Skuggorna bakom oss – Vi som älskade ljuset
– Att lyssna på den nya skivan från Skuggorna bakom oss är en märkligt tudelad upplevelse. Det börjar nämligen i rak motsats till var det till slut landar. Plattan inleds trevande med två förglömliga små låtar, och jag undrar beklämt varför det är som det är med svensk indie. Sångaren sjunger med den där ansträngt angelägna nasaliteten som är så vanlig bland pojkröster inom delar av den svenska indiefållan. Renons på patos, smuts och smärta. Musiken skvalpar runt och rör mig inte i ryggen – trots, eller snarare på grund av, att den låter dyr och lyxig. Och jag skruvar på mig. Men så händer något.
I de två efterföljande spåren visar bandet faktiskt prov på just lite tyngd, påminnande om det som Kent sysslade med omkring slutet av 00-talet. Det är vackra nattvärldar vi färdas i, byggda på krispig elektronik och mollackord, och allra vackrast blir det i romantiska ”Taunitzer See”. Där hamnar vi i Ibsens och Söderbergs gamla Arkadien-liknande drömvärld, och det avslutande titelspåret som följer är precis så storslaget och atmosfäriskt som anstår ett sistaspår signerat ett band som sysslar med drömsk och melankolisk synthpop.
Betyg: 5/10
Bästa låt: ”Taunitzer See”
Om ni gillar detta: Kent – Tillbaka till samtiden
Det enda havet – samlade singlar inför kommande album
– Mer kent, varvat med Embassy och The Mary Onettes, ljuder det om Det enda havet (Mathias Engwall, känd från Vit päls och Autisterna). Men eventuella inspirationer åt sidan, för det primära med Engwall är det egna låtskriveriet. Här finns en känsla för vemodiga indiemelodier och det vardagliga mänskliga lidandet man inte kan chansa sig fram till genom en hygglig skivsamling. Nej, lyssna på den snygga psykedelian i ”Alla drömmar tror på dig”, det melodiska mästarprovet ”Över/Under” och den blodfyllda poplåten och tillika senaste given ”En liten bit av kakan”, och det blir snabbt tydligt på vilken nivå Engwall rör sig.
Ett album är på väg och ska vara här inom en mycket snar framtid. Detta ser jag fram emot.
Introspektivet – Som skyskrapor för barn
– Introspektivet dånar och skriar formidabelt snyggt på nya fullängdaren, den fjärde i ordningen. Texterna är fortfarande som utslitna ur ben, märg och själ. Inte de snyggaste eller mest putsade, men alltjämt äkta vara. Men det är i musiken som den största kraften bor. Här hittar vi spår av första vågens svenska postpunk, som Ståålfågel, Camouflage och Brända barn, men också Pelle Osslers gitarrer spökar, liksom Joakim Thåströms tunga släpighet från sentida skivor och hans explosivitet från äldre album som Mannen som blev en gris. Jojje Löfroth, frontfigur och låtskrivare i Introspektivet, är en trogen adept, men med en låtskrivarförmåga och genrekänsla som blir bättre och bättre för varje album.
Allra bäst blir det när det larmas på rejält – ”Träffar precis just där”, med nyss nämnda Ossler-minnande gitarrer är katarsis, ”Ta min hand” kör över en som ett godståg – eller i de båda avslutande vemodsnumren: Cure-doftande ”Ett kraschat party” och isigt vintriga ”Lys lite på mig” är båda förkrossande fina (sistnämnda gästas dessutom av Ossler- och Thåström-bekantingarna Ulf Ivarsson och Hux Nettermalm).
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Ett kraschat party”, ”Lys lite på mig”
Om ni gillar detta: The Cure – Songs of a Lost World, Thåström – Mannen som blev en gris
Svartvatten – ”Inget kvar” (singel)
– Som en Alf Robertsson inlagd på psyket med en plötsligt intressant Lasse Winnerbäck som rumskompis, som småtimmar i ruinerna när allt plötsligt känns möjligt, som att slå i botten och ta sats och skjuta sig upp igen. Dovt, sjösjukt och originellt, från detta stockholmska postrockband. En fullängdare, bandets andra, är på gång, och ska enligt uppgift handla om pesten. Det ser en muntergök som undertecknad såklart fram emot.
