Recensioner 2021-09-10


Nicole SabounéAttachment Theory

Attachment Theory är Sabounés tredje fullängdare sedan debuten 2014 och första släppet sedan mästerliga EP:n Come My Love från 2019. Då, på tidigare släpp, gjorde hon svartskimrande, reverb-ig och djupt, djupt imponerande och gothig postpunk. Varje skiva hon släppte var bättre än den förra och Nicole Sabouné stod som ett unikum i svenskt musikklimat, som en hänförande (lyriskt såväl som sångmässigt och estetiskt) och saknad länk mellan Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Robert Smith. Idag låter det annorlunda. Idag låter det organiskt, analogt och murrigt. Och det är väl rimligt att även artister och låtskrivare som snuddat vid att fullända sitt uttryck vill förnya sig, men att det ska bli lysande resultat av det hela är naturligtvis ingen garanti. Och för Nicole Sabounés del blev det inte så den här gången.

I presstexten heter det att hon med Attachment Theory vill utmana både sig själv, sin publik och den bild av hennes musik som publiken har. All respekt för det, men tyvärr har låtmaterialet blivit lidande. Åtminstone till stor del. Man hör fortfarande Sabounés storhet i förstasingeln ”Hard to Breathe”, i White Chalk-minnande ”Trying to Get By”, och till viss del också i andrasingeln, tillika gospeln, ”Memories” och den mycket gripande kärleksförklaringen ”Elias”, men i övrigt haltar det. Skivan har skrivits och producerats ihop Jenny Wilson, ett aktat namn inom svensk indie ända sedan hennes dagar i First Floor Power. Wilson är, lika lite som Sabouné, inte känd för att göra organisk, analog musik, men lik förbaskat är det det de gör här och jag funderar på om de tagit sig vatten över huvudet. Lite för ofta blir det torrt istället för varmt, trögt och luddigt istället för experimentellt spännande, och dynamiken och melodierna från Sabounés tidigare plattor känns och hörs av bara i undantagsfall.

Men Nicole Sabouné besitter trots allt fortfarande en av våra finaste och mäktigaste röster, hon är en stark textförfattare och skivan har som sagt ett knippe bra låtar, och till slut räcker det ändå för ett godkänt betyg. Men jag hade väntat mig så väldigt mycket mer.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Trying to Get By”

Om ni gillar detta: Nicole Sabouné – Come My Love


Virke Hovsjö 80

Rickard Jäverling och Henrik von Euler har tillsammans med Billie Lindahl (Promise and the Monster) bildat bandet Virke. Deras föreliggande debutplatta är enligt bandmedlemmarnas egen utsago ett soundtrack till en film som inte finns, men som är inspirerad av ett fotografi av en liten flicka taget bland höghusen i stadsdelen Hovsjö i Södertälje 1980. Mäkta imponerande premiss, tycker en 80-tals- och höghusromantiker som jag. Bilden, som ju också fått agera skivomslag, är lika melankolisk som cool, och visst lever musiken upp till både detta och till den imponerande premissen. Och visst, de tangerar stundtals Christian Gabel (han har ju så gott som lagt patent på filmisk, vemodig och 80-tals-romantiserande synth i det här landet), men tillför ändå tillräckligt mycket genom att blanda in kantiga elgitarrer, rytmer och ett emellanåt krautigt driv. Bäst blir det i mycket atmosfäriska ”Zundapp KS50” och Twin Peaks:iga ”Under motorvägen”. Här sluter man ögonen och driver plötsligt runt bland grådiset och höghusen. Någonstans gapar ett fyllo, men överröstas snart av en mopedmotor. Det är 80-tal och man kanske inte inser det, men ännu lever hoppet, djupt inne i oss och på vägen framför. Ännu är världen inte helt förstörd.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Zundapp KS50” och ”Under motorvägen”

Om ni gillar detta: Christian Gabel – Krater (eller Mikrofilm)


Lingua IgnotaSinner Get Ready

Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i delstaten Pennsylvania, snöade in på delstatens och Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade för ungefär en månad sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget.

Miljön som målas upp på plattan är sträng och oförlåtande, precis som den Gud som präglar texterna. Helveteseldarna brinner på jorden, i form av en aldrig slocknande gruveld under marken. Jesus blöder och döms till döden. Människans hjärta liknas vid svansen på en krossad häst. Atmosfären är som hämtad från Gamla testamentet. Skivan börjar hårt och kärvt med ”The Order of Spiritual Virgins”, som musikaliskt skulle kunna vara hämtad från Scott Walkers The Drift. Det blir om möjligt ännu obehagligare redan i nästa låt, ”I Who Bend the Tall Grasses”, där låtjaget, som säger sig stå i direkt samspråk med Gud, kräver att Gud ska ha ihjäl en fiende till denne. I don’t give a fuck, Just kill him, You have to, I’m not asking, vrålar Hayter. Detta till tonerna av drone:ig orgel. Obehaget hålls sedan i och skruvas upp, och även om det aldrig riktigt lättar avslutas skivan med den mycket vackra, om än djupt sorgliga, ”The Solitary Brethren of Ephrata”. All my pains are lifted, Paradise is mine, All my wounds are mended, Paradise is mine, sjunger hon med sin sårbaraste röst, om någon som accepterat att jordelivet är över.

Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers Ordet, Bressons En prästmans dagbok, Tarkovskijs Den yttersta domen, Bergmans Nattvardsgästerna, Scott Walkers nyss nämnda The Drift eller Swans Children of God. Det är hjärtskärande ångest – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis. Detta är ett av årets allra, allra bästa album. Och 10:an är farligt nära.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Repent Now Confess Now

Om ni gillar detta: Scott Walker – The Drift


I’m Kingfisher – ”Sundays and Dailies” (singel)

I fjol släppte I’m Kingfisher (eller Thomas Jonsson, som det står i passet) sitt livs hittills bästa platta. För detta blev han rättmätigt Manifest-belönad, och indiefolk-Sverige fick en ny ribba att jobba mot. Idag är han tillbaka med en ny (fristående?) singel, ”Sundays and Dailies”. Den är på många sätt en klassisk Kingfisher, alltså jonssonsk, melankolisk och varm. Och Thomas visar att han alltjämt är en lysande uttolkare av vardagens – och, i takt med att tiden går, också åldrandets – ångest och skönhet.


St Jimi Sebastian Cricket Club – ”Until We Meet Again” (singel)

Det bor en anglofil i mig. Det har det gjort i 20 år. Numera får han inte mycket näring (om man bortser från allt engelskt te jag häller i mig varje dag), men så hör jag en låt som SJSCC:s ”Until We Meet Again” och min inre anglofil slänger på sig porkpie-hatten, Harrington-jackan och docsen och lever upp. ”Until We Meet Again” känns bitvis nästan lika engelsk som ovanstående attiraljer, som en kanna nybryggt Yorkshire-te eller en Alan Bennett-pjäs. Det låter Jam, Libertines och läktarvåld. Dessvärre hör jag även lite Broder Daniel, och kan de skrota eventuella sådana influenser och istället renodla det engelska arvet kan det bli något riktigt fint av detta.


The Hanged Man – ”Silver/Liquid/Fluid” (singel)

Rebecka Rolfart & co har med nya singeln valt att blanda ut sin annars ganska gothiga drömskhet med vad som nästan känns som soul. Resultatet av detta originella grepp? Deras kanske starkaste låt hittills.

