Bäst just nu: september 2020

Tre album (eller två album och en EP, om man ska vara noga) och fyra låtar. Varsågoda.


 

Figurehead Stockholm Alien (EP)

– Det första jag undrar när jag får pressmejlet är om namnet Figurehead är en referens till avgrundsmörka Cure-låten ”The Figurehead”. När förstalåten ”Prozac Dreamin” rullat några sekunder inser jag dock att Tryggve Nilsson snarare inspirerats av Robert Smiths poppigare kompositioner. Gitarrslingan i ”Prozac Dreamin” hade passat utsökt in på både The Head on the Door och Kiss Me Kiss Me Kiss Me. Vad som dock sedan följer har mer gemensamt med den hudnära, drömska och personliga poppen man var bortskämd med på 00-talet. Och det har jag verkligen inget emot. Nilsson förvaltar väl arvet efter The Tough Alliance, Radio Dept och The Embassy.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Downer

Om ni gillar detta: Radio Dept. – Pet Grief, The Cure – The Head on the Door


Erik de VahlCirkadiska notiser (album)

– Erik De Vahl har alltid varit något av en mästare på att skapa drömska, atmosfäriska låtar med minimala och avskalade arrangemang. På nya plattan Cirkadiska notiser har han till och med strukit sången, men lyckas med sin akustiska gitarr, lite piano, lite väl avvägd elektronik och sin fantastiska känsla för melodier ändå komma nära inpå och skapa vemodiga drömvärldar för oss melankoliker att gå vilse i. 

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Missförstå mig rätt

Om ni gillar detta: Erik De Vahl – Hold Your Breath


Nathaniel RateliffAnd It’s Still Alright (album)

– En till mig närstående Sandra gjorde mig uppmärksam på denne St. Louis-bördige Denver-bo och hans omedelbara klassiker And It’s Still Alright. Rateliff återuppfinner inte hjulet, men utgör likväl en sällsynt stabil brygga mellan äldre legendarer som Willie, Merle och Waylon och mer samtida storheter som Bon Iver (om än blott tidiga Bon Iver), Fleet Foxes och Great Lake Swimmers. Indie-folk-genren är idag väl utsatt för könlösa blodsugare, fast beslutna att göra genren till det tråkigaste sedan torkande färg, och då är det extra fint att det finns folk som Rateliff eller I’m Kingfisher (för att ta ett svenskt exempel) som fortfarande vill och kan verka inom genren utan att göra avkall på personlighet eller låtkvalitet. 

And It’s Still Alright är Rateliffs tredje soloalbum (han har tidigare gjort sig ett namn som Nathaniel Rateliff and the Night Sweats), och det är utgivet på omöjligt coola och evigt legendariska labeln Stax

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Kissing Our Friends

Om ni gillar detta: Great Lake Swimmers – Bodies and Minds


Erik De Vahl – ”End Up in the Shade

– Ja, ni läste rätt. Erik De Vahl är som första artist någonsin med två gånger på samma Bäst just nu. Mycket kort efter att ovanstående album släppts släppte Erik singeln ”End Up in the Shade”. Här hör vi De Vahl som vi är vana att höra honom. Det är avskalat, det är drömskt och det är hjärtskärande vemodigt – men denna gång med Eriks sköra, karaktäristiska röst långt fram i mixen, men samtidigt höljd bakom drömmens skimmer. Omöjligt för en popmelankoliker att motstå.


Bruce Springsteen – ”Ghosts

– Bruce sjunger till sitt unga jag och E-Street Band ramar in med ett klassiskt komp som hade platsat på allt från Born to Run till Magic. Ghosts är en hyllning till Bruces och E-Streets förflutna, till själva rockens förflutna –  och inte minst till musikens helande krafter – något som en som Bruce Springsteen, denna helbrägdagörare, denna själsliga medicinman och ljus i mörkret, vet ett och annat om. 23 oktober kan inte komma snart nog.


Minimal Schlager – ”FMB

– Den berlinska syskonduon Minimal Schlager gör djupt åttiotalsfierad pop, med suggestiva och smått cold wave-influerade undertoner. FMB är deras senaste singel. Den är ungefär lika djup som en helt vanlig vattenpöl, men knäckande catchy, vemodig och snygg. 


Human Impact – ”Genetic

– I vintras släppte mörkermännen och noise/industrilegendarerna i Human Impact vad som fortfarande står sig som ett av årets bästa album. Sedan dessa har det blivit en rad fristående singlar. Nya singeln Genetic är den senaste – och bästa.  

Bäst just nu: april 2020

Samtliga fem tillhör nordens intressantaste, unga alternativa band och artister. Men ingen av dem får den uppmärksamhet de förtjänar. Här kommer i alla fall en liten push.


No Suits in MiamiWhat We Have

– NSiM gjorde fjolårets bästa melankoliska indieplatta. Perfekt förvaltar de arvet från så väl brittiska 80-tals-band som Field Mice och svenska 00-tals-hjältar som Radio Dept. Nya singeln, ute nu via Svart Kaffe Records, är en naturlig fortsättning på fjolårets album. Vemodet känns igen, det är orubbligt, melodikänslan likaså. Men gitarrerna är den här gången lite mer c86 och atmosfären mer drömsk. Rekommenderas å det varmaste.

