Recensioner 2021-07-30

Två månader har gått sedan det senast publicerades något på 482 MHz. Två månader som präglats av en kris och återhämtning från densamma, sommar och andra prioriteringar. Men nu när sommaren så sakteliga närmar sig upphällningen har också skrivarlusten kommit igång igen. Även om det har varit (och fortfarande är) sommar har det inte rått brist på bra musik. I föreliggande text redogör jag får några album och singlar jag lyssnat på och tyckt om den senaste tiden. Vissa dagsfärska, andra har funnits ute ett tag. Varsågoda.


Stilla Havet Samtiden sliter oss isär (album)

Tidigare i somras släppte Stilla Havet sitt tredje album. Och precis som på förra plattan, 2019 års Brinnande horisont, är de djupt förankrade i 1980-talet. Och man förstår dem. Det är inte för inte som plattan heter Samtiden sliter oss isär. Det är en särdeles grym tid vi tvingas leva i nu.

Texterna, om sjukdom, död och om samtiden, är allmängiltiga, men musiken sjuder av referenser till 80-talet, och legendariska synthpopband som Human League och Visage. På det hela taget är det Stilla Havets bästa platta hittills. Melodierna är starkare än tidigare – och det finns fler av dem. Texterna hade däremot kunnat renodlas och fokuseras (less is more, om man har något vettigt att säga) och flera nödrim hade kunnat bantas bort. Plattan hade också tjänat på en eller ett par låtar med tyngd, suggestion och/eller dramatik. Nu får man åtta synthpoplåtar, som alla går i ungefär samma takt och har ungefär samma bpm, och det är väl trevligt, men ännu trevligare är det med dynamik. Jag är dessutom tämligen säker på att Elias & co utan vidare hade kunnat skriva något i stil med Ultravox mäktiga ”Just For a Moment” eller a-ha:s klassiker ”The Sun Always Shines on TV” utan att göra bort sig.

Men som sagt, detta är ändå bandets hittills bästa platta, där starka synthpopmelodier formligen trängs.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Farsot

Om ni gillar detta: Visage – Visage


A Place to Bury StrangersHologram (EP)

Ett av mina favoritband från det sena 00-talet är tillbaka. Senast vi hörde från APTBS skrev vi 2018. Själv tappade jag dem runt 2012. Anledningen till detta är högst oklar – de hade vid det laget ännu inte släppt något undermåligt och det har de fortfarande inte. Nu är jag emellertid väldigt glad över att de är tillbaka, både på musikscenen och i mitt liv. Deras patenterade blandning av öronbedövande gitarrmattor och malande rytmer, där vacker atmosfär dynamiskt bryter av, är aldrig fel. Och nya EP:n är i sanning en felfri historia.

På Holograms fem spår ryms allt man älskar med deras musik. Här finns energin och råheten (”End of Night”), svärtan (”In My Hive”) och attityden (”I Might Have”), men här finns också atmosfären (makalösa avslutaren ”I Need You”) och en känsla för finlir och melodi de mer än gärna får utforska närmare (Marr-jangliga ”Playing the Part”). Alltsammans förvaltas med precision och passion, och så fort plattan är slut är jag där med mina svettiga fingrar och sätter igång den igen. Kunde jag motivera att ”slösa” en tiopoängare på en EP hade jag gjort det nu.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”I Need You”

Om ni gillar detta: gräv bakåt i APTBS diskografi


Anna BodotterStrålande utsikter (album)

Inte ens ett år efter debutplattan Kom ta bilder är Anna Bodotter tillbaka med en uppföljare. Oroväckande snart, kanske vissa tycker, men faktum är att Strålande utsikter är ett oförskämt genomarbetat och fokuserat album – med ett starkare låt- och textmaterial än på debuten.

Både kent och Postal Service, Annika Norlin och The Cure, hörs i Bodotters urmelankoliska synthvisor – visor om det liv som levs/genomlids av helt vanliga människor. Människor från småstäder, som köper mjölk, går promenader, längtar efter kärlek, längtar efter sällskap, minns och undrar om detta är allt. ”Efter 30 är man ensam på ett sätt som blottar själen” sjunger hon i avslutande ”Vi är fortfarande ganska unga” och jag konstaterar snabbt att det är en av de bästa textraderna jag hört i år. Låten, sedan, är inte bara albumets bästa, det är också en av de vackraste svenska låtarna från i år.

