482 MHz:s adventskalender: Lucka 16

Bland det bästa som hänt europeisk maskinmusik de senaste åren är Meipr. Bandet består av cellisten Henrik Meierkord (som också har en solokarriär och som även arbetar tätt ihop med bland andra Pelle Ossler) och maskinisten Peter Josefsson (som till vardags är med och driver synth-podden Blå måndag). Tillsammans skapar de ljud som är vackra och skrämmande, tunga och hypnotiska, i det omåttligt fascinerande gränslandet mellan dark ambient och neo-classical. Jag blev en apostel i samma stund som jag först hörde dem, och jag är mäkta stolt över att nu få presentera denna pinfärska intervju med Meipr. Varsågoda.


Er blandning av stråkar och fräsande maskiner är inget annat än en fullträff, men hur bildades egentligen Meipr?

Henrik: Jag och Peter känner varandra sedan länge, som kollegor på Kanal 5, Kanal 9 och Discovery, där jag var sound designer och Peter röst för Kanal 5. Men då gjorde vi överhuvudtaget inte musik och visste inte att vi var kapabla tillsammans. Jag visste att Peter gillade synth, osv. Jag gjorde musik mycket mer sällandå, på grund av heltidsjobb med ljud och trailers, till skillnad mot nu. När vi väl slutade, tog det inte lag tid förrän vi upptäckte att vi faktiskt var riktigt kvalificerade musiker! Och en dag testade vi och det sa klick!

Peter: Jag har alltid vetat att Henrik var en mycket duktig musiker. Nästan alla på vår avdelning höll på med musik på något sätt. Det var dock inte förrän efter att vi båda bytt jobb som Meipr föddes. Henrik hade lagt upp en jättefin svartvit kortfilm på Youtube som han hade tonsatt. Jag tyckte att det var så otroligt vackert och frågade helt enkelt om vi skulle testa att göra något ihop. Jag hade bara skrivit ”riktiga låtar” innan. Min erfarenhet av ambient musik sträckte sig till de bakgrunder jag hade gjort till vår podcast Blå måndag. Det var nog på våren 2018. Resultatet blev Sommersonne, som jag spelade upp för Jonas i Alvar och han frågade om han fick ge ut den och sedan dess har det bara rullat på.

Henrik, du sysslar annars mycket med neo-klassisk musik, medan Du, Peter, kommer från en synth- och industribakgrund. Vad är det bästa respektive sämsta med att komma från två så olika musikaliska bakgrunder när man gör musik ihop?

H: Att man tänker tvärtom och inte: ”Så här ska det låta”. Jag är klassiskt skolad i kommunala musikskolan, spelat i olika ungdomsorkestrar i Nordväst-Skåne och läser noter. Dock blev jag trött på att följa en dirigent och valde min mer ”punkiga” neoklassiska väg. Spelar hellre stråk med totalt andra musiker. Dessutom älskar jag filmmusik. När jag kollar filmer och tv-serier, analyserar jag musiken undermedvetet och blir inspirerad. Tror inte det finns något dåligt med olika världar, snarare tvärtom, och eftersom vi jobbat under deadlines på TV, vet vi att när en låt ska vara klar så är det så.

P: Jag fick inte ens gå i musikskolan då jag fuskat mig igenom blockflöjtslektionerna genom att ha bra gehör och helt enkelt lärde mig melodierna. Jag blev helt enkelt påkommen av min lärare som insåg att jag inte kan läsa noter. Men det är nog det enda som skiljer våra musikaliska bakgrunder. Vi har inga regler. Det är det bästa av allt. Vi tänker aldrig att det ska låta på ett visst sätt. Det bara blir. Vi hittar nog också inspiration på samma sätt och har samma inställning till hur vi ska jobba. Det är prestigelöst och ett jäkla tempo. Det är nog därför det funkar så bra och är så roligt. Jag brukar alltid säga att man ska försöka spela med så många som möjligt. Man plockar alltid upp något och lär sig alltid något med varje unik individ.

Bland det bästa med er musik är bilderna den frammanar. Monokroma bilder av ett Östeuropa fastfruset i både is och tid, postapokalyptiska städer i askregn och spöklika kontrollrum i öde kärnkraftverk. Vad skulle ni själva säga att ni vill skildra med er musik?

H: För mig handlar det om att skapa känslor med stråkarna tillsammans med Peters synthar – gärna ångest. Det kan vara drömmar, vidriga bilder från krig, sönderbombade städer i Tyskland eller kolkraftverk. Eller stressade människor i Stockholm. Men ibland glädje, bara ibland, dock, haha. Typ att åka tåg i Central-Europa, långt bort från Skandinavien. Eller havet…

P: Det handlar om att skapa en känsla. Min dröm är väl att varje låt ska kunna funka när eftertexterna rullar i en film. Det ska skildra mörker, öde platser, ödelagda fabriker, regn, svavel, ensamhet, desperation, panik, stress och ångest. Allt i svart och vitt. Men ibland finns även en liten strimma hopp och ljus. Men den är jävligt liten!

