482 MHz hyllar Bob Dylan på hans 80-års-dag: Bob Dylans bästa låtar

Jag har aldrig utgett mig för att vara någon större Dylan-kännare. I min skivsamling finns visserligen en handfull av hans album, men jag har alltid tilltalats mer av vissa av hans lärjungar, tyckt att hans texter stundtals varit lite för abstrakta för att jag ska kunna beröras av dem på djupet, och jag har känt att Dylan själv ibland varit bättre som låtskrivare än som framförare av sina egna låtar. För hans låtskrivarförmåga kan ingen förneka – oavsett om man begriper texterna på Blonde On Blonde eller inte. Lika lite kan man förneka att han är en av populärmusikhistoriens, säg fem, kanske till och med tre, mest inflytelserika låtskrivare och artister genom tiderna. Supertungviktare som Springsteen, Young, Oberst, Reed, Patti Smith och The Beatles är bara en bråkdel av alla som har Dylan och hans tidlösa blandning av urtypiskt amerikanska musikuttryck som blues, country, folkmusik och gospel att tacka för mycket. Och även om han kanske inte skapade singer-songwriter-/mumlande-man-med-gitarr-genren per se, var det han som cementerade den på den populärmusikaliska kartan för alltid.

Idag fyller Bob Dylan 80 år och jag har plockat ut tio låtar som i mitt tycke tillhör det allra bästa han har gjort. Tio låtar från olika skeden i hans snart 60-åriga karriär och tio låtar där han, oavsett om han sjunger om förlorad kärlek, berör bister sociorealism eller delar av sitt hemlands mörka historia, lämnar alla snåriga Rimbaud-emuleringar därhän och istället just berör på djupet. Låtarna har jag samlat i en spellista och sorterat in dem kronologiskt. Varsågoda – och stort grattis till Bob Dylan.

482 MHz minns Jason Molina – 30 december 1973 – 16 mars 2013

Man skulle kunna säga att Jason Molinageniet bakom band och konstellationer som Songs: Ohia och Magnolia Electric Co. – inte var gjord för denna värld. Han var för ömtålig och för mottaglig, för sårbar och för äkta. Det var därför han kunde skriva texter om mänskligt lidande bättre än de allra flesta – texter som han sedan sjöng med den ensammaste rösten den här sidan av Elvis Presley. Men det var väl också därför som han hängav sig åt, och sedermera förlorade sig i, flaskan. Något som tog hans liv idag för åtta år sedan.

Jag upptäckte Molina i etapper mellan 2008 och 2013. När han gick bort hade jag precis börjat hitta in till honom på djupet. Det var en smärtsam förlust som dock fick mig att med omättlig aptit lyssna på allt han gjort och snabbt inse att han var en av de som bäst och sannast sjöng mitt liv – oavsett om han klädde sina makalösa texter om ensamhet, depression, kärlek och död i Neil Youngsk countryrock eller karg och ödslig americana.

Han var kanske inte gjord för denna värld, men samtidigt var hans hjärta, hans röst, hans texter och hans melodier precis vad vår kalla, ogästvänliga värld behövde. Och han hade behövts idag mer än någonsin. För att hylla Jason har jag här samlat 30 av hans bästa låtar i en spellista. Tio låtar med Songs: Ohia, tio låtar med Magnolia Electric Co. och tio låtar som han släppte i eget namn. Får jag en enda människa att upptäcka Jason har jag gjort en enorm kulturgärning.

Varsågoda.

Alla hjärtans dag 2021

Alla hjärtans dag är här igen. En i första hand kommersiell högtid, men också en som zoomar in på bland det viktigaste och mest drabbande vi överhuvudtaget råkar ut för här i livet, nämligen kärleken. Och oavsett om du lever lycklig ihop med någon du älskar och som älskar dig, eller lever ensam och bittert ångrande alla snedsteg du tagit och som gjort att du hamnat där du hamnat, finns det musik att ta till. Nedan följer två spellistor, en med huvudet bland molnen, en djupt i dyn, som illustrerar, gestaltar och ramar in just detta. Välj den som passar. Varje låt är dessutom kommenterad. Varsågoda.


Imperiet – ”Kom kom

En av Thåströms första kärlekslåtar är också en av hans innerligaste. Visst, texten är rätt pajig, men det går inte att ta miste på, eller värja sig från, den uppriktiga känslan.

The National – ”Slow Show

När allt omkring en ter sig falskt. Allt utom…det där.

Ramones – ”She’s the One

Lika mycket en fantastisk punkdänga (med enorm popkänsla) som bedårande kärleksförklaring. Ramones var äkta romantiker, men sällan lät det så sprudlande okomplicerat som här.

