482 MHz skapades i september 2016 som en ventil ur vilken jag skulle få ur mig alla mina grubblerier, åsikter och idéer om musik, ny som gammal, utan att tjata hål i huvudet på min sambo (som idag är min fru). Sagt och gjort, och på hennes initiativ, blev sajten en kväll verklighet. Till en början famlade jag dock lite, osäker på både sajtens form och vilket språk jag skulle använda. Men när min recension av Osslers Evig himmelsk fullkomning våren 2017 fick spridning, med god draghjälp av artisten själv, hände något. Jag tog mod till mig och frågade om en intervju. Hans ja blev det ultimata godkännandet – en riktig kvalitetsstämpel, som fick mig att rusa framåt och aldrig vända mig om.
Därefter växte 482 MHz och blev en relativt känd aktör i musik-Sverige, dock utan att någonsin bli för stor eller förlora sin autonomi. Sajten är och förblir helt oberoende. Här är det alltid musiken som styr innehållet – aldrig skivbolag eller snärtiga PR-mejl. Bloggen drivs än idag som ett enmansprojekt och sköts helt utifrån tid och inspiration. Även om barn och heltidsjobb ibland gör det utmanande att hålla projektet levande, finns det inga planer på att lägga ner. Behovet av en oberoende röst – som brinner för det smala och obskyra, men som inte är för ”cool” för att skriva om det breda – är helt enkelt för stort.
För att fira dessa tio år, och musiken som har definierat 482 MHz, presenterar jag nu en lista över de 50 för sajten bästa och viktigaste album utgivna mellan september 2016 och idag. Varsågoda.
50. Pascal – Fuck Like a Beast
År: 2021
– Rostiga, skitiga rakbladsgitarrer och ett gråsvart avgrundskomp skapar världen där Isak Sundströms briljanta, nervsjuka texter slår rot och lever. Pascals sjätte platta, släppt våren -21, är ett mästarprov i blodigt allvar och iskall galghumor.
49. Kristin Michael Hayter – Saved!
År: 2023
– En makalös blandning mellan traditionell amerikansk roots-musik och becksvarta och avantgardistiska skevheter,mellan frälsning och evig dom.
48. Sorry Girls – Deborah
År: 2019
– En sanslöst kompetent debut, i gränslandet mellan slick 80-tals-pop och atmosfärisk dreampop.
47. Reutoff & Deutsch Nepal – Eating the Dust
År: 2018
– Postindustri som svänger, skrämmer och skapar mäktiga stämningar – allt signerat ryska Reutoff och svenska Deutsch Nepal.
46. Blur – The Ballad of Darren
År: 2023
– 32 år sedan debutplattan, åtta år sedan förra albumet The Magic Whip, och britpop-giganterna levererade 2023 karriärens mest helgjutna skiva. Damon Albarns kreativitet sinar aldrig.
45. Rome – The Tower
År: 2025
– Ett av fjolårets tre(!) Rome-album, och det bästa av dem.
44. Liam Gallagher – C’mon You Know
År: 2022
– Innan Oasis gjorde comeback i fjol hade Liam en enormt framgångsrik solokarriär. Varje skiva han släppte var bättre än dess föregångare, och allra bäst var föreliggande skiva nummer tre.
43. Kælan Mikla – Undir Köldum Norðurljósum
År: 2021
– Isländskorna i Kælan Mikla levererade på fjärde plattan köldslagen mörkerromantik, vackrare än någonsin förr.
42. Lebanon Hanover – Asylum Lullabies
År: 2025
– Hårdare och tyngre än den krispiga och isiga cold wave man normalt är van vid när det kommer till Lebanon Hanover. Men en kolmörk samtid kräver musik som korresponderar.
41. Bohren & der Club of Gore – Patchouli Blue
År: 2020
– Tyska doomjazzens främsta fanbärare karvar ut vackra stycken om längtan, ensamhet och ödslighet ur sina instrument, och gör på kuppen ensamma nätter mindre ensamma.
40. Mark Lanegan – Straight Songs of Sorrow
År: 2021
– Lanegans sista platta i eget namn är kanske hans mest helgjutna. Om inte annat är den ett blodfyllt bevis på att han lämnade oss på toppen av sin förmåga.
39. I.B. Sundström – Antropofagernas rike
År: 2020
– Isak Sundström från Pascal skänkte oss 2020 en solsjuk, rutten och kvalmig temaskiva om surfing och kannibalism – och det ska vi vara jävligt glada för.
38. Chelsea Wolfe – Birth of Violence
År: 2019
– 2019 återvände Chelsea Wolfe till det mer avskalade uttrycket som präglade tidiga album som Unknown Rooms, men med tillräckligt mycket av den atmosfäriska lager-på-lager-estetiken och den ljudmässiga tyngd som utmärker senare skivor. Slutprodukten blev en imponerande sådan, och en lysande symbios av den kaliforniska häxans mesta och bästa essenser.
