Recensioner: 2021-08-27

AasmaDaydreams (album)

Daydreams, svenska artisten Aasmas andra soloalbum, låter modernt och det låter producerat. Det låter modernt producerat. Och om det är en komplimang (och det är det väl för vissa), så är det dessvärre den enda vi kommer att hitta i den här recensionen. För precis som mycket annan modern pop låter det framförallt uddlöst, blodlöst, innehållslöst. Aasma har en bakgrund i italo disco-duon Italo Bitches, som även de lider (led? Spelar de fortfarande?) av brist på innehåll och substans (men med en för all del viss ironisk hållning). Inget i musiken på Daydreams griper tag och Aasmas texter når aldrig in – detta (i bästa fall) på grund av den bedövande musiken som odynamiskt och omelodiöst skvalar och skvalpar i bakgrunden i en inbillad drömskhet. Här finns tyvärr dock inget drömskt, bara producerade ljud och framtagna av någon som vill att det ska låta drömskt och atmosfäriskt men helt saknar fingertoppskänslan eller dynamiken. Att den blott 28 minuter långa plattan fyllts ut med tre meningslösa interlude – för övrigt som gjorda för en ljudanläggning på ett spa – gör inte saken bättre. Snarare understryker detta – och det med tjock, svart spritpenna – endast det faktum att här finns inget innehåll, här finns bara ljud. Ljud och yta.

Det är bedrövligt tråkigt att skriva sågningar, men det är tamejtusan lika tråkigt med substanslös musik.

Betyg: 3/10

Bästa låt: –

Om ni gillar detta: ta er då an drömpop med substans, förslagsvis Beach HouseBloom

Neu SierraSulphur and Molasses (EP)

Likheter med Nico och Nick Cave har påtalats, men jag hör snarare PJ Harvey och Cat Power hos danska Nana Nørgaard. Debut-EP:n Sulphur and Molasses bär Harveys suggestiva drag, vassa gitarrer och känsla för subtilt mörker, och Nørgaard sjunger med samma sensuella svårmod som Chan Marshall (Cat Power). Men EP:n och Neu Sierra står på alldeles egna ben, oavsett namedropping och referenser. Sulphur and Molasses är ett mycket välkommet och imponerande tillskott i Europablues-genren.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”For the Last Time

Om ni gillar detta: PJ Harvey – White Chalk, Thåström Beväpna dig med vingar

Blandade artister – Instead of Body: Kalabalik (samling, kassett)

Kalabalik på Tyrolen härom veckan släppte den förnämliga synth/industri-labeln Alvaret Tape Rekordings den tredje delen i sin ”Instead of”-serie. Den här gången samsas Stumm/Risberg, Fåglarna, Fraktionen och Sepdek på en kassett, och precis som på föregående samlingar blir det sammantagna resultatet riktigt bra. Stumm/Risberg inleder det hela med vad som ska visa sig vara kassettens bästa låt. ”Rise and Fall” är en brusig, melankolisk historia, som känns mer vemodig indietronica från tidigt 00-tal än den body och industri som man kanske hade förväntat sig. Alldeles oavsett etikett är det en fantastisk låt, som utan vidare ser ut att sno åt sig en plats på årslistan. Ingen lätt uppgift att följa den låten, men nytillskottet Fåglarna gör ett utmärkt jobb. Jag har tidigare skrivit om denna lysande gbg-duo (här), och jag är mycket glad att de allierat sig med Alvaret. Deras låt ”Spår” låter som kent anno Röd – om kent hade vågat svepa in sig än mer i mörkret och tona ner sin fläskiga produktion, vill säga. Fraktionen står näst på tur och bjuder på en cynisk – och ärlig – samtidsbetraktelse, till tonerna av suggestiv, bodydoftande synth. Sepdek avslutar sedan det hela med kassettens obehagligaste låt. ”Akt:1” är en krypande, hotfull mardröm på drygt fyra minuter. Kantig, fräsande elektronik maler på, medan Jonas Fredriksson (känd från fantastiska Alvar) väser karaktäristiskt om att mörkret kommer. Och jag sitter här och önskar ett helt album från Sepdek. Från varenda en som är med på kassetten.