The Smiths – ”Hand in Glove

Morrisseys enda lyckliga kärlekstext…är väl inte riktigt lycklig. Men lycklig nog för att platsa här. Och en så oemotståndlig hyllning till den sortens kärlek som reser sig högre och mäktigare än allt annat.

The Sound – ”Love is not a Ghost

Adrian Borland var en sann romantiker, med ett stort blödande hjärta. Psykisk sjukdom tog död på honom 1999, men då hade han redan skänkt eftervärlden en lång rad vackra låtar – bland annat den här.

Bright Eyes – ”First Day of My Life

Ibland finns det goda skäl till varför vissa låtar hos vissa band blir större än banden själva. Detta är ett sådant exempel. ”First Day of My Life” är en fantastisk låt på alla punkter, och en låt som i runda slängar alla kan relatera till. Den hjärtekrossande mollmelodin gör inte låten sämre heller, om man säger så. Att detta skulle bli en megahit var alltid en självklarhet.

Bruce Springsteen – ”I Wanna Marry You

Okomplicerat och über-romantiskt från Bossen. Här i en magisk liveversion från 1981.

The Cure – ”Halo

Robert Smith är inte känd för att skriva otvetydigt lyckliga texter om kärlek, men Halo är ett sådant exempel. Låt gå för att melodin är oändligt bitterljuv, men kärleken han sjunger om är lycklig, äkta och något alldeles särskilt.

Elvis Presley – ”Mine

Pianobaserad ballad om att blotta sitt hjärta och ge sitt allt. Enkel och rak, ja, men jösses vad drabbande. Elvis kunde med sin röst förmedla varje känd mänsklig känsla – inte minst kärlek.

Jeff Buckley – ”Everybody Here Wants You

Snudd på soul när Buckley går in i sängkammar-mode och besjunger en kvinna som alla vill ha, men som bara han är rätt man för. Släpptes aldrig under Jeffs livstid på grund av att han aldrig var riktigt nöjd. Next level perfektionism.


Moneybrother – ”Bara ett fån gör så mot sig själv

Förödande pianoballad om att inte kunna släppa taget och om att leva i det förgångna bland minnen som bara gör ont.

Bruce Springsteen – ”Back in Your Arms

Av Bossens alla förkrossande kärlekslåtar finns det ingen som gör en till slarvsylta på samma sätt som denna soulballad från 1995. Alla som sjabblat, sårat, ljugit eller på något annat vis förstört något bra lyssnar på denna på egen risk. Liveversionerna, som i regel drar iväg upp emot 10-15 minuter, rekommenderas också varmt.

Frank Sinatra – ”Let Me Try Again

Det som sades om ”Back in Your Arms” kan lika väl sägas om även denna. Även här står klanten som sjabblat bort allt i centrum, med sitt trasiga hjärta i hand. There’s no sense to life without you/Now all I do is just exist/And think about the chance I’ve missed.

Maria Taylor – ”Broad Daylight

Maria Taylor har en röst man lämnar hus och hem för och här är den till och med varmare och mer inbjudande än normalt, när hon sjunger om något flyktigt, vackert.

Thåström – ”Karenina

Att välja bland Thåströms många fantastiska skildringar av förlust och olycklig kärlek är ett lyxproblem. Jag stannade vid Karenina därför att den inte sällan känns som världens bästa låt. Live 2006 var den kanske också just det.

The Field Mice – ”Indian Ocean

Indiepop-bandet Field Mice har en uppsjö av låtar om kärlekslöshet, men den hjärtskärande bitterljuva och mycket atmosfäriska ”Indian Ocean” är något alldeles särskilt. Här sjunger Robert Wratten till lyssnaren att en dag är det dennes tur att känna kärlek, att allt är inte för alltid kört. Vissa dagar känns Indian Ocean, precis som Karenina, som världens bästa låt. Gitarrpartiet i slutet argumenterar starkt för den saken.

Håkan Hellström – ”Brännö serenad

”Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan.” Säger väl allt? En av Håkans många mästerliga kärlekslåtar från åren 2000-2010.

The Good Life – ”A New Friend

Förr eller senare hittar hon någon annan.

The Cure – ”Apart

Långsamt och obönhörligt mörkt om kärlekens definitiva slut. En av Robert Smiths allra mest pessimistiska låtar, men nog fan är det en av hans vackraste också.

Elvis Presley – ”Pieces of My Life

Ett slags oäkta syskon till nyss avhandlade ”Back in Your Arms” och ”Let Me Try Again”. Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. Att han 1977 gick bort, 42 år ung, gör förstås inte saken bättre.