Recensioner 2021-07-30

Två månader har gått sedan det senast publicerades något på 482 MHz. Två månader som präglats av en kris och återhämtning från densamma, sommar och andra prioriteringar. Men nu när sommaren så sakteliga närmar sig upphällningen har också skrivarlusten kommit igång igen. Även om det har varit (och fortfarande är) sommar har det inte rått brist på bra musik. I föreliggande text redogör jag får några album och singlar jag lyssnat på och tyckt om den senaste tiden. Vissa dagsfärska, andra har funnits ute ett tag. Varsågoda.


Stilla Havet Samtiden sliter oss isär (album)

Tidigare i somras släppte Stilla Havet sitt tredje album. Och precis som på förra plattan, 2019 års Brinnande horisont, är de djupt förankrade i 1980-talet. Och man förstår dem. Det är inte för inte som plattan heter Samtiden sliter oss isär. Det är en särdeles grym tid vi tvingas leva i nu.

Texterna, om sjukdom, död och om samtiden, är allmängiltiga, men musiken sjuder av referenser till 80-talet, och legendariska synthpopband som Human League och Visage. På det hela taget är det Stilla Havets bästa platta hittills. Melodierna är starkare än tidigare – och det finns fler av dem. Texterna hade däremot kunnat renodlas och fokuseras (less is more, om man har något vettigt att säga) och flera nödrim hade kunnat bantas bort. Plattan hade också tjänat på en eller ett par låtar med tyngd, suggestion och/eller dramatik. Nu får man åtta synthpoplåtar, som alla går i ungefär samma takt och har ungefär samma bpm, och det är väl trevligt, men ännu trevligare är det med dynamik. Jag är dessutom tämligen säker på att Elias & co utan vidare hade kunnat skriva något i stil med Ultravox mäktiga ”Just For a Moment” eller a-ha:s klassiker ”The Sun Always Shines on TV” utan att göra bort sig.

Men som sagt, detta är ändå bandets hittills bästa platta, där starka synthpopmelodier formligen trängs.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Farsot

Om ni gillar detta: Visage – Visage


A Place to Bury StrangersHologram (EP)

Ett av mina favoritband från det sena 00-talet är tillbaka. Senast vi hörde från APTBS skrev vi 2018. Själv tappade jag dem runt 2012. Anledningen till detta är högst oklar – de hade vid det laget ännu inte släppt något undermåligt och det har de fortfarande inte. Nu är jag emellertid väldigt glad över att de är tillbaka, både på musikscenen och i mitt liv. Deras patenterade blandning av öronbedövande gitarrmattor och malande rytmer, där vacker atmosfär dynamiskt bryter av, är aldrig fel. Och nya EP:n är i sanning en felfri historia.

På Holograms fem spår ryms allt man älskar med deras musik. Här finns energin och råheten (”End of Night”), svärtan (”In My Hive”) och attityden (”I Might Have”), men här finns också atmosfären (makalösa avslutaren ”I Need You”) och en känsla för finlir och melodi de mer än gärna får utforska närmare (Marr-jangliga ”Playing the Part”). Alltsammans förvaltas med precision och passion, och så fort plattan är slut är jag där med mina svettiga fingrar och sätter igång den igen. Kunde jag motivera att ”slösa” en tiopoängare på en EP hade jag gjort det nu.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”I Need You”

Om ni gillar detta: gräv bakåt i APTBS diskografi


Anna BodotterStrålande utsikter (album)

Inte ens ett år efter debutplattan Kom ta bilder är Anna Bodotter tillbaka med en uppföljare. Oroväckande snart, kanske vissa tycker, men faktum är att Strålande utsikter är ett oförskämt genomarbetat och fokuserat album – med ett starkare låt- och textmaterial än på debuten.

Både kent och Postal Service, Annika Norlin och The Cure, hörs i Bodotters urmelankoliska synthvisor – visor om det liv som levs/genomlids av helt vanliga människor. Människor från småstäder, som köper mjölk, går promenader, längtar efter kärlek, längtar efter sällskap, minns och undrar om detta är allt. ”Efter 30 är man ensam på ett sätt som blottar själen” sjunger hon i avslutande ”Vi är fortfarande ganska unga” och jag konstaterar snabbt att det är en av de bästa textraderna jag hört i år. Låten, sedan, är inte bara albumets bästa, det är också en av de vackraste svenska låtarna från i år.

Det är med enkla medel hon jobbar, Anna Bodotter. Som alla som vill nå ut och beröra använder hon ett språk alla kan förstå, och hon skriver melodier som inte tar några omvägar in till hjärtat. Men det blir sällan för enkelt (även om ett vissa undantag finns) och det mesta är gjort med så mycket finess och fingertoppskänsla att inget annat än ett åtminstone halvbrett genombrott vore rättvist nu.

Bodotter är en sann underdog – hon gör allt på egen hand, från låtskrivande till slutmix och PR – men hon är värd både uppskattning och uppmärksamhet. Strålande utsikter släpps idag fredag, 30/7, och det kan mycket väl bli skivan som breakar henne. Gud vet att den är bra nog.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Vi är fortfarande ganska unga” (eller möjligen nostalgiska, Postal Service-minnande ”Tre höghus”)

Om ni gillar det: The Postal Service – Give Up


Salience of Line (med Sole och Henrik Meierkord) – ”To Steep in Loss” (låt)

Holländska ambient-labeln Ambientologist har släppt sin andra volym i Sustain-serien, där artister återanvänder och omarbetar varandras material. En av singlarna från plattan är ett samarbete mellan amerikanska Katia Haywood (aka Salience of Line) och svenska 482-favoriterna Henrik Meierkord och Sole Gipp Ossler. ”To Steep in Loss” är lika mycket hypnos som musik, lika mycket en naturupplevelse som låt. Meierkords gnisslande cello är urskogen som slukar en, Sole är skogsrået som kallar på en och Haywoods piano är det hypnotiska lugn man känner och vilar i. Sammantaget ett särdeles lyckat samarbete!


Nicole Sabouné – ”Hard to Breathe” (låt)

Följer man Nicole Sabouné på Instagram är det tydligt att hon numera är (väldigt) lyckligt kär. Trots det (eller kanske på grund av det?) lyckas hon skriva detta knytnävsslag till låt, om kvävande svartsjuka och malande otillräcklighet. Inramningen känns rätt långt ifrån de goth-hymner hon skämt bort oss med på Miman och 2019 års EP Come My Love, och mer som en blinkning till första plattans moody indieskrammel. Som tur är är hon lika vass på det.

Vi skriver nu 2021, och det är åtta år sedan Sabouné debuterade. Hon har fortfarande inte gett ut annat än ren kvalitet. Tredje fullängdaren Attachement theory, producerad av Jenny Wilson, kommer i september. Längtar.


Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows” (låt)

Albarn tar sin urengelska popmelankoli och planterar den i isländsk jord. Resultatet är lika hjärtekrossande och mäktigt som man väntar sig. Och Albarn visar återigen varför han är den låtskrivare ur britpopgenerationen som åldrats bäst. ”The Nearer the Fountain” är, ihop med Osslers ”Svarta svan”, årets i särklass bästa låt, och en sanslöst vacker skildring av förlust och sorg jag kommer bära med mig sannolikt till döddagar.

”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows” är första singeln att släppas från plattan med samma namn. Albumet släpps 12 november.

Konsertrecension: Nicole Sabouné, live på Plan B, Malmö

IMG-0396
Foto och redigering: Niklas Lövgren

Att samla sina tankar om omvälvande upplevelser är svårt. Att göra det koherent är ännu svårare.Nicole SabounéPlan B:s Garage-scen var minst sagt omvälvande.