37. I’m Kingfisher – Transit
År: 2018
– 482 MHz går i döden i för originella röster, och i det här landet hör Thomas Jonsson till gräddan. Han står med ena foten i soulen och den andra i skev och skramlig indie, och lyckas ändå göra bländande vacker americana av alltihop. Transit är blott ett av många imponerande album från Jonsson de senaste tio åren.
36. Have a Nice Life – Sea of Worry
År: 2019
– Mattsvart och nihilistisk postpunk för en värld i brand.
35. Henrik Meierkord – Själ
År: 2019
– Ett av många Meierkord-album som hade platsat på den här listan. Valet hamnade på den här plattan inte minst på grund av dess överflöd av…själ.
34. No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me
År: 2019
– Sveriges i särklass bästa indiepopband, här med debuten och hittills bästa albumet.
33. Grouper – Grid of Points
År: 2018
– Liz Harris piano här är som en vålnad – skört, eteriskt, sorgset.
32. Frida Hyvönen – Kvinnor och barn
År: 2016
– Hyvönens hittills enda platta på svenska är hennes överlägset bästa.
31. Slowgold – Lugna
År: 2025
– När Amanda Werne skalade av och skruvade ner kom vi närmare henne än någonsin förr, och hennes låtskrivarförmåga blev än mer bländande tydlig.
30. Of the Wand and the Moon – Behold the Trees
År: 2023
– Så mycket mer än en postindustriell neofolk-platta. Behold the Trees är en upplevelse, ett tillstånd att sjunka ner i, en dimmig, snårig värld befolkad av skuggor och spöken, att gå vilse i.
29. Adam Nilsson – Det stavas blues
År: 2018
– En skiva att närma sig med vördnad – och försiktighet. Detta är nervig, sårig och blottad rock’n’roll, om missbruk, utanförskap, tillkortakommanden och förluster, så ofiltrerat äkta att den slår en på käften varje gång man lyssnar.
28. Bruce Springsteen – Letter to You
År: 2020
– En studie i att åldras med all värdighet kvar.
27. Wovenhand – Star Treatment
År: 2016
– Pulvriserande hårt när David Eugene Edwards levererar karriärens tyngsta platta.
26. Joakim Berg – Framtiden som aldrig blev av
År: 2026
– Jockes två soloalbum slår flera av kents plattor – inte minst de två sista – och det är en hisnande insikt att nå. Han befinner sig återigen på toppen av sin förmåga.
25. Den sorte død – Bundløse Søer
År: 2018
– Filmisk dungeon- eller skräcksynth som gjord för att tonsätta ödeläggelsen efter zombieapokalypsen.
24. David Eugene Edwards – Hyacinth
År: 2023
– Mer abstrakt och svårfångat än något DEE gjort tidigare, men likväl fantastiskt vackert.
23. Shrine – Quintessence
År: 2019
– Bulgarisk, fast helt igenom utomvärldslig, dark ambient. Tornar upp sig som en främmande stålstod mot en askgrå himmel.
22. Conor Oberst – Ruminations
År: 2016
– Under 00-talet var Conor Oberst oantastlig, men sedan dess har både låtskrivandet och hälsan haltat. Det senaste riktigt bra albumet är det akustiska stålbadet Ruminations, där själsligt, socialt och fysiskt förfall skärskådas och tonsätts ypperligt.
21. And Also the Trees – Mother-of-Pearl-Moon
År: 2024
– Med sin blandning av disig och mycket engelsk landsbygdsgotik, mörk jazz och intrikata, berättande texter utgör AATT en särställning inom alternativmusiken, och föreliggande platta hör till deras allra bästa.
20. Anna Von Hausswolff – Iconoclasts
År: 2025
– Sades dra aningen mer åt pophållet, men visade sig trots det vara lika obönhörligt brutal som det mesta annat som Anna släppt. Ett styrkeprov från en artist som saknar förmåga att stagnera.
19. Keeley Forsyth – The Hollow
År: 2024
– En annan kvinna helt utan intresse för kompromisser är Keeley Forsyth, från Oldham i Lancashire. Hon betvingar mörkret så att vi slipper. Och hon gör det med en musik som djupast må härstamma från den engelska folkmusiken, men med influenser från Nico och sena Scott Walker.
18. Kjellvandertonbruket – Doom Country
År: 2020
– Cormac McCarthy slår sig ihop med Sällskapet, med David Lynch och dennes musikaliske parhäst Dean Hurley bakom spakarna, någonstans i Wyomings badlands.