Det är med enkla medel hon jobbar, Anna Bodotter. Som alla som vill nå ut och beröra använder hon ett språk alla kan förstå, och hon skriver melodier som inte tar några omvägar in till hjärtat. Men det blir sällan för enkelt (även om ett vissa undantag finns) och det mesta är gjort med så mycket finess och fingertoppskänsla att inget annat än ett åtminstone halvbrett genombrott vore rättvist nu.

Bodotter är en sann underdog – hon gör allt på egen hand, från låtskrivande till slutmix och PR – men hon är värd både uppskattning och uppmärksamhet. Strålande utsikter släpps idag fredag, 30/7, och det kan mycket väl bli skivan som breakar henne. Gud vet att den är bra nog.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Vi är fortfarande ganska unga” (eller möjligen nostalgiska, Postal Service-minnande ”Tre höghus”)

Om ni gillar det: The Postal Service – Give Up


Salience of Line (med Sole och Henrik Meierkord) – ”To Steep in Loss” (låt)

Holländska ambient-labeln Ambientologist har släppt sin andra volym i Sustain-serien, där artister återanvänder och omarbetar varandras material. En av singlarna från plattan är ett samarbete mellan amerikanska Katia Haywood (aka Salience of Line) och svenska 482-favoriterna Henrik Meierkord och Sole Gipp Ossler. ”To Steep in Loss” är lika mycket hypnos som musik, lika mycket en naturupplevelse som låt. Meierkords gnisslande cello är urskogen som slukar en, Sole är skogsrået som kallar på en och Haywoods piano är det hypnotiska lugn man känner och vilar i. Sammantaget ett särdeles lyckat samarbete!


Nicole Sabouné – ”Hard to Breathe” (låt)

Följer man Nicole Sabouné på Instagram är det tydligt att hon numera är (väldigt) lyckligt kär. Trots det (eller kanske på grund av det?) lyckas hon skriva detta knytnävsslag till låt, om kvävande svartsjuka och malande otillräcklighet. Inramningen känns rätt långt ifrån de goth-hymner hon skämt bort oss med på Miman och 2019 års EP Come My Love, och mer som en blinkning till första plattans moody indieskrammel. Som tur är är hon lika vass på det.

Vi skriver nu 2021, och det är åtta år sedan Sabouné debuterade. Hon har fortfarande inte gett ut annat än ren kvalitet. Tredje fullängdaren Attachement theory, producerad av Jenny Wilson, kommer i september. Längtar.


Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows” (låt)

Albarn tar sin urengelska popmelankoli och planterar den i isländsk jord. Resultatet är lika hjärtekrossande och mäktigt som man väntar sig. Och Albarn visar återigen varför han är den låtskrivare ur britpopgenerationen som åldrats bäst. ”The Nearer the Fountain” är, ihop med Osslers ”Svarta svan”, årets i särklass bästa låt, och en sanslöst vacker skildring av förlust och sorg jag kommer bära med mig sannolikt till döddagar.

”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows” är första singeln att släppas från plattan med samma namn. Albumet släpps 12 november.

Intervju med STILLA HAVET

stillahavetband
Stilla Havet anno 2019: Från vänster August Borg, Jeanette Axlander och Elias Eriksson

Ett av Sveriges just nu intressantaste postpunkband är Stockholmsbandet Stilla Havet. De debuterade 2016, ur Boris and the Jeltsins spillror, med taggiga och malande plattan Början på ett slut, som följdes upp två år senare med EP:n Verklighet och fantasi – kraftigt påverkad av en vistelse i Nordkorea. I höst är de tillbaka med andra fullängdaren, Brinnande horisont – deras i särklass starkaste släpp, hittills. I dag, 16/8, släpps första singeln därifrån, det dansanta synthnumret Tomma drömmar. Jag blev förälskad i albumet och bestämde mig för att höra av mig med ett gäng frågor. Nedan följer en konversation om nya plattan, 80-talet och om det egentligen finns något hopp för oss människor.