Foto: Lee Bailes

Som Sällskapet-fanatiker vet jag hur väl Pelle Osslers gitarrer funkar ihop med tung elektronik. Ert samarbete med honom (låtarna ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya”) är inget undantag och tillhör det bästa som gjorts i synth- och dark ambient-genrerna i år. Kan ni berätta mer om det samarbetet? Och vågar man hoppas på att ni jobbar ihop igen?

H: Jag skapade ”Leningrad Layers”-låten. Men hade då på technotrummor, vilket blev sådär… Hursomhelst frågade jag ett gäng musiker, Pawel Kobak, Patrick Richard, Strulgattu, Bram Meindersma, att göra varianter, vilket de gjorde. Till hela albumet. Under tiden skickade jag låten till Pelle Ossler som lade sin fantastiska gitarr, och jag tog bort de gamla trummorna och då lät det väldigt bra. Sedan lade Peter på sitt ”stuff” och så blev det en Meipr-version. Jag har faktiskt 1-2 låtar jag ska skicka till Pelle när det är lugnare…

P: Leningrad Layers-kassetten är helt och hållet Henriks verk. Han bad mig lägga lite beats till huvudspåret som han och Pelle Ossler spelat på. Jag plockade fram mitt euroracksystem, en trummaskin och en analog sequencer. Resultatet blev ”Masterskaya”.

Vad har ni själva lyssnat på i år? Vad skulle ni vilja tipsa om?

H: Steve Reich, Anthéne, Wagner, Bach, Vivaldi, Ligeti, Joy Division och tusen drone-låtar av olika artister. Drone är min psykmedicin…

P: Jag köper ganska mycket skivor och samlar på vinyl. Bland de skivor som hamnat i samlingen i år som jag gärna slår ett slag för är Majestoluxe Secondary Sanctions, Then Comes SilenceMachine, HIDE – Hell Is Here och Maman Küsters – L’Extase & La Terreur . Detta uppblandat med en hälsosam dos Post-Punk, Northern Soul och Trojan Records.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Meipr?

H: Självfallet positivt, har en hel del release på g och om covid-19 släpper, så blir det självklart LIVE!

P: Vi har många releaser planerade på Alvaret Tape Rekordings nästa år. Det är något jag ser fram emot mycket. Jag ser också fram emot att skriva mycket musik och drömmen är självklart att få gå på konserter och spela live.


Köp och lyssna på Meipr och Henrik Meierkord på Bandcamp (Meipr:s här, Henriks här), och lyssna på Blå måndag där ni lyssnar på poddar.

Over and out!

Recensioner – dark ambient och -industrispecial

Det har ackumulerats en hel del finfin maskinmusik de senaste månaderna, och jag skrivit om blott en bråkdel (om ens det). Därför passar jag nu på att samla några av de som gjort starkast intryck på mig. Varsågoda.


Atrium CarceriMortal Shell Soundtrack

– Simon Heath är en legendar i dark ambient-världen. Han driver det jämnaste och bästa skivbolaget i genren, Cryo Chamber, och har som artist även gett ut en lång rad utmärkta album under namnen Sabled Sun och Atrium Carceri. Som artist är det som Atrium Carceri han gjort störst avtryck. Atrium är också en mycket viktig anledning till varför jag själv är så gränslöst förälskad i dark ambient-genren. Mortal Shell är Heaths första soloalbum som Atrium Carceri (det har blivit några samarbeten) sedan Codex 2018.

Här samsas köttiga drones och mardrömsljud med närmast sakrala diton. Plattan är ett soundtrack till ett tv- och pc-spel och det märks. Det är ofta filmiskt och vackert i all sin svarta prakt, men stundtals märker man att musiken tar ett steg tillbaka som för att inte störa det som berättas i bildrutorna och spelsekvenserna. I spelet är det säkert en mäktig upplevelse, men för den som bara vill ha en vanlig Atrium-platta infinner sig en viss frustration.

Betyg: 7/10

Bästa låt: går inte att prata om enskilda låtar på ett album av det här slaget, men inledande ”Executioner” är fruktansvärt mäktig.

Om ni gillar detta: Atrium Carceri – The Untold


Nimh & Rapoon Post-Folk Lore Vol. 1

– På denna platta möts två veteraner i gamet. Italienaren Nimh och britten Rapoon har aldrig tidigare jobbat ihop, men lyckas på sitt första försök få till något som både känns nytt, originellt och rent ut sagt jävligt bra. De hittar på en ny genre som de kallar post-folk, där de blandar akustiska instrument, samplingar och tung, tung elektronik. Man känner igen delar av det från martial industrial-genren, från neofolken och från dark ambienten, men mitt i alla bekanta uttryck har de alltså skapat något som när allt kommer omkring känns alldeles eget. På ”Wagging Tongues Circulate Hot Air” bjuder de på några av detta årets djupaste, mest obönhörligt malande drones, medan de på förkrossande mäktiga ”Melancholy’s Bow” lyckas med bedriften att vara både just melankoliska och monumentalt blytunga. Ihop med Vortex utmärkta Helioz är detta årets bästa dark ambient-album. Om man får lov att kalla dessa plattor för dark ambient.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Melancholy’s Bow”