Scenen hon stod på igår kväll måste vara Malmös mest spartanska. Precis som namnet antyder rör det sig om ett före detta garage, vars kärva industrikänsla passar Sabounés svärtade toner ypperligt. Som brukligt är äntrar bandet scenen först, och Nicole dyker upp ett ögonblick senare. Med ens händer det något med atmosfären. Vissa människor kan med sin blotta närvaro ta över känslan i ett rum. Nicole Sabouné är en sådan. Luften darrar, allas blickar är på kvinnan i kavaj, klänning och höga stövlar på scen. Det bor så mycket dramatik och skimrande vackert mörker i hennes kropp och själ, vilket hennes skivor är bevis på. På scen växer dessa kvaliteter ytterligare, och de förstärks dessutom av en sensualism och mystik som gör komplett mos av en. Nicole Sabouné suger in en i sin värld, med en blick, med en subtil handrörelse, med rösten  – en röst som tillhör landets absoluta toppskikt. Och under den dryga timme hon står på scen finns det ingenstans jag hellre skulle vilja vara.

IMG-0392
Foto och redigering: Niklas Lövgren

Till tonerna av låtar som till exempel ”Withdraw”, ”Keep It Inside”, ”For Us”, ”Nowhere to Go” och ”Bleeding Faster” rämnar alla grubblerier man annars går och får magknip av. Sabouné skänker ett slags katarsis. När hon och fantastiska gitarristen Billy i det första av två extranummer framför en Twin Peaks-doftande version av atmosfäriska goth-balladen ”Under Stars” står tiden stilla. Sedan skickar hon hem oss med  en rusig, brännande ”I Surrender” och en perfekt kväll är till ända.

Jag kan rabbla höjdpunkter till korna kommer hem, men det tjänar inte mycket till. Nicole Sabouné och hennes snortajta band är till för att upplevas. Får ni chansen, så ta den. Livet blir lite bättre av det.

Betyg: 9/10

Bäst: Rösten, utstrålningen, ”Withdraw” som öppnare, bandet, ”Bleeding Faster”, urladdningen kring mitten av konserten (”For Us” – Win This Life) följt av övergången till ”Come My Love”. Och så vidare, och så vidare.

Sämst: Saknade ”Rip This World”. Hade den varit med hade 10:an suttit.

Längd: Ordinarie set ca 60 min. Extranummer ca 15.

Årets 25 bästa album (och EP:s)

2779E800-0F07-4EB4-8D73-808D047E02DF

Vi är äntligen framme vid årets sista summering. Det är dags att komma fram till vilka album som egentligen var bäst. Nytt för i år är att jag tagit mig friheten att även låta några väl valda EP:s vara med. Men innan vi går på listan vill jag nämna några bubblare som av olika skäl hamnar strax utanför topp 25:

Jeremy JayDangerous Boys

Double EchoBurning in Blue

Benjamin TodA Heart of Gold is Hard to Find

Henrik MeierkordSjäl

Better Oblivion Community Centers/t

Vissa av ovanstående kommer sannolikt att avhandlas inom kort, men inte här och inte nu. Nu är det dags för listan. Årets bästa album. Varsågoda!

 

25. American FootballAmerican Football (LP3)

– Den värsta ångesten kommer när man blir vuxen, men så länge man kan göra något vackert av det – som American Football gjort – är det okej.

 

24. Solveig MatthildurConstantly in Love

– Jag tillhör den lilla skara wave- och postpunk-älskare som ännu inte fastnat helt för Kaelan Mikla – men solo-Solveig har jag utan tvekan tagit till mitt hjärta. Lika ödsligt kyligt som KM, men mer dynamiskt.

 

23. The DelinesThe Imperial

– Willy Vlautin är inte bara den intressantaste amerikanska romanförfattaren just nu, han är också hjärna/låtskrivare bakom fina countrysoul-bandet The Delines. De får en att sakna Vlautins gamla band Richmond Fontaine lite mindre, men samtidigt längta efter en ny roman. Oavsett om han skriver romaner eller låtar är han den vassaste skildraren av amerikansk under- och arbetarklass som finns.

 

22. Carla dal FornoLook Up Sharp

– Med nya plattan Look Up Sharp tog dal Forno sin ljusskygga, experimentella musik ett par steg närmare popen. Föregående släpp är starkare, men hon är alltjämt en av de mest spännande, unga alternativa artisterna just nu.

 

21. Stainwasher What Did I See (EP)

– För varje släpp befäster Stainwasher att hon är bäst i Sverige på dream pop. EP:n antyder att hon utan omsvep håller för även det längre formatet. Hoppas 2020 bjuder på album!

 

20. No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me

– c86-skrammel varvat med drömska ljudvärldar, ett bottenlöst vemod och en outsinlig känsla för melodier. Ungefär så kan man beskriva de lysande debutanterna i No Suits in Miami och deras finfina förstlingsverk. Klassisk indiepop för alla hjärtan vars defaultläge alltid står på ”brustet”.

 

19. Chelsea WolfeBirth of Violence

– Mer avskalat än tidigare, men lika drabbande.

 

18. Nick Cave & the Bad SeedsGhosteen

– Cave gör elektroniska, drömska psalmer om frid, saknad och förlust av sin förödande, omstörtande sorg. Onyanserat hajpad i media som ett slags felfritt verk man vördnadsfullt måste gå på tå omkring – men likväl en mäktig platta, trots det.

 

17. Boy HarsherCareful

– Cold Wave-vågens (no pun intended…) coolaste band. Stramt, melodiskt, sexigt.

 

16. NivhekAfter Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House

– Liz Harris lämnar tillfälligt sitt primära projekt Grouper och gör karg, arktisk drone som Nivhek – musik som till och med är lösare i kanterna än fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points.

 

15. Alphaxone Chronosphere

– Iranske ambientmästaren Alphaxone är produktiv, men han gör en sällan besviken. Chronosphere – en djupdykning i massiv, trollbindande space ambient – är inget undantag. Ett av många kvalitetssläpp i år från favoritlabeln Cryo Chamber.

 

14. Premiere Premiere (EP)

– Klassiska skivbolag som Luxury må ha lagt ner och 00-talet är nu jävligt längesedan, men Premiere finns. Premiere tar det bästa från TTA, Radio Dept. och Boat Club, och under loppet av en EP räddar de svensk indie. Hatten av. Hoppas bara att de inte råkar ut för samma öde som nyss nämnda Boat Club och lika fantastiska popbandet Days – att det bara blir en fullkomligen briljant EP och sedan ingenting mer.

 

13. Dødsmaskin Ødelagt

– Perfekt balans mellan dark ambient, kärva dödsindustriella influenser och fina melodier. Inte många klarar den balansen.

 

12. Leonard CohenThanks for the Dance

– Såhär – precis såhär – ska postuma plattor låta. Enda minuset är väl att saknaden väcks till liv igen.

 

11. Rome Le Ceneri di Heliodoro

– Europa har störtat ner i avgrunden och av stoftet har Jerome Reuter skapat ett särdeles vackert album. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan.

 

10. Liam GallagherWhy Me? Why Not.

– Vill man ha rock’n’roll med lika mycket skrev som hjärta är det fortfarande Liam som är the go-to-guy. Solodebuten As You Were var en megasuccé, men i ärlighetens namn inte jättespännande rent musikaliskt, på det hela taget. Uppföljaren Why Me? Why Not. blev en lika stor succé, men är musikaliskt så ofantligt mycket intressantare. Och ambitiösare. Och mer vågad. Och med ett gediget låtmaterial från början till slut. Här blandas lennonismerna ut med fuzz, tung blues och en del pop. Det bästa Gallagher-albumet sedan Dig Out Your Soul (2008).