Ni har rötter i politiska popbandet Boris and the Jeltsins, som var aktiva för cirka 10 år sedan. Vad saknade ni i det bandet eller uttrycket som fick er att bilda Stilla Havet?

 Ja, det var ju ett tag sen, vet inte om det var så politiskt. Boris var väldigt unga och störde sig på massa grejer som var fel i samhället och tänkte att det är väl bra om man sjunger om det. Och så är det väl fortfarande med Stilla Havet, bara att sammanhanget och hur man formulerar sig i text är annorlunda. Stilla Havet var till en början ett soloprojekt för Elias som ville åt ett mörkare och hårdare sound. Och sen 2 år tillbaka gör Elias Eriksson och August Borg all musik ihop. Live är även Nettan [Jeanette Axlander, red. anm.] med och spelar slagverk.

Det är tre år sedan debutalbumet släpptes. Vad är största skillnaden med Stilla Havet anno 2019 mot 2016?

Det är lite som våra gamla Transformers: trumsetet har blivit trummaskin och kompgitarren en synt. Finns likheter såklart, men med denna skiva har Stilla Havet jobbat på ett helt annat sätt. Skrivit klart och spelat in alla grunder i studio och sedan låtit Daniel Fagerström lägga sina händer på produktion och mix. EP:n vi släppte 2018 stakade ut riktningen mot det nya soundet. 

Vad betyder eller representerar nya plattan för er? Hur tog den form? Vad
inspirerade arbetet med den?

Skivan betyder såklart mycket för oss. Den är ett bokslut över år av tankar, rundgångar och hantverk. En fast punkt som ger ett före och efter. Inspirationen är komplex och rätt esoterisk. Känslan är 80-tal, både på ett dansgolv i Manchester och inför undergången vid en atomprovsprängning i östra Sovjet. Depeche Mode har just upptäckt heroinet, Robert Smith i The Cure trummaskinerna. Human League, Visage och Classix Nouveaux har tagit det androgyna sminket in i tonårsrummen i Arboga och Åkersberga, till gråa sossepappors förtvivlan. Hårsprejsdimmorna ligger tunga över hela skiten. Bowie har köpt en gul svinful kostym och turnerar med cirkusdansare på ”modern love”-turnén, hög som ett hus.  

StillaHavet_BrinnandeHorisont
Kommande plattan Brinnande horisont

 

En låt jag särskilt fastnat för är 29tusen dar. Den är briljant. Vad kan ni berätta om den?

Kul att du gillar den. Det är en låt om livet från A-Ö. När man föds har man typ 29 000 dagar på sig, sen är det över. Slut. Mörkt. Stopp. Varje morgon har en ny pinne petats av från summan, tanken på det kan göra oss ganska hårdhudade. Ett sätt att stoppa det där tickandet mot slutet för en stund är att komma in under skinnet, att hitta den där gemenskapen – i kärlek eller vänskap – och tillsammans hålla ut en natt, en dag.

Första plattan är väldigt gitarrbaserad, medan ert uttryck i dag till stor del domineras av synthar – något som jag personligen tycker att ni bara vinner på. Vad har synthen som gitarren saknar? Vill ni ta det elektroniska uttrycket ännu längre i framtiden?

Det där med gitarrer eller synthar går i cykler. Att byta instrument och metod sätter nya krav och skakar om, något alla nog behöver ibland, kanske är det cykliskt, det med. Det finns en skärpa och iskyla i de synthar vi använt, som vi valt för att passa in i det större uttrycket. 

80-talet är allestädes närvarande i populärkulturen i dag – i tv, på film och i musik – även hos er, i er estetik och i ert sound. Vad är det som tilltalar er så med 80-talet?

Bilden av åttiotalet, kanske mer än hur det verkligen var, är väldigt tacksamt att projicera saker på. Man tänker direkt på starka kontraster och väldigt höga insatser i såväl kulturen som politiken och samhället. I början av decenniet stod världen verkligen och balanserade på vulkanens kant; en finnig värnpliktig 18-åring kunde med en knapptryckning utplåna hela mänskligheten. Samtidigt blev kostymerna dubbelknäppta och blanka, hårsprejen slog brett och man drack martinis till frukost. De där sakerna hänger nog ihop, fin-de-siecle-känslan när man festar och vågar göra anspråksfull konst som om det inte fanns någon morgondag.