Om ni gillar detta: Vortex – Helioz, Vortex – Moloch


TapheophobiaThe Blue Hour

– Norrmannen och Trondheimsbon som kallar sig Taphephobia har ett antal fina släpp bakom sig, men frågan är om han någonsin varit bättre än på The Blue Hour. Om ovanstående plattor i föreliggande artikel rört sig i ett mer eller mindre kompakt mörker, jobbar Taphephobia på The Blue Hour med desto fler nyanser. Ljudbilden är helt igenom atmosfärisk och varm och bygger på massiva elektroniska ljudbyggen, som blandats ut med en del subtila gitarrfigurer. Taphephobia skyr här inte mörkret, men han förmår samtidigt att luckra upp det. Och även om soundet är tungt blir det aldrig kvävande. Att sjunka ner i The Blue Hour är som att utmattad av något slags dränerande, enveten sorg äntligen börjar stiga tillbaka upp till ytan igen. Taphephobia erbjuder tröst, och betyget skulle blivit högre om soundet och kompositionerna vore snäppet mer utmanande. Plattan är enhetlig, men blir stundtals lite same-y.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Never to Be Found” (plattans längsta och tvivelsutan tyngsta stund)

Om ni gillar detta: Shrine Ordeal


Blandade artister – Instead of Body: Brain

– Jag skriver aldrig om samlingar annars, men när denna fyraspårs-samling från utmärkta labeln Alvaret Tape Rekordings skänktes mig fick jag snabbt en anledning att ändra mig. Här samsas fyra mer eller mindre olika artister från Alvaret – alla beväpnade med maskiner, alla redo att tolka ödeläggelsen – den inre såväl som den yttre.

Plattan inleds med Majestoluxs pumpande, svettiga ”Ewigkeitsaufgabe”. Inte plattans bästa stund, ska det snabbt visa sig, men väl en stabil inledning. Denna följs av 482 MHz-favoriterna Meipr och deras tidigare outgivna ”Frateco”. Klassisk Meipr, där Peter Josefssons överhettade, fräsande elektronik får stå för undergången och Henrik Meierkords oumbärliga stråkar får stå för sorgen som följer. Plattans tredje spår kommer från Livmødr och heter ”Fornicate”. Detta är plattans slowburner och den som vuxit mest för mig. En enslig synth irrar runt i ett annars kargt ljudlandskap och resultatet är hypnotiskt. Plattan avslutas sedan – med besked. Experimenella industribandet Alvar kanaliserar på mästerliga ”Sun Shade MonasteryJoakim Thåström anno PLP:s sista platta och resultatet är så bra att jag närapå går sönder. Vi pratar alltså rytm, tunga, släpiga drones, lika tung elektronik och avgrundssång med livet som insats. Jag är beredd att kalla ”Sun Shade Monastery” för en av årets bästa låtar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Alvar – ”Sun Shade Monastery”

Om ni gillar detta: Meipr – Kolekto, övrigt med Alvar (ett band jag själv vill fördjupa mig i)

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.


Bäst just nu: juni 2020


Inte nödvändigtvis somriga toner, men väl högkvalitativa sådana, från den alternativa musikens ytterkanter. Varsågoda.


Henrik MeierkordLeningrad Layers (kassett)

– Idag fredag släpper Henrik Meierkord (aka den hårdast jobbande mannen i ambient-världen) en särdeles spännande tvåspårskassett på fina labeln Alvaret Tape Rekordings.

A-sidan, ”Leningrad Layers”, är ett samarbete med Pelle Ossler. Ossler och Meierkord är långt ifrån främlingar för varandra. De samarbetar ju som bekant tätt, tätt på Pelles sologrejer, och de har även experimentgruppen DSM-5 ihop. Men aldrig tidigare har soloartisten Meierkord samarbetat med Ossler. Lyssnar man på Leningrad Layers kan man inte alls förstå varför det dröjt så.

Den ändlösa, bottenlösa ödslighet som utgör Meierkords cello-baserade sound får här, tack vare Pelle Osslers mästerliga gitarrer, ännu ett djup (finns det någon i hela världen som kan kommunicera med en gitarr som Pelle kan?). Tillsammans målar de upp en värld lika gåtfull och vacker som den är ogästvänlig och kärv – och det är ju precis så riktigt bra dark ambient ska kännas. Och varken Meierkord eller Ossler är ju främlingar för genren. Ossler utgör ju ena halvan av det för mig djupt, djupt älskade bandet Sällskapet, och Meierkord har ju ihop med syntharen Peter Josefsson den fenomenala duon Meipr. Och det är just Meipr som står för kassettens b-sida.

Masterskaya” är ett slags omtolkning av ”Leningrad Layers”. Den visar också upp Meipr på deras mest…jag vill inte säga dansanta, men väl mest rytmiska, pulserande humör. Aldrig förr har det dunkat så om ett Meipr-stycke. Bilderna som målas upp är stroboskopljus i ett askregn i Prypjat – ett industridisco för en ödelagd jord. Det är ett fantastiskt, tungt stycke dark ambient, som visar vilken bredd Meipr besitter. Och även här dyker Osslers gitarrer från ”Leningrad Layers” upp, och jag tänker på nyss nämnda Sällskapets tyngre, mer malande stunder (”482 MHz”, ”Ravic”, E 40).