 

9. Meipr Egalecto

– Med tunga stråkar och lika tung elektronik har Meipr skapat dels ett av årets två bästa dark ambient-plattor och dels ett soundtrack till postapokalypsen som just nu otåligt väntar på att världen ska sluta brinna.

 

8. Lana del ReyNorman Fucking Rockwell!

– Man kan fortfarande slå brett och bli stor stjärna på sina egna villkor och genom att göra bra och personlig musik – fråga bara Lana del Rey.

 

7. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Bruce har haft det litet kämpigt och svajigt i studion under egentligen hela 2000-talet (skivorna har pendlat mellan starka men ojämna och rent ut sagt svaga), men med Western Stars var han äntligen tillbaka i gammal god form. Skivan, som blandar folk och country med solig Laurel Canyon-pop, är hans bästa sedan The Ghost of Tom Joad (1995).

 

6. Hurula Klass

– En modern klassiker redan efter första lyssningen. Hurula har ett hjärta som blöder för alla vi som växte upp faderlösa, mindre bemedlade och med en konstant oro som åt upp varje tyst minut.

 

5. Nicole SabounéCome My Love (EP)

– Efter lysande Miman (2015) var det tyst från Sabouné. Sent i höstas visade hon med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Come My Love är det mest drabbande svenska släppet i år och ett modigt styrkeprov från en artist som bara blir bättre och bättre.

 

4. Shrine Quintessence

– Ingen skapar tyngre, mer utomvärldsliga ljudbilder än Hristo Gospodinov. Ordeal från 2016 är ett av årtiondets bästa album, och Quintessence från i höstas är fanimig inte jättemycket sämre. Fjolårets (besvikelse) Celestial Fire kan man bortse från – det är Quintessence som är Ordeals verkliga uppföljare. Dark ambient lika blytung och andlöst vacker som ett stålskepp mot en mörkgrå himmel.

 

3. Sorry GirlsDeborah

– Kristallklar pop, sårigt vemodiga melodier och ett drömskt 80-tals-skimmer. Jag vet inte när jag senast hörde en lika helgjuten popplatta som denna. Förtjänar all uppmärksamhet, men får dessvärre nästan ingen.

 

2. Have a Nice LifeSea of Worry

– Modern postpunks främsta nihilister var 2019 tillbaka efter ett fem år långt uppehåll. Det har mognats, skaffats barn, men trots det har Dan och Tim inte lyckats skaka av sig fruktan och fasan inför tillvaron. Deras mattsvarta postpunk är fortfarande brusig, distad och mullrig, deras existentiellt förvirrade och förtvivlade texter liknar fortfarande inga andras. HANL kan inte beskyllas för att vara överdrivet produktiva (tre album på elva år har det blivit), men så länge kvalitén är lika skyhög som den hittills varit är det väl okej med mig.

 

1. Mount EerieLost Wisdom pt. 2

– Efter två ohyggligt tunga sorgearbeten var Phil Elverum äntligen tillbaka så som jag vill ha honom. Den senaste tidens trauman (dödsfall och skilsmässor) är allestädes närvarande, men är inte de dominerande temana. Nej, den Phil vi hör på Lost Wisdom pt 2 är i mångt och mycket samma Phil som vi hörde på legendariska album som Wind’s Poem, Sauna och Dawn – en vildmarkens Albert Camus, full av insikt i den moderna människans själ och tankar, alltid redo med några lugnande ord för alla vi som nervöst stapplar genom tillvaron, musikaliskt beväpnad med akustisk och elektrisk ödesmättad folk. Det stod tydligt redan efter första lyssningen att detta var årets bästa platta, och den känslan har inte gett vika.

***

Nu var det slut. Efter att ha dränkt er i listor under en månads tid ska jag nu ta en kort paus för att sedan återvända med ordinarie innehåll efter nyår. Vi hörs då! Gott nytt år!

/N

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan:

2010-talets 50 bästa låtar

BF08A62A-387F-447C-BBBB-C6B1D2DD1A56

Rubriken säger väl allt? För att göra den här listan så dynamisk som möjligt har jag försökt hålla nere antalet låtar per artist till två. I övrigt inga krusiduller. Möjligen lite mer pop här än på albumlistan. Komplett spellista längst ner. Varsågoda!

 

50. The xxSay Something Loving

År: 2017

The_xx_-_Ilosaarirock_2012 (2)

– När lynniga, svala, xx är på sitt allra innerligaste humör får de ur sig sin bästa poplåt och sin bästa refräng.

 

49. Johan HedbergNackamasterna

År: 2013

artist_johanhedberg (2)

– Svensk 10-tals-indies mest underskattade poppärla.

 

48. ChromaticsShadow

År: 2017

Chromatics-Closer-To-Grey-e1570205245333 (2)

– Den minst sagt efterlängtade tredje säsongen av Twin Peaks levde inte bara upp till förväntningarna – med råge – den bjöd också på fantastisk musik. Den låt som stack ut mest var Chromatics fantastiskt vackra ”Shadow”. Atmosfärisk pop i världsklass, och låter precis som en drömsk dag vid havet känns.

 

47. Deutsch NepalHow Low…2015

År: 2015

deutsch

– Inne i Peter Anderssons hjärna är det mörkt, groteskt och gränslöst fascinerande. Musikaliskt bör denna sotiga juvel tilltala alla som gillar Thåström, Ossler, Nick Cave eller Rome.

 

46. The Mary OnettesA Breaking Heart is a Brilliant Start

År: 2011

maryonettes4 (2).jpg

– Atmosfäriskt till och med för att vara Mary Onettes, som sällan väjer för skimrande, romantiska eller vemodiga ljudbilder. Här når detta sound sin fruktansvärt vackra kulmen.

 

45. Boy HarsherCountry Girl

År: 2017

boyharsher (2)

– Cold Wave-decenniets allra bästa och coolaste låt. Boy Harsher, ihop med ett fåtal andra band i genren, spelar i en egen liga.

 

44. Solange Losing You

År: 2012

solange.jpg (2)

– Lillasyster Knowles har sedan 2012 släppt betydligt mer djuplodat och komplext material, men med den vemodiga och luftiga Prince– och Michael-doftande ”Losing You” släppte hon en fenomenal poplåt.

 

43. Carla dal FornoSo Much Better

År: 2019

carla_web (2)

– Carla dal Fornos suggestiva, skuggiga popmusik är för mig årets upptäckt. Debutplattan You Know What It’s Like är hennes bästa, men senaste plattan Look Up Sharp innehåller ”So Much Better” – hennes enskilt bästa låt.

 

42. Slowdive Falling Ashes

År: 2017

slowdive3.jpg

– Mycket vatten har runnit under broarna och många har följt i deras fotspår sedan Slowdive drog sig tillbaka i mitten av 90-talet. När de 2017 gjorde comeback på platta (de hade spelat live ett antal år innan dess – bland annat på Way Out West 2014, en mycket speciell konsert) visade de med all önskvärd tydlighet att gammal är äldst. Den meditativa ”Falling Ashes” visar det bättre än någon annan låt.

 

41. Maria TaylorIf Only (feat. Conor Oberst)

År: 2016

maria (2).jpg

– 2016 återförenades äntligen Maria Taylor och Conor Oberst – på skiva. Resultatet blev denna oändligt vemodiga indiefolkballad – i klass med deras fantastiska samarbeten när Oberst spelade i Bright Eyes.