Varför tror ni att 80-talet är så hett i populärkulturen i dag?

Det är nog de många bottnarna, att alla kan hitta sin egen lilla del i panoramamålningen ”80-talet” som passar in på sina förväntningar och drömmar. Är man moderat kan man drömma sig tillbaka till när Thatcherism, SunCity och ”avreglering” klingade fräscht. Är man tjugo år kan man avundas att det fanns lediga hyreslägenheter i innerstan. Kanske var det första gången flera verkligheter kunde existera parallellt, inte minst i musiken där både Joakim Thåström och Tommy Nilsson kunde vara störst, samtidigt.

 

tjernobyl
En av många intressanta influenser på plattan: Sovjetisk atomkraft. På bilden, Tjernobylolyckan, april 1986. Bild lånad från sr.se.

Era texter är väldigt ödesmättade och jag uppskattar verkligen allvarsamheten och hur ironin antingen helt saknas eller är noggrant förklädd. De har en uppfriskande svartsyn som jag tycker ofta saknas i svensk musik. Vad eller vilka inspirerar texterna?

Brinnande Horisont innehåller mycket drama och yviga gester, något som är riskabelt att ta till, men vi såg inga alternativ. Skivan gör inte alls anspråk på att berätta hur samtiden verkligen ser ut, texterna är en reflektion av hur vi upplever omvärlden, våra känslor och reaktioner ställda inför såväl fördärvet som det vackra vi möter i vardagen. Från trampet i slasket på Ringvägen, genom stroboskopblixtrande dansgolv till möten med Nordkoreanska partifunktionärer. 

På tal om svartsyn: Om några månader går vi in i ett nytt årtionde. Finns det hopp för människan?

Det ser nog rätt mörkt ut, tyvärr. Vi lyckades finta bort den där undergången som vi stod och stirrade i vitögat på 80-talet, men till priset av en obönhörlig, krypande och ostoppbar nedåtspiral. Världen brinner upp och halva mänskligheten tycks mest bekymrade över vad vi ska grilla på glöden. De där 29 tusen dagarna vi i vår generation kunnat hoppas på är nog rätt optimistiskt räknat för kommande generationer. 

Till sist: hur ser framtiden ut för Stilla Havet, utöver albumsläpp?

Nu är det dags att leva upp till alla de här stora orden och ta uttrycket till live-scenen. Det kommer bli en visuell treenighet av knivskarp laser, sprängande stroboskop och kvävande rök när Stilla Havet kör live framöver. 

 

***

Singeln Tomma drömmar släpps 16/8 på Novoton. Albumet Brinnande horisont (även det en Novoton-release) släpps 27/9, i samband med Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan i Stockholm. 

 

tommadrömmar
Nya singeln Tomma drömmar, ute nu

 

Bäst just nu: skarven augusti/september 2018

Bäst just nu har än en gång legat lågt, men här kommer äntligen en ny giv med grym musik. Varsågoda.

 

Amigo the DevilCocaine and Abel

– Årets bomb! Kanske rent av årets bästa låt. Amigo har vuxit enormt och nya låten är många mil från den underhållande, men knappast superberörande, murder folk han annars hänger sig åt. Med piano, gitarr och sparsmakade stråkar levererar han här en hänsynslös och rå, men också melodiös, självuppgörelse, vars sort man annars förknippar med sådana som Conor Oberst. Självhatet som driver låten är uppbyggt av sorg snarare än ilska och det finns hela tiden ett hopp om bot och bättring. I was born impatient and I was born unkind, sjunger han i första versen, och fortsätter: but I refuse to believe that I have to be same person I was born when I die. Det är naket och utlämnande, oändligt vemodigt, men svagt i bakgrunden brinner ett outsläckligt ljus. Allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.