 

StainwasherChems

– 482-favoriten Stainwashers nya singel är ingen låt – den är ett tillstånd. Ett tillstånd man gärna stannar kvar i. Där sorg byter skepnad och blir till hopp, sedan trots. Den är också resultatet av en artist som visar långfingret åt konventioner och ”sälj”. En artist som gräver djupare och djupare i sitt eget uttryck, ointresserad av vad andra tycker. Utan minsta tvekan är hon skivbolaget Feverishs modigaste, intressantaste artist. Och sett till det unga indie-Sverige i allmänhet tillhör hon ihop med en handfull andra det finaste vi har.

 

Solveig MatthildurPolitician…of love

– På sin nya singel bjuder isländska aspirerande goth-drottningen Solveig Matthildur (till vardags i Kaelan Mikla) på årets hittills mäktigaste och finaste refräng. Låten, en stor, skimrande elektronisk pop-ballad insvept i svart, är verkligen inte så tokig på det hela taget heller (den är snarare rätt så fantastisk). Rekommenderas till alla som varken kan eller vill välja mellan a-ha och Asylum Party.

 

Dune Messiah – I Headed for the Dancers

– Danske goten Dune Messiahs nya singel är sagolik popmusik. Tänk film noir och L.A., tänk engelsk goth och Bruce anno 1984. Det är lika mycket svärta som soldis, lika mycket atmosfär som melodi. Hade någon av den breda musikpressens kelgrisar, säg en Father John Misty, släppt den hade den hörts överallt. Jorden är en orättvis plats.

 

Bored Man OverboardOn the 611

– Bored Man Overboard, med sin sotiga, dova rock, är kärleksbarnet vi alla velat att The National och Thåström skulle få. Deras finfina album från i vintras förtjänar en vettig recension, men nu nöjer jag mig med att lyfta fram dess atmosfäriska höjdpunkt, ”On the 611”. Ett sex minuter långt stämningsstycke om minnen som tycks skava, och som, sporrat av en bottenlös melankoli, sakta men säkert stegrar och lyfter mot skyarna i ett gnistrande crescendo. Musik som får en att gå sönder. Ute nu via Svart Kaffe Records.

Tre gånger…nytt

Tre gånger-inslaget är tillbaka – denna gång med fokus på rykande färsk musik. Tre låtar från band som varit olika länge i gamet. Vad låtarna dock har gemensamt är att de allihop är snorbra och sprillans nya.  Och med det sagt, låt oss börja.

 

Bored Man OverboardSpring Morning

– Bored Man Overboard är ett sjumannaband från Stockholm, som nyss släppt sin andra singel (via Svart Kaffe) – den grymt fina Spring Morning. De stoltserar med ett snyggt och mullrande sound och intrikata lager-på-lager-arrangemang, och låter lika mörkt hotfulla som musikaliskt skickliga. ”Spring Morning” för tankarna till såväl melankolisk amerikansk 90-tals-indie som Red House Painters, som till Nick Cave och, för att nämna en svensk, Christian Kjellvander. Med andra ord: har man minsta intresse av mörk, melankolisk gitarrock ska man definitivt kolla upp Bored Man Overboard. ”Spring Morning” är bland det bästa genren har att erbjuda i Sverige just nu.

Albumet Home släpps 29 februari på Svart Kaffe och är producerat av bandmedlemmarna själva samt Brandon Eggleston, som tidigare jobbat med tungviktare som Swans och Modest Mouse.

 

Tan CologneAlien

– Tan Cologne är en ny gitarrbaserad drömpop-duo från Taos, New Mexico, bestående av Lauren Green och Marissa Macias. Att de härstammar från just sydvästra USA:s brända ökenjord känns fullt rimligt när man lyssnar på ”Alien”. Till skillnad från mycket europeisk och brittisk drömpop, som i regel är vindpinad, regnvåt och kall, är Tan Colognes tolkning av genren varm, disig och lätt psykedelisk. Gitarrerna väver abstrakta mönster i luften framför en, trummorna släpar sig fram i hettan och synthen smyger försiktigt i bakgrunden fram tjocka lager av smog och färgar himmeln rosa.

Fun fact: Tan Cologne ges ut på legendariska svenska indie-labeln Labrador.

 

Then Comes SilenceWe Lose the Night

– Goth-kvartetten Then Comes Silence från Stockholm har sedan senaste plattan Blood (2017) genomgått en del medlemsbyten. I mars kommer femte fullängdaren, som fått namnet Machine. ”We Lose the Night” är första singeln därifrån, och en klassisk, tidlös goth-dänga som alla med minsta smak för den mest svärtade formen av postpunk lär älska. Gitarrerna skär som taggtrådar, basen far fram som ett åskoväder och elektroniken är både EBM-tung och atmosfärisk  – precis som man vill ha den. I pressreleasen står det att nya plattan är mer rock än tidigare och det kan man ju bli lite nervös över, men om singeln alls är något att gå efter är jag lugnt förvissad om att TCS kommer leverera ännu en potent och snygg goth-platta av det klassiska snittet. De bär den svärtade fanan högt – och det ska vi vara glada för!