 

40. Beyoncé feat. Jay-ZDrunk in Love

År: 2013

jaybey

– Gränslöst sensuell, andlöst sexig. Tack och lov att Jigga kommer in efter ett par minuter, så att man kan hämta andan. Utöver detta har vi ju här att göra med vår tids största popstjärna, och den enda inom den kommersiella sfären som möjligen skulle kunna axla Michael Jacksons tunga mantel. Här är hon på sitt allra mest hedonistiska humör, i sin kanske coolaste och mäktigaste poplåt någonsin.

 

39. Cursive It’s Gonna Hurt

År: 2018

cursive

– Klassisk Cursive. Det räcker så.

 

38. Liam GallagherFor What It’s Worth

År: 2017

liam

– 2010-talets kanske mäktigaste comeback? Sedan Liam åter lufsade in på scen, efter att i flera år varit uträknad, har han sålt drivvis med skivor, sålt slut arenor världen över och åter satt folks arma hjärtan i brand. Två album i eget namn har det hittills blivit, och balladen For ”What It’s Worth”, från första plattan As You Were, är den bästa låten.

 

37. Mark LaneganDeep Black Vanishing Train

År: 2012

lanegan

– Fantastiska Blues Funerals allra bästa låt. Sotig, experimentell blues från en av uttryckets främsta förgrundsgestalter.

 

36. The Good LifeAre You Afraid of Dying?

År: 2016

TheGoodLifeByTonyBonacci-1500x995

– The Good Lifes outsägligt emotsedda comebackplatta Everybody’s Coming Down (2015), den första sedan lysande Help Wanted Nights (2007), var, och det smärtar mig att säga det, inte mycket att hänga i granen. Året därpå kom ett par fristående singlar, varav ”Are You Afraid of Dying?” verkligen vittnade om att bandet trots allt inte tappat sin finkänslighet eller fingertoppskänsla för grymma melodier.

 

35. Nicole SabounéNowhere to Go

År: 2019

0842DE45-A9D5-4770-9BBB-3B6473C649FD

– Det råder ingen brist på kvalitativa låtar från det här årtiondet signerade Nicole Sabouné. Bäst är Nowhere to Go, från årets lysande EP Come My Love. En mycket mäktig låt. Mäktig för att den oblygt, rakryggat och på ett personligt sätt gör upp med tabubelagda ämnen som ensamhet och det där inre mörkret som många av oss slåss mot.

 

34. Tim KasherAs the Bus Runs Late on a January Day

År: 2013

timkasher

– B-sida till en fristående singel som släpptes runt en månad efter att det undermåliga albumet Adult Film getts ut, och den slår inte bara a-sidan utan även allt på Adult Film, vars session den är hämtad från – och det med hästlängder. Borta är den plattans överjästa och misslyckade ljudexperiment. Kvar är bara Tim, en akustisk gitarr, ett försynt pianostick, några bjällror och lite inspelningsbrus. Och så texten, som mycket väl kan vara Tims bästa text det här årtiondet. Om ensamhet i folkmassor, ensamhet när vi är med våra närmaste och ensamheten som bor i oss själva.

 

33. Azure BlueA Town Like Alice

År: 2015

Print

– Tobias Isaksson är det här årtiondets svenska mästare i melodiskt oantastlig, djupt melankolisk och atmosfärisk pop #1.

 

32. The National Guilty Party

År: 2017

The-National-Promo-2017

– Som en About Today del 2. Konfessionellt (om än inte självbiografiskt) om ett förhållande i total upplösning.

 

31. Tim Kasher – The Jessica

År: 2011

tim11

– Klassisk Tim Kasher. En sjukt vemodig gitarrballad om en dödsdömd relation och tvåsamhetens omöjligheter. Oavsett hur livet har sett ut har jag alltid återvänt med enorm behållning till ”The Jessica”. En av Kashers finaste låtar.

 

30. Ossler Fars dag

År: 2013

ossler13
Foto: Razzia Records

– En disig och tremolo-darrig vals om förlust och den eviga frågan: vad händer sen, på andra sidan? Finns det ens en andra sida? ”Den som verkligen vet finns ju inte längre kvar, han har gått över bron, samma väg som min far.”

 

29. Jacaszek Evening Strains to be Time’s Vast

År: 2011

jacaszek

– Polske ljudkonstnären Jacaszeks allra största stund. Ljudet vi hör när avgrunden öppnar sig och vi sugs ner. Hämtad från mästerverket Glimmer.

 

28. Kent Ruta 1

År: 2012

kent (2)

– Kent gjorde inte mycket rätt under 2010-talet, men den utomordentligt fina popplattan Jag är inte rädd för mörkret, från 2012, är undantaget som bekräftar regeln och den formligen kryllar av starka låtar. Starkast av dessa är balladen ”Ruta 1”. Är det någonting Jocke Berg aldrig tappat är det förmågan att skriva fina popballader (den beklämmande ”Nattpojken & dagflickan” (2016) får stå som ett brännande undantag).

 

27. Allseits Sink In Sideways 

År: 2016

allseits

– Dark ambient-genren är ju verkligen en albumgenre. Det är ju så gott som aldrig som man sätter på en enskild låt från den genren, men trots detta måste jag nämna tyska Allseits och hennes helt igenom makalösa stycke ”Sink In Sideways” från det felfria, förkrossande albumet Chimäre. ”Sink In Sideways” är det enskilt mäktigaste dark ambient-spåret som spelats in. Sanna mina ord.

 

26. Mark Kozelek & Jimmy LaValleYou Missed My Heart

År: 2013

kozlava

– Delvis inspirerad av en mardröm om att knivhugga en reparatör. Bisarrt? Det är det, men låten är skör och med en fantastisk melodi. En av många höga toppar på Kozeleks och LaValles grymma album Perils from the Sea.

 

25. Lana Del ReyGods and Monsters

År: 2012

lana

– Att någon så intressant, så mystisk, så spännande och med sådan låtskrivartalang som Lana Del Rey kan slå så brett, så stort och bli en så stor stjärna får mig att tro, inte bara på popmusiken, utan på hela jäkla livet. ”Gods and Monsters” är bland de allra snyggaste poplåtarna som skrivits de senaste 25 åren.

 

24. The National – Conversation 16

År: 2010

national10.jpg

– Fasader, oändliga upprepningar, ett förhållande som hänger på repen och en av Matt Berningers allra starkaste sångmelodier.

 

23. Håkan HellströmJag vet vilken dy hon varit i

År: 2010

hellstrom-intervju-cafe-2010

– Precis som nyss nämnda Jocke Berg är Håkan en annan som inte är så jäkla tokig på popballader – och få av hans ballader är så drabbande som denna, om att återse någon ur ens förflutna och allt vad det river upp.

 

22. Blur My Terracotta Heart

År: 2015

blur-2015.jpg

Damon Albarns mycket melankoliska låt till Blur-gitarristen och vännen Graham Coxon bär en fantastisk och mollstämd melodi, som de flesta popkompositörer skulle döda för. Det enda som matchar melankolin i melodin är Coxons sköra gitarr. Ett av otaliga minimästerverk från det här årtiondet som bär Damon Albarns signatur.

 

21.  Azure Blue – When the Love Is Pure and True

År: 2013

azure-blue-beyond-the-dreams-theres-infinite-doubt

– Tobias Isaksson är det här årtiondets svenska mästare i melodiskt oantastlig, djupt melankolisk och atmosfärisk pop #2. 

 

20. Crystal Castles feat. Robert SmithNot in Love

År: 2010

ccrob.jpg

– Pulserande, stroboskopblixtrande dansgolvsångest tillika genial moll-pop. Att anlita Robert Smith till att sjunga en sådan här låt är ju inget mindre än ett genidrag.