Johnny Cash – ”I Still Miss Someone

En sångmelodi från Gud Fader själv, och en enkel men ack så perfekt text om omöjligheten i att leva med ett krossat hjärta. Kan mycket väl vara min personliga favorit från JR.

Säkert! – ”Är du fortfarande arg?

Naket och sårigt om att skamset försöka närma sig någon man gjort väldigt illa. En av flera drabbande låtar från vad som i mitt tycke står sig om Annika Norlins bästa platta.

Eldkvarn – ”Miljoner mil bort

Eldkvarns i särklass tyngsta, mörkaste och bästa låt är en ohygglig redogörelse över en smutsig, solkig och oerhört destruktiv kärlek. Till ett ödsligt pianokomp och en fantastiskt atmosfärisk produktion sjunger Plura om otrohet och om hur det känns som att livet är över – och man sitter med andan i halsen från första tonen till sista. Sådan här musik hör inte till vanligheten. Detta är musik som kör över en, obevekligt, och som vare sig du är redo eller ej visar livets bistra andra sida. ”Miljoner mil bort” är ett unikum i Sverige. Bara Joakim Thåström och Pelle Ossler kan skryta med att ha gjort musik lika hänsynslös, om att leva, kämpa och misslyckas som människa, som ”Miljoner mil bort”.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 11

Det bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran och kommer från Umeå. De är en trio, bestående av Ingrid Marklund, Linus Johansson och Oskar Alm, och de spelar en sorgtyngd och melodiskt fulländad blandning av dream pop, postpunk och en nypa goth. De debuterade 2014 med EP:n Talliden, och sedan dess har det blivit ytterligare en EP och fyra singlar. Jag vet inte hur jag snubblade in på dem, men jag är glad att jag gjorde det – och sedan dess har jag funderat på ett bra tillfälle att lyfta fram dem. Den här adventskalendern är väl ett tillfälle så gott som något?

Endast tio låtar har de släppt, med en total speltid på runt en trekvart. Men varenda sekund går rakt in i hjärtat och ställer till med oreda, och hela tiden vill man bara ha mer. Som jag skrev ovan är deras melodier i en klass för sig – och finns det något jag dyrkar är det när låtskrivare för samman riktigt starka, och mollstämda, melodier med ett djupt, tätt mörker. Detta gör Nattskärran, och ramar på så vis in texterna om kärlekslöshet, förlust, alienation och helt enkelt hur jävla svårt det är att finnas till, på ett utsökt vis. Och de lyckas med det varje gång.

Skulle jag plocka ut favoriter bland deras många fullträffar väljer jag den hjärtskärande hymnen ”Deep”, depp- och utanförskapspoppen i ”The Years Go by I Feel the Same” samt senaste singeln ”Feel”, som för tankarna till Slowdive. Men bry er inte om detta, lyssna i stället på allt de gjort. För att göra det så enkelt som möjligt har jag samlat allt i en spellista (se nedan).

Det är uppslitande att lyssna på Nattskärran, men har man väl börjat förstår man snabbt varför man måste. Och finns det minsta rättvisa i musik-Sverige blir 2021 Nattskärrans år. Jag ska göra det lilla jag kan för att bidra till det.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 9

Ramones får mycket kärlek och uppmärksamhet för sitt 70-tal – med all rätta, de uppfann ju trots allt punken så som vi känner den. Men deras 80- och 90-tal förtjänar definitivt mer kärlek än vad det fått. Visst, de var inte lika nyskapande då, men de slutade aldrig skriva fantastisk rockmusik. Som den ständige försvarare av det udda, underskattade och förbisedda jag är tar jag härmed tillfället i akt och lyfter fram denna förbisedda period i Ramones karriär.

Nedan följer en albumguide med kommentarer, betyg och låthöjdpunkter. Spellista med de bästa låtarna längst ner. Varsågoda.

End of the Century

År: 1980

– Ramones anlitade galenpannan Phil Spector för att få till hitplattan de väntat så på – och resultatet låter därefter. Albumet innehåller många starka poplåtar, men väldigt lite punk, och de kommersiella och breda framgångarna uteblev än en gång.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Do You Remember Rock’n’Roll Radio?


