Samtliga fem tillhör nordens intressantaste, unga alternativa band och artister. Men ingen av dem får den uppmärksamhet de förtjänar. Här kommer i alla fall en liten push.
No Suits in Miami – What We Have
– NSiM gjorde fjolårets bästa melankoliska indieplatta. Perfekt förvaltar de arvet från så väl brittiska 80-tals-band som Field Mice och svenska 00-tals-hjältar som Radio Dept. Nya singeln, ute nu via Svart Kaffe Records, är en naturlig fortsättning på fjolårets album. Vemodet känns igen, det är orubbligt, melodikänslan likaså. Men gitarrerna är den här gången lite mer c86 och atmosfären mer drömsk. Rekommenderas å det varmaste.
– 482-favoriten Stainwashers nya singel är ingen låt – den är ett tillstånd. Ett tillstånd man gärna stannar kvar i. Där sorg byter skepnad och blir till hopp, sedan trots. Den är också resultatet av en artist som visar långfingret åt konventioner och ”sälj”. En artist som gräver djupare och djupare i sitt eget uttryck, ointresserad av vad andra tycker. Utan minsta tvekan är hon skivbolaget Feverishs modigaste, intressantaste artist. Och sett till det unga indie-Sverige i allmänhet tillhör hon ihop med en handfull andra det finaste vi har.
Solveig Matthildur – Politician…of love
– På sin nya singel bjuder isländska aspirerande goth-drottningen Solveig Matthildur (till vardags i Kaelan Mikla) på årets hittills mäktigaste och finaste refräng. Låten, en stor, skimrande elektronisk pop-ballad insvept i svart, är verkligen inte så tokig på det hela taget heller (den är snarare rätt så fantastisk). Rekommenderas till alla som varken kan eller vill välja mellan a-ha och Asylum Party.
Dune Messiah – I Headed for the Dancers
– Danske goten Dune Messiahs nya singel är sagolik popmusik. Tänk film noir och L.A., tänk engelsk goth och Bruce anno 1984. Det är lika mycket svärta som soldis, lika mycket atmosfär som melodi. Hade någon av den breda musikpressens kelgrisar, säg en Father John Misty, släppt den hade den hörts överallt. Jorden är en orättvis plats.
Bored Man Overboard – On the 611
– Bored Man Overboard, med sin sotiga, dova rock, är kärleksbarnet vi alla velat att The National och Thåström skulle få. Deras finfina album från i vintras förtjänar en vettig recension, men nu nöjer jag mig med att lyfta fram dess atmosfäriska höjdpunkt, ”On the 611”. Ett sex minuter långt stämningsstycke om minnen som tycks skava, och som, sporrat av en bottenlös melankoli, sakta men säkert stegrar och lyfter mot skyarna i ett gnistrande crescendo. Musik som får en att gå sönder. Ute nu via Svart Kaffe Records.
482 MHz 