 

19. Amigo the DevilCocaine and Abel

År: 2018

amigo

– Naket, utlämnande och oändligt vemodigt om självhat och alienation. Men svagt i bakgrunden brinner ändå ett outsläckligt ljus. Hoppet och allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.

 

18. Sällskapet Såg dom komma

År: 2013

sällskapet
Foto: Anna Ledin-Wirén

– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Ossler briljerar som vanligt och Thåström sjunger som en GUD.

 

17. David BowieLazarus

År: 2016

david-bowie-lazarus.jpg

– När Bowie skrev ”Lazarus” visste han att cancern han diagnostiserats med kanske skulle komma att ta hans liv. Samma vecka som han spelade in den numera klassiska musikvideon fick han dödsdomen och behandlingen avslutades. Hur det gick sedan vet vi. ”Lazarus” är en död mans hälsning till de som blev kvar, i form av suggestivt jazzig postpunk, och något av det mäktigaste och mest fasansfullt drabbande jag hört.

Look up here, I’m in heaven/I’ve got scars that can’t be seen/I’ve got drama, can’t be stolen/Everybody knows me now

 

16. Rome The Demon Me (Come Clean)

År: 2011

rometheader

– Med inspiration från avskalade Swans-nummer som Song for Dead Time och God Damn the Sun visar sig Jerome Reuter från sin allra naknaste sida. Till ett försiktigt, närmast akustiskt komp och en sorgtyngd sångmelodi besjunger Reuter förlust och egna tillkortakommanden på ett sätt vi inte hört från honom vare sig förr eller senare.

And I’m sorry you had to clean up after me/And that I’d ruin your last shot every time/You wanted to get clean/For I never wanted to be that mean/I never told you I care, I never came clean.

 

15. Bruce SpringsteenWestern Stars

År: 2019

westernstars_09

Western Stars är sannolikt den bästa skiva Bruce släppt sedan The Ghost of Tom Joad (1995), och amerikansk roots-influerad musik blir knappast vackrare än titelspåret.

 

14. Daniel Norgren – Like There Was a Door

År: 2015

norgren
Foto: Petra Norgren

– Vissa förluster bränner mer än andra. Det blir tydligt i denna vackra ballad, tillika Norgrens enskilt största stund. Melodin känns evig, som om den tillhör bäckarna i skogen eller träden och himlen. Texten går inte att värja sig mot.

I’ve been thinking of you/Almost every day/And I wonder if there is more/’Cause when you went away/You were looking into the blue/Like there was a door

 

13. Leonard CohenYou Want It Darker

År: 2016

cohen

– Cohen känner dödens andedräkt i nacken, rannsakar sitt liv och konstaterar inför Gud att han är redo att lämna. Detta till tonerna av sakral, stram blues. En av årtiondets mest omtumlande låtar.

 

12. Bright EyesLadder Song

År: 2011

Bright-Eyes-Promo

– Conor Oberst har gjort många fina låtar om döden, livsångest och religionsproblematik men få är lika drabbande som den här hallucinatoriska pianoballaden, hämtad från Bright Eyes sista(?) platta, The People’s Key (2011).

 

11. Nick Cave & The Bad SeedsJesus Alone

År: 2016

caveone

– Gud må finnas, men han tiger. Oavsett vad som händer, oavsett vem som dör. Oavsett vem som tror. Åtminstone kan det så kännas för den som är djupt försjunken i sorg eller smärta. Tunga elektroniska drones, ett subtilt piano och sparsmakade stråkar utgör kulissen till detta mästerverk i Nick Caves kanon.

 

10. Morrissey Forgive Someone 

År: 2014

morrisseycolor-1024x769

– Morrisseys comebackplatta, World Peace Is None of Your Business (2014), hade kunnat bli hur bra som helst – om han hade valt att inkludera de låtar som istället hamnade på specialutgåvans bonus-cd. Det gjorde han inte, och skivan solkades ner av flertalet undermåliga låtar. Men det är ju typiskt Moz. Redan under Smiths-tiden gömdes mästerverk undan som singel-b-sidor (vilket även fortsatte under soloåren). Låtarna på World Peace-bonus-cd:n är alla poplåtar av klassiskt Moz-snitt: varma, innerliga, djupt melankoliska och med melodier att gå över lik för. Och precis det gäller för ”Forgive Someone” – en nostalgisk tillbakablick och en uppmaning till alla (sig själv, inte minst) att gräva ner stridsyxorna och förlåta.

 

9. Mount EerieThrough the Trees pt. 2

År: 2012

mounteerie2012

– Phil Elverum är alltid fantastisk, men som allra bäst är han när han blir ett slags Albert Camus för den amerikanska vildmarken. Med den väldiga, nordamerikanska urskogen som kuliss tecknar han här, på vad som sannolikt är sin allra bäst låt, ett knivskarpt porträtt över den moderna människan och hennes existentiella kval och grubblerier, hennes kamp för att förstå vad tillvaron betyder och vad vi som människor sysslar med.

Still, when I see branches in the wind/The tumultuous place where I live/Calls out revealing/”Can you see the river in the branches/And know that it means you will die/And that pieces are churning?”

 

8. Sällskapet – Rött liguriskt vin

År: 2013

sallskapet
Foto: Anna Ledin-Wirén

Sällskapets kanske snyggaste låt är en gnistrande, regnvåt industriballad med gott om sprakande synthar och ett släpigt, loose beat. En gång i tiden var den en hård och kantig bluesrockdänga och hette ”Rött liguriskt regn. Bandets andra platta, Nowy Port, har en rad riktigt höga toppar, men högst når ändå denna.

 

7. Rome – Stillwell (feat. Thåström)

År: 2016

romebabel2016
Foto: Niklas Lövgren

– Denna atmosfäriska duett med Joakim Thåström är Romes kanske största och vackraste ballad. Thåströms röst är distad och ligger längre bak i mixen än Jeromes, men det gör ingenting. Den skapar sedvanlig gåshud ändå.

 

6. Conor OberstNo One Changes 

År: 2018

conorchanges

– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse över självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och weltschmerz. No One Changes kan mycket väl vara en av hans fem bästa låtar genom tiderna. Så bra är den.

 

5. Thåström Alltid va på väg

År: 2015

thåhbg2018
Foto: Niklas Lövgren

– Resandet, både det inre och det fysiska förflyttandet, vägran att stagnera, att varje dag vakna med en ny chans, att hålla ögonen öppna för det vackra runtomkring oss, att alltid vara på väg – det är vad Thåström är för mig. Tröst, styrka, inspiration. ”Alltid va på väg” kristalliserar detta.

 

4. Nick Cave & The Bad Seeds – Push the Sky Away

År: 2013

nick

– Ännu en hymn och en bön om att aldrig ge upp, men också om att det är okej att vara underlig, ta andra vägar, tro på andra saker. Fick jag bara ta med mig en enda Nick Cave-låt i graven, till en öde ö, till alltings ände, skulle det bli denna.

And if your friends think that you should do it different/And if they think that you should do it the same/You’ve gotta just keep on pushing/Push the sky away

 

3. The Good, The Bad, The QueenRibbons 

År: 2018

tgtbtq.png

– På låtens knappa tre minuter hinner ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) veckla ut sig. Detta till en otröstligt sorgsen melodi så vacker att man knappt kan föreställa sig att den är skriven på 2010-talet. Ribbons känns lika evig som, säg, en Greensleeves. Och lika ur-engelsk.

