Jag har aldrig utgett mig för att vara någon större Dylan-kännare. I min skivsamling finns visserligen en handfull av hans album, men jag har alltid tilltalats mer av vissa av hans lärjungar, tyckt att hans texter stundtals varit lite för abstrakta för att jag ska kunna beröras av dem på djupet, och jag har känt att Dylan själv ibland varit bättre som låtskrivare än som framförare av sina egna låtar. För hans låtskrivarförmåga kan ingen förneka – oavsett om man begriper texterna på Blonde On Blonde eller inte. Lika lite kan man förneka att han är en av populärmusikhistoriens, säg fem, kanske till och med tre, mest inflytelserika låtskrivare och artister genom tiderna. Supertungviktare som Springsteen, Young, Oberst, Reed, Patti Smith och The Beatles är bara en bråkdel av alla som har Dylan och hans tidlösa blandning av urtypiskt amerikanska musikuttryck som blues, country, folkmusik och gospel att tacka för mycket. Och även om han kanske inte skapade singer-songwriter-/mumlande-man-med-gitarr-genren per se, var det han som cementerade den på den populärmusikaliska kartan för alltid.
Idag fyller Bob Dylan 80 år och jag har plockat ut tio låtar som i mitt tycke tillhör det allra bästa han har gjort. Tio låtar från olika skeden i hans snart 60-åriga karriär och tio låtar där han, oavsett om han sjunger om förlorad kärlek, berör bister sociorealism eller delar av sitt hemlands mörka historia, lämnar alla snåriga Rimbaud-emuleringar därhän och istället just berör på djupet. Låtarna har jag samlat i en spellista och sorterat in dem kronologiskt. Varsågoda – och stort grattis till Bob Dylan.
482 MHz 