Kassetten finns även som download på Bandcamp. Kolla här.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Stumm/Risberg – ”Rise and Fall”

Om ni gillar detta: kolla upp respektive artist samt tidigare delar i Instead of-serien.

Recensioner: 2021-02-05

Badlands – ”Southbound Call

– Drömsk pop med sången långt bak, melodikänslan intakt och med ett driv som för tankarna till Slowdives poppigare ögonblick. Beroendeframkallande och drabbande från Malmöbaserade Catharina Jaunviksna.


Chivvy – ”In Control

– Debutsingeln ”Red Water” var en av förra årets 20 bästa låtar. ”In Control” river inte lika hårt i hjärtesträngarna, men visar ändå att Chivvy alltjämt är ett gothigt drömpopband att räkna med. Ser fram emot albumet som kommer i vår via grymma Novoton.


Linus HillborgMagelungsverket

– En av årets hittills bästa dark ambient-plattor kommer från ett parallellt Stockholm. Ett ödelagt Stockholm evigt insvept i tjock rök från industrilandskap som egentligen inte finns, och ett Stockholm där solen aldrig vill gå upp. Hillborg skapar ett perfekt soundtrack till dessa bilder med hjälp av mäktiga synthbyggen, gnisslande missljud och kompositioner som växer, andas, kväver och bara existerar. Stämningen är förtätad, Hillborg vet hur man bygger atmosfärer, och känslan som fyller en är mer förknippad med litteratur än musik (vilket inte är ovanligt för genren). Man sugs ner i Hillborgs värld som gör i Poes, Machens eller Rodenbachs litterära världar. Och det må vara en ohygglig värld, fylld av gäckande obehag, men jag vill inget hellre än att vara kvar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Magelungsverket

Om ni gillar detta: Raison D’etreAlchymeia


AlvarRekviem för de andra / Hymner och klagan från Öland

– Stockholmsbaserade EBM/darkwave-stoltheterna Alvar hade egentligen spelat in ett ”riktigt” album, men isolerade, uttråkade och sysslolösa som de var på grund av pandemin bestämde de sig för att äntligen göra den där skivan om det gamla Öland, som de planerat sedan länge. I december förra året släpptes den, digitalt och i en numrerad cd-utgåva med ett snyggt häfte till.

Det är en djupdykning gjord i råkall dimma, om det där Öland som sommargästerna aldrig ser, det där Öland som aldrig nämns i några turistbroschyrer. Vi som gillar klassiska Alvar blir inte besvikna, men det är också ett ambitiöst verk. De går bortom sig själva för att berätta om något större, om något som är en del av den öländska myllan och folksjälen, men som når de flesta av oss som vuxit upp någonstans i det här landet där fattigdom, sjukdom och dåligt väder präglat antingen oss själva eller de som kom före oss. Alvar gestaltar allt detta väldigt väl, och den musikaliska inramningen är både dynamisk och fokuserad. Här finns både kärva body-stompers som ”Blod” och ”Vanfrejdad”, och gott om atmosfäriska stycken som den helt makalösa ”Mannen på malmen”, ”Ny kontinent” och fantastiska avslutaren Dröstorps vals. Allt låter Alvar och allt funkar, men bäst blir det på de mer atmosfäriska låtarna. Där och då når budskapen och berättelserna fram som bäst. Då känner man fåken riva en i märg och ben.

Min främsta invändning gör gällande speltiden och antalet spår. Jag tjatar ständigt om att band och artister bör renodla albumen, fokusera dem och mörda eventuella darlings. Rekviem för de andra / Hymner och klagan från Öland har 14 spår och en speltid på ca en timme. Även om plattan knappast innehåller någon skit hade den kunnat bli ännu bättre om man skalade bort lite fett. Nåväl.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Mannen från malmen”

Om ni gillar detta: Kolla in Alvars övriga diskografi

482 MHz:s adventskalender: Lucka 16

Bland det bästa som hänt europeisk maskinmusik de senaste åren är Meipr. Bandet består av cellisten Henrik Meierkord (som också har en solokarriär och som även arbetar tätt ihop med bland andra Pelle Ossler) och maskinisten Peter Josefsson (som till vardags är med och driver synth-podden Blå måndag). Tillsammans skapar de ljud som är vackra och skrämmande, tunga och hypnotiska, i det omåttligt fascinerande gränslandet mellan dark ambient och neo-classical. Jag blev en apostel i samma stund som jag först hörde dem, och jag är mäkta stolt över att nu få presentera denna pinfärska intervju med Meipr. Varsågoda.