 

2. Ossler – Helsingborg 

År: 2017

ossler 17
Foto: Johan Bergmark

– Osslers mest atmosfäriska ballad, hämtad från den monumentala Evig himmelsk fullkomning, är lika mycket ett livselixir som en låt, men en låt likväl – om tillbakablickande, längtan efter det omöjliga och sträng självrannsakan. Vad gick fel? Och varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Var hör jag hemma? En låt jag kan lyssna på hur många gånger som helst. Bäst var den i slutet av februari 2018, på Osslers makalösa konsert på Victoriateatern i Malmö (som jag redan orerat om här). Då var alla nerver blottade och Ossler, cellisten Meierkord och maskinisten Nilzén spelade som om allting hängde på det, medan låten aldrig slutade lyfta eller växa. Jag tänkte flera gånger att detta är bland det allra bästa jag upplevt på en scen – och det var det ju också. Men ”Helsingborg” är lika mäktig i hörlurar, hemma på soffan, när man är less och trött på allt. Den är som sagt som ett elixir.

 

1. Thåström – Beväpna dig med vingar

År: 2012

thå12
Foto: Andreas Carlsson

– Precis som ”Alltid va på väg” är detta en hyllning till, och nu blir det pajigt, det vackra i livet, och en uppmaning att fortsätta klättra uppåt, röra sig framåt – helt enkelt beväpna sig med vingar. Än en gång: tröst, styrka, inspiration. Också ännu en låt som växer till om möjligt ännu högre höjder live – speciellt under Gun Club-partiet.

Beväpna dig med vingar har följt med mig i snart åtta år. När jag hörde den för första gången var mitt liv skit. 26, arbetslös, olycklig, på fel plats. Jag minns var jag var när jag hörde den för första gången. Den premiärspelades på P3:s Musikjournalen. Jag satt på helspänn i min soffa på Billdalsgatan. Någon vänlig själ på det gamla, nu insomnade, Thåström-forumet ordnade en provisorisk MP3:a och jag gick ut på promenad med låten i ett vintergrått, oändligt meningslöst Borås. Spelade den säkert tio gånger. För varje lyssning pumpade blodet i mig lite varmare, och kladdiga, sega gamla tankar byttes ut mot nya, hungriga. Det gråa runtomkring mig tedde sig vackert, fastän det var samma gamla ”tjiliga” gator, samma fula hus, samma evinnerliga byggarbetsplatser. När jag kom hem skrev jag en dikt om det jag upplevt. Jag gjorde sånt då. Dikten har jag glömt, men jag glömmer aldrig ett enda tillfälle då Joakim Thåström gjort livet lite lättare att leva. För det är jag honom evigt tacksam.

***

Morrissey-låten ”Forgive Someone” saknas på Spotify, och jag har därför ersatt den på spellistan med den nästan lika fina Home Is a Question Mark, från albumet Low In High School (2017).

***

Ännu ett årtionde är förbi, ännu en lista likaså. Men tro inte att listeriet är över för det. Ha! Nu ska ju 2019 summeras. Först ut är listan över årets 25 bästa låtar. Den kommer om ett par dagar.

God fortsättning!

/N

2010-talets bästa album: lista 3/4

E6812546-E7B4-4057-8DC8-C3B9B7CD909F

Tredje advent, tredje listan. Skyhög kvalitet nu. Och vad det drar ihop sig. Nästa vecka presenteras avslutande listan – topp 20! Men nu platserna 30-21. Varsågoda.

 

30. Rafael Anton IrisarriA Fragile Geography

År: 2015

rafael

– Blytung och samtidigt finstämd drone från en av USA:s intressantaste ljudmakare. Irisarri är flitig i studion och har gett ut en lång rad album, men bäst är A Fragile Geography.

 

29. Nicole SabounéMiman

År: 2015

miman

– Från TV4:s The Voice, till kantig indierock, till Miman – ett modernt, gothigt postpunkmästerverk – inom loppet av några få år. Hur många hade klarat av den resan? Hur många har den integriteten? Totalt ointresserad av breda framgångar förfinade Nicole Sabouné sitt uttryck och sin oefterhärmliga röst, draperade världen i skimrande svart och gav oss ett album med åtta mörka, hotfulla, vackra sånger som var lika stärkande som de var skrämmande.

 

28. The NationalSleep Well Beast

År: 2017

nationalsleep

– När det var dags för The National att släppa Sleep Well Beast hade de redan gett ut två starka album under 10-talet, så chansen att även den skulle vara grym var en lågoddsare. Men att skivan skulle vara deras bästa sedan makalösa Boxer (2007) var ändå en trevlig överraskning – milt sagt! Att den dessutom var deras mest experimentella och suggestiva gjorde förstås inte saken sämre. De aviga, mullrande och sprakande ljudbilderna gick ihop med Matt Berningers existentiellt nerviga lyrik som cornflakes med mjölk.

 

27. Neurosis Fires Within Fires

År: 2016

neurosis-fires-within-fires-e1470073271791

– Jag och metal går generellt inte ihop. Det blir för mycket machofasoner, för mycket teater och poserande, och för lite substans. Men Oakland-bandet Neurosis sotigt droniga och ångestfyllda sludge-metal är ett av få undantag. Här finns inga machofasoner, inget poserande, mycket lite teater och i Steve Von Tills och Scott Kellys texter finns ett överflöd av existentiell smärta som är omöjlig att inte drabbas av. 2016 års Fires…är ett av deras allra bästa album, och hämtar egentligen lika mycket (eller mer) inspiration från ambient industri, drone och experimentell goth och postpunk som från metal.

 

26. Mark Kozelek & Jimmy LaVallePerils from the Sea

År: 2013

kozelek

– Gängse uppfattning gör gällande att Kozeleks moderna mästerverk är Sun Kil Moon-plattan Benji (2014). Glöm det. Perils from the Sea slår den på fingrarna. Melodiskt är det inget snack om saken (lyssna på ”Gustavo”, ”You Missed My Heart” eller ”By the Time That I Awoke”, för att nämna ett fåtal). Textmässigt har Kozelek på Perils…fortfarande ett filter, vilket han kort därpå helt skulle överge, men väver trots det fantastiska historier om närstående som gått bort, kärlek, ensamhet och svek. Dessutom tillför Jimmy LaValle (till vardags mest känd som The Album Leaf) enormt mycket. LaValles luftiga, elektroniska arrangemang ger Kozelek och hans texter gott om utrymme att andas och röra sig på, vilket annars inte alltid är fallet. Gitarren saknas icke.

 

25. Mount EerieLost Wisdom pt. 2

År: 2019

Mount-Eerie

– Efter ett par djupt personliga, rent privata, album centrerade kring hustruns alltför tidiga död i cancer var Phil Elverum hösten 2019 tillbaka på något som liknade och kändes som gamla jaktmarker. Lost Wisdom pt. 2 (uppföljare till 2008 års Lost Wisdom) är i mångt och mycket klassisk Mount Eerie. Ödsliga arrangemang och existentiella texter, som visserligen tar ett visst avstamp i dels hustruns bortgång och dels i skilsmässan från andra hustrun Michelle Williams, men som i grund och botten handlar om vad det innebär att vara en människa, en prick i världsalltet, en kort stund innan allting slocknar.

 

24. Rome Nos Chants Perdus 

År: 2010

noschants

– Med franska motståndsrörelsen som fond målar Jerome Reuter på den lysande Nos Chants Perdus (”de glömda sångerna”) upp svarta, vemodiga bilder om kärlek, uppror, ensamhet och gemenskap. Ett av Romes allra jämnaste, sammansatta album – vilket antingen säger väldigt mycket eller ingenting alls om bandet som gjort sig kända för jämn kvalitet och starka album.