 

Stilla Havet – Verklighet och fantasi

– Tredje och sista delen av en kommande trespårs-ep med samma namn (släpps på fredag 7/9), där vi också hittar redan utgivna postpunk-höjdarna Fritt fall och Dansar i kedjor (bägge 482 MHz-hyllade). Nya låten når inte upp till nyss nämnda kanonlåtar, men känslan för malande komp, öststatselektronik och Simon Gallup-basljud visar ändå på fortsatt god form och jag är tämligen säker på att albumet, som ska släppas via Novoton i vinter, blir helgjutet.

Recensioner av de bägge andra Stilla Havet-låtarna hittar ni här och här.

 

Interpol Marauder (album)

– Interpol har inte gjort ett helgjutet album sedan 2004 års fina Antics. Efter det tappade de bollen, blev trötta och mäktade inte med mer än ett par tre fullträffar per album. Dessutom hoppade ursprungsmedlemmen och bassisten Carlos D av efter fjärde plattan 2010. Men nu verkar något ha hänt. Oklart vad, eftersom soundet är detsamma som det alltid varit – rockig postpunk-revival med popkänsla. De flesta låtar hade rent soundmässigt kunnat platsa på vilket Interpol-album som helst. Men det är inte svårare än att de helt plötsligt börjat skriva bra låtar igen. Och det låter som att de har roligt tillsammans, vilket verkligen inte varit fallet på de senaste jämntjocka och lätt glömda plattorna. Melodierna sitter, så gott som på varenda låt, och ljudbilden andas.

Öppnaren If You Really Love Nothing har ett intro och ett komp som hade platsat på Morrisseys  Your Arsenal. The Rover är mullrig och interpolsk poprock, precis som man vill ha den. Surveillances vemod påminner om den klassiska debuten Turn on the Bright Lights bättre stunder. Och avslutaren It Probably Matters, vars verser oblygt blandar Otis Redding med Bauhaus, låter inte som mycket annat Interpol givit ut. Och detta är bara en handfull guldkorn från ett album som måste betraktas som en av årets stora överraskningar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: If You Really Love Nothing

Om ni gillar detta: Interpol – Antics

 

Advance BaseDolores and Kimberly

– Ända sedan åren som Casiotone for the Painfully Alone har Owen Ashworth varit en mästare på vardagsmelankoli. Karaktärerna i hans texter är vanliga människor som tillåts prata om vanliga vedermödor, som förlust, saknad och utanförskap. Men han kan också måla upp bitterljuva bilder av lycka – som i Dolores and Kimberly, hämtad från kommande plattan Animal Companionship. Till en melodi som skulle kunna vara plockad från Bruce Springsteens Tunnel of Love, sjunger han om en person som lämnat sin familj för att leva med någon denne träffat på nätet. Hon är kanske inte helt lätt att tycka om (när skilsmässan är klar och beskedet kommer om att hon inte längre får träffa barnen firas det med ”good champagne” och en svängom på vardagsrumsgolvet till Moon River), men samtidigt är kärleken som beskrivs så äkta och så mänsklig, och melodin så vacker, att det inte spelar någon roll. Dolores and Kimberly är en fantastisk låt.

 

Geneviéve PasquierLouche

– Geneviéve Pasquier, från industribandet Thorofon, är som soloartist känd för elektronisk och väldigt europeisk och experimentell pop. Men hon kan mer än så. Som i det här sprakande noir-numret. En elektro-ambient jazz-ballad, som för tankarna till både Bohren & Der Club of Gore och Sällskapets mästerverk Rött liguriskt vin. Makalös.

RECENSION: Stilla Havet – Dansar i kedjor

242961-860x484

Stilla Havets nya singel, den första sedan i julas, är en energisk och melodistark new wave-dänga, om att låta livet och dess vedermödor stå tillbaka och ta paus en minut – till förmån för dans. Det kan kanske låta banalt, men det är det inte. För som alla tiders bästa dansare en gång sa: ”On many an occasion when I am dancing, I have felt touched by something sacred. In those moments, I felt my spirit soar and become one with everything that exists.” Elias Eriksson vet detta, och bevittnade dansens kraft under ett besök i Nordkorea(!). I ett pressmeddelande säger han: ”Folk som lever under total kontroll och utsätts för hemska övergrepp dansar också, oklart om det är frivilligt eller ej, men när de dansar gör de det i kedjor.” Och så föddes texten till låten.
Och det är en utmärkt låt, sprungen ur lika delar Garbochock, Tant Strul och Hurula, som effektivt sammanför kropp och själ, som all sann rock’n’roll ska göra. Och samtidigt får den Stilla Havets utvecklingskurva att peka fortsatt uppåt.