Er blandning av stråkar och fräsande maskiner är inget annat än en fullträff, men hur bildades egentligen Meipr?

Henrik: Jag och Peter känner varandra sedan länge, som kollegor på Kanal 5, Kanal 9 och Discovery, där jag var sound designer och Peter röst för Kanal 5. Men då gjorde vi överhuvudtaget inte musik och visste inte att vi var kapabla tillsammans. Jag visste att Peter gillade synth, osv. Jag gjorde musik mycket mer sällandå, på grund av heltidsjobb med ljud och trailers, till skillnad mot nu. När vi väl slutade, tog det inte lag tid förrän vi upptäckte att vi faktiskt var riktigt kvalificerade musiker! Och en dag testade vi och det sa klick!

Peter: Jag har alltid vetat att Henrik var en mycket duktig musiker. Nästan alla på vår avdelning höll på med musik på något sätt. Det var dock inte förrän efter att vi båda bytt jobb som Meipr föddes. Henrik hade lagt upp en jättefin svartvit kortfilm på Youtube som han hade tonsatt. Jag tyckte att det var så otroligt vackert och frågade helt enkelt om vi skulle testa att göra något ihop. Jag hade bara skrivit ”riktiga låtar” innan. Min erfarenhet av ambient musik sträckte sig till de bakgrunder jag hade gjort till vår podcast Blå måndag. Det var nog på våren 2018. Resultatet blev Sommersonne, som jag spelade upp för Jonas i Alvar och han frågade om han fick ge ut den och sedan dess har det bara rullat på.

Henrik, du sysslar annars mycket med neo-klassisk musik, medan Du, Peter, kommer från en synth- och industribakgrund. Vad är det bästa respektive sämsta med att komma från två så olika musikaliska bakgrunder när man gör musik ihop?

H: Att man tänker tvärtom och inte: ”Så här ska det låta”. Jag är klassiskt skolad i kommunala musikskolan, spelat i olika ungdomsorkestrar i Nordväst-Skåne och läser noter. Dock blev jag trött på att följa en dirigent och valde min mer ”punkiga” neoklassiska väg. Spelar hellre stråk med totalt andra musiker. Dessutom älskar jag filmmusik. När jag kollar filmer och tv-serier, analyserar jag musiken undermedvetet och blir inspirerad. Tror inte det finns något dåligt med olika världar, snarare tvärtom, och eftersom vi jobbat under deadlines på TV, vet vi att när en låt ska vara klar så är det så.

P: Jag fick inte ens gå i musikskolan då jag fuskat mig igenom blockflöjtslektionerna genom att ha bra gehör och helt enkelt lärde mig melodierna. Jag blev helt enkelt påkommen av min lärare som insåg att jag inte kan läsa noter. Men det är nog det enda som skiljer våra musikaliska bakgrunder. Vi har inga regler. Det är det bästa av allt. Vi tänker aldrig att det ska låta på ett visst sätt. Det bara blir. Vi hittar nog också inspiration på samma sätt och har samma inställning till hur vi ska jobba. Det är prestigelöst och ett jäkla tempo. Det är nog därför det funkar så bra och är så roligt. Jag brukar alltid säga att man ska försöka spela med så många som möjligt. Man plockar alltid upp något och lär sig alltid något med varje unik individ.

Bland det bästa med er musik är bilderna den frammanar. Monokroma bilder av ett Östeuropa fastfruset i både is och tid, postapokalyptiska städer i askregn och spöklika kontrollrum i öde kärnkraftverk. Vad skulle ni själva säga att ni vill skildra med er musik?

H: För mig handlar det om att skapa känslor med stråkarna tillsammans med Peters synthar – gärna ångest. Det kan vara drömmar, vidriga bilder från krig, sönderbombade städer i Tyskland eller kolkraftverk. Eller stressade människor i Stockholm. Men ibland glädje, bara ibland, dock, haha. Typ att åka tåg i Central-Europa, långt bort från Skandinavien. Eller havet…

P: Det handlar om att skapa en känsla. Min dröm är väl att varje låt ska kunna funka när eftertexterna rullar i en film. Det ska skildra mörker, öde platser, ödelagda fabriker, regn, svavel, ensamhet, desperation, panik, stress och ångest. Allt i svart och vitt. Men ibland finns även en liten strimma hopp och ljus. Men den är jävligt liten!