17. Magnus Jäverling – Bowdark
År: 2022
– Klassisk, mästerligt komponerad skräcksynth i rakt nedstigande led från ikoner som Fabio Frizzi och John Carpenter, tillika ett soundtrack till en film som inte finns.
16. Offermose – Stilhedens tårn
År: 2020
– ”Lika delar Bowies instrumentala Berlin-låtar, lika delar zombiesoundtracks, lika delar dagen efter undergången”, skrev jag 2020, och jag står fast vid det.
15. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem
År: 2020
– Neubautens mest drabbande album på många år var en djupdykning i både ett förgånget och högst levande Berlin, där melodi och melankoli premierades före slammer. Utsökt.
14. Benjamin Tod – Songs I Swore I’d Never Sing
År: 2022
– Katarsis.
13. Dead Melodies & Beyond the Ghost – Crier’s Bane
År: 2020
– Sotsvart och filmisk noir-ambient från två mästare som aldrig eller sällan missar målet.
12. Sällskapet – Disparition
År: 2018
– Ett Sällskapet utan Thåström torde vara som ett Rolling Stones utan Mick Jagger – men icke. Inhoppande Andrea Schröder trollband med sin spöklika stämma från första ton, och Osslers och Hellbergs kompositioner visade på icke sinande kreativitet och nyfikenhet.
11. Nick Cave and the Bad Seeds – Ghosteen
År: 2019
– Warren Ellis gnistrande vackra synthlandskap blev till perfekta skådeplatser för Nick Caves brutala, hjärtslitande berättelser om bottenlös sorg, och sammantaget är Ghosteen den i särklass bästa Bad Seeds-plattan.
10. Neurosis – An Undying Love for a Dying World
År: 2026
– Comebacken vi som art behövde, men knappast förtjänade.
9. Wovenhand – Silver Sash
År: 2022
– Fokuserat, enhetligt och mycket tungt på vad som sannolikt blir det sista DEE gör under namnet Wovenhand. 2023 dog trummisen och den nära vännen Ordy Garrison.
8. Steve Von Till – Alone in a World of Wounds
År: 2025
– 2025 års bästa skiva, och ett djupt nedstigande i, och försök att bli klok på, vår gemensamma, inre och såriga vildmark.
7. Thåström – Centralmassivet
År: 2017
– En industrigospel för vägarna, drömmarna och kärleken som inte kan annat än svalla över.
6. Ossler – Regn av glas
År: 2021
– På dubbelalbumet Regn av glas sjunker Pelle Ossler ner i sitt innerstas djupaste schakt. Bland minnen, självrannsakan och själens alla utspridda vrakdelar hittar han sanningar och tröst åt alla som inte vågar göra samma expedition. ”Mäktigt” är en underdrift.
5. Steve Von Till – No Wilderness Deep Enough
År: 2020
– No Wilderness Deep Enough är en perfekt kristallisering av ett slags folkmusik som är lika kärv som den är gnistrande vacker, och vi som lyssnar är blott lärjungar som hungrigt sitter vid hövdingen och schamanen Steve Von Tills fötter och lapar i oss hans outsinliga visdom.
4. The Good, The Bad and the Queen – Merrieland
År: 2018
– Merrie Land är ett fulländat album, fyllt av kvintessentiellt engelska sånger stöpta i dub, pop, folk och music hall, och indränkta i den sorg som infinner sig när man inte längre känner igen sitt eget hem och när de anständiga värderingar man trott på i hela sitt liv kastats ut med badvattnet. Ett mästerverk och en gång i tiden 482 MHz:s första fullpoängare.
3. Ossler – Evig himmelsk fullkomning
År: 2017
– Genom att vända blicken mot utbrända städer, desperata människors flykt till något bättre och det egna förflutna skapar Ossler ett obevekligt och vackert epos och koncentrat över skuld, saknad och tidens obönhörliga gång.
2. The Cure – Songs of a Lost World
År: 2024
– Postpunk-giganternas första album på 16 år var en fullträff som utan vidare kan mäta sig med forna mästerverk i diskografin som Pornography och Disintegration, och tillika en förkrossande skildring av obönhörlig förgänglighet och förlust.
1. Thåström – Somliga av oss
År: 2024
– Med Somliga av oss trumfade Joakim Thåström sig själv. Mot en fond av dova stråkar, sparsmakad men utomjordisk elektronik och ett ljust melankoliskt piano rörde han sig in och ut ur verkligheten, kors och tvärs genom tidsåldrarna och fladdrande likt ett lyckligt spöke över europeiska gator och torg, medan vi lyssnare fick till livs stärkande ord om levnadshunger, Gud, äkta kärlek och åldrandet. 67 år gammal, 47 år in i karriären, släppte han med Somliga av oss sitt bästa soloalbum. Det, ni.