 

23. Grouper Grid of Points

År: 2018

a0348538330_10

– På Grid of Points löste Liz Harris upp sitt redan ambienta, drömska sound ytterligare. Resultatet blev ett fantastiskt, om än kort, album. Vindpinat, regnvått, romantiskt.

 

22. Conor OberstRuminations

År: 2016

conor

– Märkt av sjukdom, depressioner och andra personliga prövningar låste Conor Oberst vintern 2016 in sig i sitt hus i Nebraska och spelade och skrev av sig den värsta ångesten. Meningen var att de akustiska låtarna skulle funka som demos och sedan spelas in på nytt med Obersts band, men av olika anledningar blev det inte så (åtminstone inte direkt – 2017 gavs skivan Salutations ut, där bandversioner av låtarna från Ruminations fanns med). I stället gjorde han en Springsteen anno Nebraska(!) och gav ut demoversionerna. Och precis som i fallet med Springsteen är vi alla mäkta glada att det blev som det blev – för Ruminations är det mest drabbande och sammansatta Oberst släppt sedan tiden med Bright Eyes. Inte sedan då hade han låtit så öppenhjärtig, så skör, så brutalt ärlig, så melodiskt oantastlig.

 

21. Ossler Stas

År: 2013

stas

– Soundet var på Osslers sjätte soloalbum fetare än det någonsin hade varit tidigare. Synthar mullrade nästan lika tungt som Pelles gitarrer och gitarrerna i sig var om möjligt än mer hotfulla än normalt. Men melodierna var sköra, dränkta i melankoli. Rösten likaså. Texterna, präglade av ett nyss genomlevt personligt inferno, var mycket naknare än förr. Han sjöng, stirrande olyckan i vitögat, om personliga förluster, kärlek som kanske aldrig dör och alla minnen man bär med sig. Jag lyssnar, och har alltid lyssnat, på Stas med viss varsamhet och med mycket respekt, för det är i min mening årtiondets vemodigaste svenska platta.

Recension: Nicole Sabouné – Come My Love

Cover

För lite mindre än en månad sedan skrev jag lyriskt om Nowhere to Go – första smakprovet från Come My Love. Jag kallade den en mäktig låt, jag kallade den för årets bästa låt, och jag berömde Nicole Sabouné för hennes mod att blotta sitt innersta och sitt mörker och för modet att hålla volymen nere och verkligen locka in lyssnaren – utan att göra avkall på de självutlämnande texterna. Allt detta går också att säga om resten av EP:n.

Det är en sårig, sargad Nicole Sabouné som hörs på EP:n Come My Love, utgiven igår fredag via Playground. På den ömsom sköra, ömsom mäktiga Keep It Inside lever hon i spillrorna av det som varit. ”Why did I lose the one? I guess I was the weakest one”, sjunger hon självförebrående. Men hon låter sig ändå inte slås ner. I refrängen sjunger hon om sin överlevnadsförmåga, sin styrka och om hur allting, trots all jävelskap, fortsätter.

Efterföljande For Us är det enda av de fyra spåren som rent soundmässigt påminner om 2015 års fantastiska album Miman. Här är tonläget råare, tyngre, mer malande –  men mörkret, såren, är kvar, kanske är de till och med ännu tydligare. ”When I look at myself in the mirror, it feels wrong”, sjunger hon tidigt i första versen och hon gör det med en röst fjättrad av sorg. ”You made me feel like I’m nothing to fight for”, sjunger hon senare och man måste hämta andan lite. For Us kräver mer av lyssnaren, men är likväl också den en jättebra låt. Men den är också hänsynslös – mot textförfattaren själv. Och Sabounés mod blir bara ännu tydligare.

Men den låt som verkligen utmanar Nowhere to Go om vilken som är plattans bästa, är avslutaren, titelspåret, Come My Love. Jag vet inte när jag senast hörde en så drabbande post-breakup-låt senast. Den är ödslig och karg, tack vare brusig och kylig elektronik, samtidigt som pianot skänker melankoli och värme, vilket väl sammanfattar känslorna man har när något man älskat plötsligt inte längre finns. ”We did our best with what we made and had”, sjunger hon till honom som försvann – den här gången med ett lugn i rösten. Den sortens lugn som infinner sig när den värsta sorgen lagt sig och man tänker klart igen. Mot slutet av låten hörs sedan ett myller av röster, kanske från en tågstation, kanske från en restaurang. Kanske för att illustrera hur livet fortsätter, hur det trots allt finns en dörr man kan kliva igenom, när man vadat igenom all skit. På andra sidan finns något slags liv – annorlunda än det man varit van vid. Men ett liv.

Efter att ha levt en liten tid med Come My Love har min kärlek och respekt för Nicole Sabouné bara vuxit. Och som jag sa i Nowhere to Go-recensionen, tycker jag synd om alla i musiksverige som hösten 2019 måste göra musik samtidigt som henne. Hon plöjer verkligen ner sin konkurrens. Och hon gör det med sitt blottade hjärta, sin stora röst och sin oantastliga låtskrivartalang.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Nowhere to Go eller Come My Love

Om ni gillar detta: Nick Cave & The Bad Seeds – The Boatman’s Call, Ossler – Stas

Recension: Nicole Sabouné – Nowhere to Go – årets bästa låt?

0842DE45-A9D5-4770-9BBB-3B6473C649FD.jpeg
Foto: Frida Vega

Senast vi hörde från Nicole Sabouné var 2015 och albumet Miman – ett skimrande svart album som tog det bästa från Sisters of Mercys majestätiska, sena 80-tal och blandade med Nico-plattor som The End och Camera Obscura – utan tvekan ett av det här årtiondets bästa svenska album. Sedan dess har det varit tyst från Sabouné. Fram tills nu. Äntligen är denna utomvärldsligt mäktiga röst, full av sorg och integritet, lika skör som den är orädd, tillbaka. Och jag tycker synd om alla som idag måste göra musik samtidigt som Nicole Sabouné.

Människan har alltså varit borta från rampljuset och musiken (åtminstone i offentlig mening) i fyra år, och beväpnad endast med sin oantastliga känsla för låtskriveri och sin makalösa stämma utplånar hon nu, bara sådär, sin konkurrens. Nowhere to Go, ute i dag och den första låten att släppas från EP:n Come My Love, är en synnerligen mäktig låt. Mäktig för att den oblygt, rakryggat och på ett personligt sätt gör upp med tabubelagda ämnen som ensamhet och det där inre mörkret som många av oss slåss mot. Mäktig också för att den vågar hålla volymen nere, där många andra artister skulle börjat larma, för att den vågar vara intim utan att bli påträngande, och mäktig inte minst för rösten (som jag redan hunnit nämna vid två tillfällen). Denna sagolika röst som pendlar mellan oövervinnligt stark och sargad – helt utifrån vad låten och texten kräver.

Låten markerar också ett skifte i sound. Nowhere to Go bibehåller mycket av dramat vi känner igen från Sabounés tidigare material (då i synnerhet Miman), men gör det med jämförelsevis små medel. Borta är de mullrande och gothigt postpunkiga arrangemangen från förra plattan. På Nowhere to Go är soundet intimare, mer avskalat, och bygger i huvudsak på elektroniska atmosfärer, ett par gitarrackord, stråkar och ett subtilt pianoklink. Man kunde förnimma en dragning åt ett liknande sound på gamla låtar som Under Stars och Withdraw, men aldrig på den här nivån. Tack vare detta och den personliga texten kommer vi Sabouné närmare än vi någonsin gjort tidigare. Och det är jag glad för, för hos henne är mörkret inte lika svart, ensamheten inte lika ödslig.

EP:n Come My Love släpps digitalt och på vinyl 15/11, via Playground