Singel nummer två, La ville des ténèbres, från Sole Gipp Ossler är här. Med förra singeln, den lysande debuten Care for Me, visade hon på känsla för både pop och melankoliska skuggvärldar. Nu har båda uttrycken tillåtits att växa.
Verserna är det första som pekar på Soles vidareutveckling av den popkänsla man anade på förra singeln. De är ljusare, öppnare och luftigare den här gången. Och de leder fram till den magnifika, stora refrängen – och det är den som avgör att detta är en popballad att räkna med. Hade Adele och Sam Smith varit spännande eller intressanta artister hade de dödat för en sådan refräng.
Men det är inte tal om någon helomvändning eller sellout. Med den här låten har Sole alla förutsättningar för att slå bredare, visst, men det blir samtidigt på hennes egna villkor. Den musikaliska inramningen, med hennes egen dova, atmosfäriska produktion, pappa Pelles gitarrer, Henrik Meierkords utsökta instick med cello och Christian Gabels trummor, gör låten gångbar även i alternativa kretsar.
Med sin nya singel pressar Sole popgränserna utan att göra avkall på det egna uttrycket, och det där albumet det viskats om kan inte komma snart nog.
482 MHz 