Foto: Lee Bailes

Som Sällskapet-fanatiker vet jag hur väl Pelle Osslers gitarrer funkar ihop med tung elektronik. Ert samarbete med honom (låtarna ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya”) är inget undantag och tillhör det bästa som gjorts i synth- och dark ambient-genrerna i år. Kan ni berätta mer om det samarbetet? Och vågar man hoppas på att ni jobbar ihop igen?

H: Jag skapade ”Leningrad Layers”-låten. Men hade då på technotrummor, vilket blev sådär… Hursomhelst frågade jag ett gäng musiker, Pawel Kobak, Patrick Richard, Strulgattu, Bram Meindersma, att göra varianter, vilket de gjorde. Till hela albumet. Under tiden skickade jag låten till Pelle Ossler som lade sin fantastiska gitarr, och jag tog bort de gamla trummorna och då lät det väldigt bra. Sedan lade Peter på sitt ”stuff” och så blev det en Meipr-version. Jag har faktiskt 1-2 låtar jag ska skicka till Pelle när det är lugnare…

P: Leningrad Layers-kassetten är helt och hållet Henriks verk. Han bad mig lägga lite beats till huvudspåret som han och Pelle Ossler spelat på. Jag plockade fram mitt euroracksystem, en trummaskin och en analog sequencer. Resultatet blev ”Masterskaya”.

Vad har ni själva lyssnat på i år? Vad skulle ni vilja tipsa om?

H: Steve Reich, Anthéne, Wagner, Bach, Vivaldi, Ligeti, Joy Division och tusen drone-låtar av olika artister. Drone är min psykmedicin…

P: Jag köper ganska mycket skivor och samlar på vinyl. Bland de skivor som hamnat i samlingen i år som jag gärna slår ett slag för är Majestoluxe Secondary Sanctions, Then Comes SilenceMachine, HIDE – Hell Is Here och Maman Küsters – L’Extase & La Terreur . Detta uppblandat med en hälsosam dos Post-Punk, Northern Soul och Trojan Records.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Meipr?

H: Självfallet positivt, har en hel del release på g och om covid-19 släpper, så blir det självklart LIVE!

P: Vi har många releaser planerade på Alvaret Tape Rekordings nästa år. Det är något jag ser fram emot mycket. Jag ser också fram emot att skriva mycket musik och drömmen är självklart att få gå på konserter och spela live.


Köp och lyssna på Meipr och Henrik Meierkord på Bandcamp (Meipr:s här, Henriks här), och lyssna på Blå måndag där ni lyssnar på poddar.

Over and out!

Recensioner – dark ambient och -industrispecial

Det har ackumulerats en hel del finfin maskinmusik de senaste månaderna, och jag skrivit om blott en bråkdel (om ens det). Därför passar jag nu på att samla några av de som gjort starkast intryck på mig. Varsågoda.


Atrium CarceriMortal Shell Soundtrack

– Simon Heath är en legendar i dark ambient-världen. Han driver det jämnaste och bästa skivbolaget i genren, Cryo Chamber, och har som artist även gett ut en lång rad utmärkta album under namnen Sabled Sun och Atrium Carceri. Som artist är det som Atrium Carceri han gjort störst avtryck. Atrium är också en mycket viktig anledning till varför jag själv är så gränslöst förälskad i dark ambient-genren. Mortal Shell är Heaths första soloalbum som Atrium Carceri (det har blivit några samarbeten) sedan Codex 2018.

Här samsas köttiga drones och mardrömsljud med närmast sakrala diton. Plattan är ett soundtrack till ett tv- och pc-spel och det märks. Det är ofta filmiskt och vackert i all sin svarta prakt, men stundtals märker man att musiken tar ett steg tillbaka som för att inte störa det som berättas i bildrutorna och spelsekvenserna. I spelet är det säkert en mäktig upplevelse, men för den som bara vill ha en vanlig Atrium-platta infinner sig en viss frustration.