När de sista tonerna klingar ut för gud vet vilken gång i ordningen sitter jag och funderar på om inte ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya” är årets två enskilt starkaste dark ambient-stycken.

Med kassetten medföljer ett några mycket stämningsfulla vykort med foton tagna av Henrik Meierkord 1988 i Sovjet, och en download-kod till en digital version av släppet. Där finns även en rad remixer.


Violent Vickie – ”Circle Square

– Long Beach-bördiga Violent Vickies debutalbum från 2013 var rätt pajig EBM med popambitioner och stundtals piniga texter. Nu skriver vi som bekant 2020 och singlarna Vickie släppt i år är av en helt annan kaliber. Soundet är tyngre, stämningen dunklare, låt- och textmaterialet väldigt mycket bättre. Borta är också alla förhoppningar om en crossover-hit. Senaste singeln (som släpptes i maj, men som först nyligen nått mig) skulle kunna spelas på samma karga fest i Prypjat som nyss nämnda ”Masterskaya”. Det är tungt, malande och ödsligt, men inte utan rytm och puls.


Sólveig Matthildur – ”Window

Kaelan Miklas Solveig Matthildur fortsätter imponera som soloartist. Inte nog med att hennes album Constantly in Love var ett av fjolårets bästa, vårens singel ”Politician of Love” är dessutom en av årets finaste låtar. Nu är hon tillbaka med en ny singel. Refrängen är inte lika stark som i ”Politician”, men hon visar alltjämt vem som 2020 är vassast på drömsk, romantisk cold wave. Nästa album kommer att bli mäktigt.


Dödskällan – ”Sorgenfri

– Tjutande gitarrer, rusande trummor och en imponerande känsla för den alltid lika drabbande mixen av punk, melankoli och melodi. Tänk Hurula/Masshysteri, sena Ebba, Thåström anno Konstiga. En debutsingel som landar som en slägga i maggropen.

Ute nu via Arnioki Records.


Blodmyren – ”Allting i mig som är bra

– Erik Björklund från Delsbo Beach Club slutade dricka, började skriva på svenska och debuterar idag med bandet Blodmyren. Debutsingeln ”Allting i mig som är bra” är en cool, smått funkig rock’n’roll-låt om alkoholens baksidor. Det är inget predikande, bara en personlig redogörelse om något som unga rockband sällan eller aldrig snackar om. Precis som med ovan nämnda Dödskällan är även detta en riktigt stark debut.

Ute nu via Septembernatt.

Recension: Meipr – Kolekto

kolekto

Svenska dark ambient-mästarna Meipr (Peter Josefsson och Henrik Meierkord) följer upp sina bägge lysande fullängdare Egalité och Egalecto med den lika lysande samlingsplattan Kolekto. Kolekto är bandets första släpp på cd (tidigare har de bara gett ut sin musik digitalt och på kassett). Kolekto samlar guldkorn från de båda fullängdarna, outgivet material och outtakes från albumsessions.

I dessa kristider behövs ett soundtrack. I min bok är få band bättre beskaffade för detta än Meipr. Med den geniala kombinationen av brännhet elektronik och djupt olycksbådande stråkar målar de upp en värld i kris och i brand. Med samhällsläget av i dag som fond blir lyssningen både skrämmande och trösterik. Skrämmande för att Meiprs musik inte längre känns som endast konst, trösterikt för att det alltid är ack så betryggande att kunna spegla sig och sin omvärld i just konsten. Kan man det är man aldrig ensam. Lyssna bara på sci-fi-balladen ”Sommersonne”, den mäktiga ”Schlangenbisse” eller den totala ödsligheten i tidigare outgivna fullträffen ”Doux”.

Ska man klaga på något är det väl att skivan, trots sina tio spår, känns lite för kort. Men det där är en bagatell, kanske till och med inbillad.

Vare sig ni sitter i karantän, är ute bland ödeläggelsen, eller lever precis som vanligt rekommenderar jag denna skiva. Lyssna och ni kommer att förstå.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Schlangenbisse”, men kan lika väl välja en annan.

Om ni gillar detta: Meiprs båda andra album

Recension: Henrik Meierkord – Själ

Henrik

2019 är över och 2020 är här. Även om det konsumerades enorma mängder musik i fjol hann jag bara skriva om en bråkdel. Särskilt på senhösten och i december släpptes en handfull intressanta plattor som på grund av diverse års- och årtiondessummeringar inte hann avhandlas. Detta tänkte jag ändra på nu. Först ut är den alltid lika produktive 482 MHz-favoriten Henrik Meierkord och plattan Själ, släppt i början av december på nederländska ambient-labeln Ambientologist.