Release i morgon, 9/5, via Novoton Records. I morgon firas också releasen med fest på prisbelönta restaurangen Woodstockholm (Mosebacke torg) kl 19.30. Stilla Havet spelar live och visar videon till Dansar i kedjor, som är gjord av Mats Mums.

Bäst just nu: december 2017, del 2

Attachment-1-18

 

Årets sista bäst-just-nu-lista. Den närmsta tiden kommer 482 MHz vigas åt årssummeringar (låtar, album, diverse annat), men innan dess tar vi en sista hederlig bäst-just-nu.

 

Stilla havet Fritt fall

Elias Eriksson, känd från insomnade politiska popbandet Boris and the Jeltsins, solodebuterade i fjol under namnet Stilla havet. Under det namnet gör han klassisk postpunk med allmänmänskliga och introverta texter. Senaste singeln Fritt fall hör till hans allra bästa låtar. Till en urstark sångmelodi sjunger Elias sin, på ett mycket uppfriskande sätt, bråddjupa och allvarsamma text om rädsla, oro och förfall, medan gitarren och synten tävlar om vem som kan låta kyligast. Förbaskat bra.

 

Phoebe Bridgers (feat. Conor Oberst) – Would You Rather

– När jag såg Conor Obersts konsert i Köpenhamn tidigt i år agerade LA-bördiga singer-songwritern Phoebe Bridgers förband. Hennes sköra och oförställda americana slog an hos mig direkt. I höstas kom debutalbumet Stranger from the Alps, som mixats av Obersts Bright Eyes-kollega Mike Mogis. Oberst gästar på den fina Would You Rather, som är en av många höjdpunkter från den mycket starka debutskivan. Drömsk, intim americana gjord med självklar fingertoppskänsla.

 

Steve Buscemi’s Dreamy Eyes Swim Deep

– På debut-ep:n Four Waters blandar SBDE postpunkiga tribal-trummor, xx-gitarrer och drömpoppens atmosfärer. Resultatet är lovande, och avslutande spåret Swim Deep lovar kanske allra mest. Jag ser fram emot ett albumsläpp.

 

Anna von Hauswolff The Mysterious Vanishing of Electra

– För ett par veckor sedan skrev jag om Anna von Hauswolffs comeback och hyllade nya singeln, men låten är så vansinnigt bra, att den måste nämnas igen. Den är svart som tusen nätter, vacker som ett fruset hav. Den mullrar på i sex fantastiska minuter, med diaboliska rytmer som påminner om sentida Swans och gitarrer som darrar och svettas som vore de i Pelle Osslers händer. Samtidigt är soundet helt eget och hade inte kunnat komma från någon annan i detta land än just Anna Von Hauswolff. Detta är en stark kandidat till en plats bland årets fem bästa låtar.

 

Peace, Love & PitbullsMove Like a Menace pt 2 och Polar City Blues

Tradera är bra fint ibland. Som t.ex när man hittar sedan länge utgångna PLP-singlar för struntsummor. I fredags utökade jag samlingen med Kemikal, från 1997. Med på singeln hittar vi två b-sidor, tillika två av PLP:s bästa låtar: Move Like a Menace pt 2 och Polar City Blues. Den förstnämnda är knastrig elektronik, kyla och introspektion, med ett lugn man knappt hittar i någon annan PLP-låt. Polar City Blues är dov och tung dark ambient. På denna PLP:s sista singel har volymen och aggressiviteten som de var kända för bytts ut mot stämningar, atmosfärer, djup och tyngd (i ljudbild som i text). Allt detta skulle visa sig vara omistliga komponenter för Hellbergs och Thåströms framtida musikskapande.  Båda låtarna är föraningar till vad de (ihop med Ossler) skulle komma att skapa som Sällskapet knappt tio år senare.  Och i år, ytterligare tio år senare, hör vi tydliga spår av detta även i Thåströms soloalster.