Betyg: 7/10

Bästa låt: går inte att prata om enskilda låtar på ett album av det här slaget, men inledande ”Executioner” är fruktansvärt mäktig.

Om ni gillar detta: Atrium Carceri – The Untold


Nimh & Rapoon Post-Folk Lore Vol. 1

– På denna platta möts två veteraner i gamet. Italienaren Nimh och britten Rapoon har aldrig tidigare jobbat ihop, men lyckas på sitt första försök få till något som både känns nytt, originellt och rent ut sagt jävligt bra. De hittar på en ny genre som de kallar post-folk, där de blandar akustiska instrument, samplingar och tung, tung elektronik. Man känner igen delar av det från martial industrial-genren, från neofolken och från dark ambienten, men mitt i alla bekanta uttryck har de alltså skapat något som när allt kommer omkring känns alldeles eget. På ”Wagging Tongues Circulate Hot Air” bjuder de på några av detta årets djupaste, mest obönhörligt malande drones, medan de på förkrossande mäktiga ”Melancholy’s Bow” lyckas med bedriften att vara både just melankoliska och monumentalt blytunga. Ihop med Vortex utmärkta Helioz är detta årets bästa dark ambient-album. Om man får lov att kalla dessa plattor för dark ambient.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Melancholy’s Bow”

Om ni gillar detta: Vortex – Helioz, Vortex – Moloch


TapheophobiaThe Blue Hour

– Norrmannen och Trondheimsbon som kallar sig Taphephobia har ett antal fina släpp bakom sig, men frågan är om han någonsin varit bättre än på The Blue Hour. Om ovanstående plattor i föreliggande artikel rört sig i ett mer eller mindre kompakt mörker, jobbar Taphephobia på The Blue Hour med desto fler nyanser. Ljudbilden är helt igenom atmosfärisk och varm och bygger på massiva elektroniska ljudbyggen, som blandats ut med en del subtila gitarrfigurer. Taphephobia skyr här inte mörkret, men han förmår samtidigt att luckra upp det. Och även om soundet är tungt blir det aldrig kvävande. Att sjunka ner i The Blue Hour är som att utmattad av något slags dränerande, enveten sorg äntligen börjar stiga tillbaka upp till ytan igen. Taphephobia erbjuder tröst, och betyget skulle blivit högre om soundet och kompositionerna vore snäppet mer utmanande. Plattan är enhetlig, men blir stundtals lite same-y.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Never to Be Found” (plattans längsta och tvivelsutan tyngsta stund)

Om ni gillar detta: Shrine Ordeal


Blandade artister – Instead of Body: Brain

– Jag skriver aldrig om samlingar annars, men när denna fyraspårs-samling från utmärkta labeln Alvaret Tape Rekordings skänktes mig fick jag snabbt en anledning att ändra mig. Här samsas fyra mer eller mindre olika artister från Alvaret – alla beväpnade med maskiner, alla redo att tolka ödeläggelsen – den inre såväl som den yttre.

Plattan inleds med Majestoluxs pumpande, svettiga ”Ewigkeitsaufgabe”. Inte plattans bästa stund, ska det snabbt visa sig, men väl en stabil inledning. Denna följs av 482 MHz-favoriterna Meipr och deras tidigare outgivna ”Frateco”. Klassisk Meipr, där Peter Josefssons överhettade, fräsande elektronik får stå för undergången och Henrik Meierkords oumbärliga stråkar får stå för sorgen som följer. Plattans tredje spår kommer från Livmødr och heter ”Fornicate”. Detta är plattans slowburner och den som vuxit mest för mig. En enslig synth irrar runt i ett annars kargt ljudlandskap och resultatet är hypnotiskt. Plattan avslutas sedan – med besked. Experimenella industribandet Alvar kanaliserar på mästerliga ”Sun Shade MonasteryJoakim Thåström anno PLP:s sista platta och resultatet är så bra att jag närapå går sönder. Vi pratar alltså rytm, tunga, släpiga drones, lika tung elektronik och avgrundssång med livet som insats. Jag är beredd att kalla ”Sun Shade Monastery” för en av årets bästa låtar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Alvar – ”Sun Shade Monastery”

Om ni gillar detta: Meipr – Kolekto, övrigt med Alvar (ett band jag själv vill fördjupa mig i)