Bara två månader tidigare hade Meierkord släppt albumet Flykt – en skiva jag i min recension kallade varm och trösterik, om än väl mastig, och som jag belönade med betyget 8/10. Att det så kort därpå skulle komma ett till album hade jag inte räknat med ens från flitige Henrik Meierkord, men så blev det.

Flykt var en i huvudsak ljus historia. Ett slags uppbrott och flykt från sådant som tynger ner och söndrar, och en resa mot något nytt och helande. Skivan skydde inte mörkret, men det fanns där mest som ett nödvändigt ont – ett oundvikligt hinder på väg mot något bättre. Ska man se Själ som ett slags fortsättning eller uppföljare (och det är det naturligtvis inte alls säkert att man ska) är det som att mörkret från Flykt förökat sig och kommit ikapp den flyende. Vart stycke på Själ är som insvept i svart säckväv och sinnesstämningen blir tydlig redan på oroliga öppningsspåret ”Trädet”. Tyngre, både vad gäller ljudbild och emotioner, blir det redan på nästa stycke, tillika titelspåret, ”Själ”. Stora, varma, men också hypnotiska och hotfulla, cellor lockar en ner i den där svarta tjärnen som är Meierkords värld. Och sedan är man förlorad.

Ren och fin” luras med sin harmoniska titel och är snarare som ett slags Popul Vuh-aktigt soundtrack till ett paganistiskt offerbål. På ”Kommunikation” kommunicerar Meierkords stråkar med ett mycket sorgesamt piano – och de båda instrumenten når fullständig konsensus. Gnissliga mästerstycket ”Sväva” är skivans kanske mörkaste stund (men som ni förstår är det svårt att avgöra), och även här frammanas bilder av hedniska samhällen och riter i förgångna tider.

Finns det någon som helst respit på plattan kommer den på vackra stycket ”Växt”. Klaustrofobin som slutit sig om en lättar här något. Man är fortfarande nedsänkt i något slags sorg, men man kan andas – och nästan berusad tror man sig kunna skönja en ljusstrimma. Hypnotiska, korta stycket ”Moln” kommer och går, och man märker inte att det lilla ljus man trodde sig se har slocknat. Återigen invaggad i mörkret avslutas sedan skivan med vad som skulle kunna vara det bästa spåret  – ambientartisten Anthénes fantastiska omtolkning av Meierkords stycke ”Kraft”. Meierkords original är inbjudande och varmt, Anthénes remix är olycksbådande och tung – och inget annat än ren och skär dark ambient av allra yppersta klass.

Min främsta kritik mot Flykt var dess längd (90 minuter!). Själ å sin tur är 36 minuter kärnfull, fokuserad och enhetlig neo-classical ambient av en artist och konstnär på toppen av sin förmåga. Det är också en orädd djupdykning ner i mörkret – dels ens eget, och dels det runtomkring oss – inbillat eller verkligt – men det är alltid fascinerande, aldrig defaitistiskt.

Rydebäckssonen Henrik Meierkord borde finnas i medvetandet hos alla som gillar mörk ambientmusik eller neo-klassiskt, och finns det någon rättvisa här i världen blir det väl till slut så, men tills vidare ska jag fortsätta tjata.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Kraft eller Sväva

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Flykt, Meipr – Egalecto

Årets 25 bästa album (och EP:s)

2779E800-0F07-4EB4-8D73-808D047E02DF

Vi är äntligen framme vid årets sista summering. Det är dags att komma fram till vilka album som egentligen var bäst. Nytt för i år är att jag tagit mig friheten att även låta några väl valda EP:s vara med. Men innan vi går på listan vill jag nämna några bubblare som av olika skäl hamnar strax utanför topp 25:

Jeremy JayDangerous Boys

Double EchoBurning in Blue

Benjamin TodA Heart of Gold is Hard to Find

Henrik MeierkordSjäl

Better Oblivion Community Centers/t

Vissa av ovanstående kommer sannolikt att avhandlas inom kort, men inte här och inte nu. Nu är det dags för listan. Årets bästa album. Varsågoda!

 

25. American FootballAmerican Football (LP3)

– Den värsta ångesten kommer när man blir vuxen, men så länge man kan göra något vackert av det – som American Football gjort – är det okej.

 

24. Solveig MatthildurConstantly in Love

– Jag tillhör den lilla skara wave- och postpunk-älskare som ännu inte fastnat helt för Kaelan Mikla – men solo-Solveig har jag utan tvekan tagit till mitt hjärta. Lika ödsligt kyligt som KM, men mer dynamiskt.

 

23. The DelinesThe Imperial

– Willy Vlautin är inte bara den intressantaste amerikanska romanförfattaren just nu, han är också hjärna/låtskrivare bakom fina countrysoul-bandet The Delines. De får en att sakna Vlautins gamla band Richmond Fontaine lite mindre, men samtidigt längta efter en ny roman. Oavsett om han skriver romaner eller låtar är han den vassaste skildraren av amerikansk under- och arbetarklass som finns.

 

22. Carla dal FornoLook Up Sharp

– Med nya plattan Look Up Sharp tog dal Forno sin ljusskygga, experimentella musik ett par steg närmare popen. Föregående släpp är starkare, men hon är alltjämt en av de mest spännande, unga alternativa artisterna just nu.

