen hörs främst i sångmelodin och i gästande Titiyos klagande, snygga instick. Ljudbilden är kylig och skimrande elektronisk och flyter lätt fram över ett släpigt beat och groove som har ofantligt mycket mer att göra med r’n’b och modern soul än rock (herregud, här finns ju inte en enda gitarr, av vad jag kan höra). Och som för att förgylla eller bara rama in fladdrar några fruktansvärt vackra stråkar genom låten. De låter ibland som sorg, ibland som ren attityd. Det är lätt att älska dem.

Texten, sedan, kanske inte förändrar eller skakar om några liv (som de flesta av hans övriga förstasinglar gjort), men den får stå som ett utmärkt exempel på vilken fenomenal skildrare och betraktare av vanligt enkelt vardagsliv Thåström är. Han tar inte ställning, och han dömer inte, utan är flugan på (andra sidan) väggen som frankt och rakt antecknar sina upplevelser och berättar om dem. Att han sedan får det att låta som storartad poesi – eller som i den makalösa gåshudsrefrängen: som en psalm – när han sjunger om något så alldagligt som högljudda grannar får helt enkelt ses som bevis på hans skicklighet som just vardagsskildrare och -betraktare. Och det faktum att han än idag besitter en av rockvärldens allra mäktigaste röster genom tiderna – lika sårig och skör som stor och sprängfylld av pondus – är knappast till hans eller textens nackdel.

Jag tror att rockpuritanerna – de som fortfarande gapar efter Ebbalåtar på sociala medier eller på konserter, de som tycker Imperiet är det bästa Thåström gjort, de som tycker de senaste skivorna varit ”flummiga” eller ”konstiga” – kommer att hata den här låten. Själv välkomnar jag det nya soundet. Är det så att Europabluesen från de senaste 10-15 åren, precis som är fallet med de omhuldade gitarrorgierna från åren kring millennieskiftet, faktiskt är ett minne blott är det helt okej med mig. Thåström, ihop med parhästen och vansinnigt skicklige producenten Niklas Hellberg, har fulländat det uttrycket. Det är dags för något nytt. Och att asfaltsbarnet och stadsromantikern Thåström väljer att gå den urbana vägen känns ju ändå som det mest naturliga i världen när man tänker efter.

”Papperstunna väggar” är ute nu via Razzia/Sony Music. Albumet, Thåströms tionde som soloartist, släpps i november.

En reaktion på ”Recension: Thåström – ”Papperstunna väggar”

  1. Fin recension på en fin låt. Det är lustigt hur Thåström kan hålla sig relevant utan att tillföra något. Det här kommer aldrig bli något som gör avtryck, tror jag iaf. Men den har värdighet. Jag är en av dem som hoppas på draget igen, jag hoppas att få höra hans röst leverera rock och framförallt sjunga, för det finns inget som låter bättre då. Det kan ha med min relativt unga ålder att göra, 33 år… det låter annorlunda bland äldre människor på sociala medier.

    Det här är kanske som att svära i kyrkan i denna blogg men… det här är lite som Gyllene Tiders sista skiva, inget jag spelar när jag tänker att jag vill lyssna på Gyllene Tider, men kommer ändå på mig att spela den 3-4 gånger per år sedan den kom.. kommer säkert bli likadant med Papperstunna väggar. Det är inte en popsuccé men ett oerhört värdigt avslut i ett läge där nog många band kunde försökt göra covers på sig själva, istället sluter de cirkeln med att visa att de växt upp och blivit äldre, och väldigt duktiga musiker. (Jag vet att skivan från 2013 är raka motbeviset till mitt påstående…)

    På något sätt kommer båda undan med att inte vara publikfriande i sitt nutida låtskrivande och jag kopplar det till att det finns mycket integritet i det de gör, självklart i olika utsträckning, Gessle skulle ju inte vara sig själv utan nödrim… Med det sagt, jag älskar musik sjungen på svenska och den resan började som liten med Gessle och fortsatte med Thåström. Dessa två tillsammans med Lundell är för mig de största i Sverige (utan att för den sakens skulle vara nödvändigtvis de bästa), de har alla tre lyckats beröra många, visst skulle det vara oerhört spännande att se de i Så Mycket Bättre eller dylikt men det är också de enda tre jag aldrig kan se skulle hoppa på det tåget, på det sättet binds de samman på något sätt även om de varit på helt olika musikscener men parallella med varandra. Det hade varit oerhört häftigt att få se de gemensamt ta sig igenom musikscenen i Sverige från 70-talet och framåt, hade funkat utmärkt utan uppträdande. Men är också helt övertygad om att det aldrig kommer hända i något format, för de har integriteten, om än i olika utsträckning.

    Det är kul att se Thåström lyckas hålla denna linje. Jag vet att du rankade Centralmassivt högt i din albumlista 2010-2020, jag förstår den när jag lyssnar på den men tycker inte om den, men den är logisk när man tittar på Thåström. Den här nya låten är också logisk, hade varit konstigt om han spelade in en skiva med något nyåtervunnet/uppfunnet gemensamt sound tillsammans med Hellacopters som det drömts om… med det sagt så skulle det inte vara fel om turnén drog åt det hållet.

    Sedan funkar det utmärkt för ACDC att ösa på kring 70 utan att det blir löjligt heller. Men tror faktiskt som Thåström själv sagt, det skulle vara löjligt om han sjöng att han var ung o kåt.

    Långt inlägg men det fångade mig lite det du skrev, funderat en del själv på det hela som du märker.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s