Pleasant Dreams

År: 1981

– Ramones mest underskattade album. Tar popkänslan från End of…och blandar ut den med attityden från tidigare album. Efter End of…gav de upp jakten på kommersiell lycka och gick hädanefter bara på känsla. Mycket klokt.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”7-11


Subterranean Jungle

År: 1983

– Ett försök så gott som något att hitta tillbaka till bandets råare rötter. Joeys popkompositioner fick stå tillbaka för Johnnys hårda riffande och Dee Dees punklåtar. Resultatet? Ett habilt rock’n’roll-album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Somebody Like Me


Too Tough to Die

År: 1984

– Nu snackar vi. Too Tough to Die har så gott som helt skakat av sig popambitionerna från 80-talets början (fantastiska ”Howling at the Moon” är ett slags undantag, men låter mer Billy Idol än Phil Spector-pop) och är en riktigt stark rockplatta, helt utan krusiduller. Ibland blir det lite väl jämntjockt, men för det mesta är det ett mycket inspirerat Ramones vi hör här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Howling at the Moon”


Animal Boy

År: 1986

– Här var bandet djupt splittrat. Relationen mellan Johnny och Joey var sämre än någonsin, och Joey var trött på bandet. Detta resulterade i att han bara skrev två låtar (tre, om man räknar ”Bonzo Goes to Bitburg”, som han skrev ihop med Dee Dee och Jean Beauvoir). Men trots detta fick de ändå ur sig ett klart godkänt album, som i vissa stunder är riktigt bra.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Mental Hell


Halfway to Sanity

År: 1987

– Här börjar luften gå ur. De ska ha tummen upp för att plattan är jämn, enhetlig och koherent, men tyvärr är det för att de flesta av låtarna låter snarlika och är alla ungefär lika halvtrista. Dock saknar plattan inte försonande drag. ”I Wanna Live” är klassisk Ramones-rock och Joeys poplåt ”A Real Cool Time” är underbar.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”I Wanna Live”


Brain Drain

År: 1989

– Fler och högre toppar än på Halfway to Sanity, men på det hela taget ojämn. Skiftar mellan fullständigt lysande (”Pet Sematary”, ”Punishment Fits the Crime”, ”Palisades Park”-covern), rent tråkig (”Learn to Listen”, ”Ignorance is Bliss”, ”Don’t Bust My Chops”) och skaplig (resten).

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Pet Sematary” eller ”Punishment Fits the Crime”


Mondo Bizarro

År: 1992

– Precis som ovan nämnda Pleasant Dreams är Mondo Bizarro ett sorgligt underskattat album i Ramones diskografi. Efter två rätt trötta plattor (Halfway to Sanity och Brain Drain) lät Ramones på Mondo Bizarro återigen hungriga, vitala och unga (trots att de uppnått medelåldern). Spolingen CJ Ramone trakterade basen efter avhoppade Dee Dee, och kanske spelade hans unga iver in. Dee Dee bidrar dock med två låtar. En av dessa är ”Poison Heart”, som i min mening skulle kunna vara det finaste bandet överhuvudtaget spelade in. Aldrig tidigare hade de grävt så djupt, varit så nakna eller bättre satt fingret på hur det är att leva ett liv i motvind och uppförsbacke och ändå gå med ryggen rak, som de gör i Poison Heart. Och den mollstämda melodin är en melodi för evigheten.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Poison Heart”


Adios Amigos

År: 1995

– De borde ha lagt av efter Mondo Bizarro. Adios Amigos, bandets sista album, är deras allra sämsta och en trist sorti för ett band av Ramones kaliber (inte för att deras status någonsin kommer att hotas, men ändå). Skivan är trött och trist i stil med Halfway to Sanity, men med färre toppar. Ett fullkomligen lysande undantag är dock den suggestiva, märkliga och förbannat snygga ”She Talks to Rainbows”, skriven av Joey. Den vittnar om att det ändå fanns kreativitet och hunger kvar, och hade fler låtar dragit åt samma håll hade vi fått ett betydligt intressantare album.

Betyg: 4/10

Bästa låt: ”She Talks to Rainbows”


482 MHz:s adventskalender: Lucka 8

Idag är det 40 år sedan John Lennon mördades utanför sitt hem på Manhattan. Galningen och avskummet Mark David Chapman sitter inne på livstid, och finns det någon rättvisa är det bara helvetet kvar som väntar för honom. Jag är inget Beatles-freak och Lennons solokarriär var ju, precis som Beatles output, sannerligen ojämn och spretig, men när han var bra, oavsett om det var i Beatles eller som soloartist, var han verkligen fruktansvärt bra. Han var otvunget cool som bara riktiga rock’n’roll-stjärnor kan vara, han hade en av historiens bästa rockröster – lika full av anarkistiskt gift som av avgrundsdjupt vemod – och när han ville skrev han makalösa låtar.

För att uppmärksamma och hylla denne gigant har jag i spellistan nedan samlat John Lennons tio bästa låtar som soloartist. Varsågoda.