 

21. Stainwasher What Did I See (EP)

– För varje släpp befäster Stainwasher att hon är bäst i Sverige på dream pop. EP:n antyder att hon utan omsvep håller för även det längre formatet. Hoppas 2020 bjuder på album!

 

20. No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me

– c86-skrammel varvat med drömska ljudvärldar, ett bottenlöst vemod och en outsinlig känsla för melodier. Ungefär så kan man beskriva de lysande debutanterna i No Suits in Miami och deras finfina förstlingsverk. Klassisk indiepop för alla hjärtan vars defaultläge alltid står på ”brustet”.

 

19. Chelsea WolfeBirth of Violence

– Mer avskalat än tidigare, men lika drabbande.

 

18. Nick Cave & the Bad SeedsGhosteen

– Cave gör elektroniska, drömska psalmer om frid, saknad och förlust av sin förödande, omstörtande sorg. Onyanserat hajpad i media som ett slags felfritt verk man vördnadsfullt måste gå på tå omkring – men likväl en mäktig platta, trots det.

 

17. Boy HarsherCareful

– Cold Wave-vågens (no pun intended…) coolaste band. Stramt, melodiskt, sexigt.

 

16. NivhekAfter Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House

– Liz Harris lämnar tillfälligt sitt primära projekt Grouper och gör karg, arktisk drone som Nivhek – musik som till och med är lösare i kanterna än fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points.

 

15. Alphaxone Chronosphere

– Iranske ambientmästaren Alphaxone är produktiv, men han gör en sällan besviken. Chronosphere – en djupdykning i massiv, trollbindande space ambient – är inget undantag. Ett av många kvalitetssläpp i år från favoritlabeln Cryo Chamber.

 

14. Premiere Premiere (EP)

– Klassiska skivbolag som Luxury må ha lagt ner och 00-talet är nu jävligt längesedan, men Premiere finns. Premiere tar det bästa från TTA, Radio Dept. och Boat Club, och under loppet av en EP räddar de svensk indie. Hatten av. Hoppas bara att de inte råkar ut för samma öde som nyss nämnda Boat Club och lika fantastiska popbandet Days – att det bara blir en fullkomligen briljant EP och sedan ingenting mer.

 

13. Dødsmaskin Ødelagt

– Perfekt balans mellan dark ambient, kärva dödsindustriella influenser och fina melodier. Inte många klarar den balansen.

 

12. Leonard CohenThanks for the Dance

– Såhär – precis såhär – ska postuma plattor låta. Enda minuset är väl att saknaden väcks till liv igen.

 

11. Rome Le Ceneri di Heliodoro

– Europa har störtat ner i avgrunden och av stoftet har Jerome Reuter skapat ett särdeles vackert album. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan.

 

10. Liam GallagherWhy Me? Why Not.

– Vill man ha rock’n’roll med lika mycket skrev som hjärta är det fortfarande Liam som är the go-to-guy. Solodebuten As You Were var en megasuccé, men i ärlighetens namn inte jättespännande rent musikaliskt, på det hela taget. Uppföljaren Why Me? Why Not. blev en lika stor succé, men är musikaliskt så ofantligt mycket intressantare. Och ambitiösare. Och mer vågad. Och med ett gediget låtmaterial från början till slut. Här blandas lennonismerna ut med fuzz, tung blues och en del pop. Det bästa Gallagher-albumet sedan Dig Out Your Soul (2008).

 

9. Meipr Egalecto

– Med tunga stråkar och lika tung elektronik har Meipr skapat dels ett av årets två bästa dark ambient-plattor och dels ett soundtrack till postapokalypsen som just nu otåligt väntar på att världen ska sluta brinna.

 

8. Lana del ReyNorman Fucking Rockwell!

– Man kan fortfarande slå brett och bli stor stjärna på sina egna villkor och genom att göra bra och personlig musik – fråga bara Lana del Rey.

 

7. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Bruce har haft det litet kämpigt och svajigt i studion under egentligen hela 2000-talet (skivorna har pendlat mellan starka men ojämna och rent ut sagt svaga), men med Western Stars var han äntligen tillbaka i gammal god form. Skivan, som blandar folk och country med solig Laurel Canyon-pop, är hans bästa sedan The Ghost of Tom Joad (1995).

 

6. Hurula Klass

– En modern klassiker redan efter första lyssningen. Hurula har ett hjärta som blöder för alla vi som växte upp faderlösa, mindre bemedlade och med en konstant oro som åt upp varje tyst minut.

 

5. Nicole SabounéCome My Love (EP)

– Efter lysande Miman (2015) var det tyst från Sabouné. Sent i höstas visade hon med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Come My Love är det mest drabbande svenska släppet i år och ett modigt styrkeprov från en artist som bara blir bättre och bättre.

 

4. Shrine Quintessence

– Ingen skapar tyngre, mer utomvärldsliga ljudbilder än Hristo Gospodinov. Ordeal från 2016 är ett av årtiondets bästa album, och Quintessence från i höstas är fanimig inte jättemycket sämre. Fjolårets (besvikelse) Celestial Fire kan man bortse från – det är Quintessence som är Ordeals verkliga uppföljare. Dark ambient lika blytung och andlöst vacker som ett stålskepp mot en mörkgrå himmel.

 

3. Sorry GirlsDeborah

– Kristallklar pop, sårigt vemodiga melodier och ett drömskt 80-tals-skimmer. Jag vet inte när jag senast hörde en lika helgjuten popplatta som denna. Förtjänar all uppmärksamhet, men får dessvärre nästan ingen.

 

2. Have a Nice LifeSea of Worry

– Modern postpunks främsta nihilister var 2019 tillbaka efter ett fem år långt uppehåll. Det har mognats, skaffats barn, men trots det har Dan och Tim inte lyckats skaka av sig fruktan och fasan inför tillvaron. Deras mattsvarta postpunk är fortfarande brusig, distad och mullrig, deras existentiellt förvirrade och förtvivlade texter liknar fortfarande inga andras. HANL kan inte beskyllas för att vara överdrivet produktiva (tre album på elva år har det blivit), men så länge kvalitén är lika skyhög som den hittills varit är det väl okej med mig.

 

1. Mount EerieLost Wisdom pt. 2

– Efter två ohyggligt tunga sorgearbeten var Phil Elverum äntligen tillbaka så som jag vill ha honom. Den senaste tidens trauman (dödsfall och skilsmässor) är allestädes närvarande, men är inte de dominerande temana. Nej, den Phil vi hör på Lost Wisdom pt 2 är i mångt och mycket samma Phil som vi hörde på legendariska album som Wind’s Poem, Sauna och Dawn – en vildmarkens Albert Camus, full av insikt i den moderna människans själ och tankar, alltid redo med några lugnande ord för alla vi som nervöst stapplar genom tillvaron, musikaliskt beväpnad med akustisk och elektrisk ödesmättad folk. Det stod tydligt redan efter första lyssningen att detta var årets bästa platta, och den känslan har inte gett vika.

***

Nu var det slut. Efter att ha dränkt er i listor under en månads tid ska jag nu ta en kort paus för att sedan återvända med ordinarie innehåll efter nyår. Vi hörs då! Gott nytt år!

/N

Tre gånger…Dark Ambient (etc)

 

 

Dags för ett nytt inslag på 482 MHz. Med jämna mellanrum ska jag lyfta fram tre aktuella och intressanta album/singlar/ep:s inom en given genre och kortrecensera dessa. Nu var det ganska längesedan jag skrev om dark ambient-genren, som jag tycker så ofantligt mycket om, att det var givet från första stund vad premiärinlägget skulle handla om.

Jag kommer inte att hålla överdrivet nitiskt på etiketterna, men man ska utan problem kunna argumentera för att de skulle kunna appliceras på albumen ifråga (därav min reservation i form av ”etc” i rubriken ovan).

Varsågoda.

Stahlwerk 9Aggrofaktura (tvåspårskassett, Bandcamp-stream)

– Reinhard Hopfes senaste giv är lika hänsynslöst brutal som man alltid förväntar sig av honom. Med dunkande maskinbeats, spottande, fräsande, kokande elektronik och avgrundsmässanden tonsätter han en värld i brand. Ett Europa som förlorat allt hopp. Aggrofaktura är ljudet av högre makter som i vredesmod, trötta på idiotin, binder fast mänskligheten vid cirkelsågen och slår på strömbrytaren. Detta är således inte musik för alla, ej heller för alla tillfällen. Men det finns samtidigt en skönhet i något så obönhörligt svart. Och det finns något rogivande i Hopfes evighetsbeats och brusande apparater. Något hypnotiskt. Jag har älskat Stahlwerk 9 i ganska många år nu, och jag ser inget slut på den kärleksaffären.

Betyg: 7/10

Bästa spår: Går nästan inte att plocka ut då det bara rör sig om två spår. Men öppningsspåret Das Schwarze Tuch Des Flusses är ljuvligt pulserande.

Om ni gillar detta: Fortsätt med Stahlwerk 9. På hans Bandcamp finns i stort sett allt.

 

Meipr Egalecto (album)

– Meipr debuterade för ganska exakt ett år sedan med lysande albumet Égalité (och jag skrev om dem i januari i år), och med nya albumet Egalecto fortsätter de på den inslagna vägen. Om Stahlwerk 9 (ovan) tonsätter apokalypsen, står Henrik Meierkord och Peter Josefsson för soundtracket till postapokalypsen. Med cello och ett gäng glödheta modulärsynthar målar de fram sotiga bilder av en värld i ruiner. Den omedelbara referensen är polacken Jacaszek, som precis som Meipr har insett det geniala i att blanda tung cello och andra akustiska ljud med lika tung elektronik. Men till skillnad från Jacaszek vilar det något hotfullt över Meiprs kompositioner, särskilt på Egalecto. En iskyla som skär genom lyssnaren och lämnar denne lika delar illa till mods som andäktig och djupt, djupt fascinerad. För precis som postapokalypsen skrämmer finns det ju samtidigt något romantiskt över sotiga ruiner, bränd jord och fuktiga underjordiska kammare. Detsamma går att säga om Meiprs kyligt svarta och undersköna nya opus.

Egalecto går att streama och köpa på Bandcamp. Där kunde man, om man vore en sådan som har tur, också i ett par sekunder lägga vantarna på den numera slutsålda kassetten.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Schlangenbisse eller möjligen Lagaffe

Om ni gillar detta: Jacaszek – Glimmer, Meipr – Égalité

 

In Quantum Memory 417 (album)

– Mer postapokalyps hittar vi på Cryo Chamber-debutanten Eric Petersons första platta som In Quantum. Skivan, ett temaalbum om jorden år 2074, när maskiner, datorer och storföretag bortom vårt förstånd tagit över allt och alla, blandar analog bas med kall, krispig elektronik och djupa drones. Vad som uppstår är filmisk dark ambient av klassiskt snitt. Djupt försjunken i Memory 417:s största stunder befinner jag mig inte längre vid mitt skrivbord eller på sofflocket. I stället stryker jag runt på futuristiska gator, utan en endaste anförvant, paranoid så till den grad att till och med andas görs med största försiktighet. För när In Quantum träffar helt rätt, som i mäktiga Oceanum Mortuis eller blytunga och mycket vackra Andor, stannar världen runtomkring upp och jag sväljer med hull och hår Petersons dystopiska narrativ.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Oceanum Mortuis

Om ni gillar detta: Alphaxone & Dronny Darko – Forsaken (vars trevliga omslag och artwork är signerat ingen mindre än yours truly)

Bäst just nu: januari, del 2

 

Sharon Van EttenRemind Me Tomorrow (album)

– En skiva som inte bara förtjänar ett eget inlägg, egentligen, men som med största sannolikhet även kommer finnas med på en topp 10 i december, när året ska sammanfattas. Men tid finns inte alltid, så jag nöjer mig med att säga att Sharon Van Etten är tillbaka efter fem år – och hon låter nytänd, angelägen och het. Den nya, gnistrande, pulserande, närmast experimentella, ljudbilden parat med attityden i rösten kan vid första anblick få en att tro att det personliga anslaget och intimiteten från tidigare album fått stryka på foten. Så är icke fallet. De hudnära berättelserna finns fortfarande där, men paketeringen är ny. Lite svårare att bryta igenom, måhända. Men så värd mödan.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Jupiter 4

Om ni gillar detta: Sharon Van Etten – Are We There

 

Jenny LewisRed Bull & Hennessy

– Vem bryr sig om ifall Fleetwood Mac-medlemmarna bråkar när Jenny Lewis fortsätter göra Fleetwood Mac-musik bättre än nämnda band gjort på 30 år? Red Bull & Hennessy tar vid där 2014 års lysande, Ryan Adams-producerade, platta The Voyager slutade. Vi pratar alltså ursnygg pop, förankrad i 80-tal (utan att bli gräll!), där melodi och slickhet är gudomar. Att Jenny sedan toppar detta med sin gudabenådade röst och en text om passion och hängivelse gör det förstås bara ännu bättre. Jag ser fram emot albumet On the Line, som släpps 22/3.

 

Meipr (band)

– Meipr är en duo bestående av cellisten Henrik Meierkord och maskinskötaren Peter Josefsson. Meierkord känner vi från Pelle Osslers mästerverk Evig himmelsk fullkomning (samt efterföljande turnéer) och Josefsson från industribandet Metallhundarna och postpunkarna Fraktionen.  Tillsammans skapar de outsägligt vacker musik i det svärtade, knappt verkliga och tidigare helt okända, gränslandet mellan kammarmusik och dark ambient. I augusti släpptes den utsökta mini-LP:n Egalité på Bandcamp (och för en sekund var den även tillgänglig som kassett, för de riktigt tursamma). Jag hoppas de håller ångan uppe och ger ut mer musik.

 

Boy HarsherLA

– Mörkt och dansant, med skimrande synthar, pumpande trummaskiner och avmätt sång. Allt är sig likt i Boy Harsher-land – och det är väl för väl. Nya singeln visar att även nästa platta sannolikt kommer hålla god kvalitet.

 

Orphan AnnThe Practice of Surrender (album)

Cocteau Twins och tidiga Dead Can Dance sjunker ner i ett ändlöst mörker – helt utan avsikt att någonsin komma upp igen. Ungefär så låter Orphan Anns debutalbum. Det är vackert och atmosfäriskt likt Cocteau Twins, bär samma suggestiva mystik som man hittar på Dead Can Dance’s debutalbum och är insvept i ett kargt och kallt mörker man annars främst hittar i dark ambient-genren. Eteriska röster fladdrar förbi, synthar bygger upp hotfulla, vackra, elaka, undersköna ljudvärldar och låtarna är mer meditationer och stämningsstycken än rena ”låtar”. Men bra är det. Förbaskat bra. Gavs ut igår fredag på Moloton.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Du kommer aldrig nära igen

Om ni gillar detta: Ovan nämnda album