Recensioner: 2021-04-01

Några av dessa recensioner skulle ha publicerats förra veckan, men det kom annat emellan. Nu får de sällskap av några rykande färska recensioner och ordningen är återställd. Ett album, en EP och fyra singlar blir det. Glad påsk!


Mattias AlkbergHäxor (album)

Det stämmer att Häxor är Alkbergs femtielfte skiva de senaste åren. Men lik förbannat lyckas han få ur sig en hel del kvalitet. Häxor är en gripande, svängig, rusig och för det mesta stark samling sånger med kvinnan som utgångspunkt. I pressreleasen skriver han ”Kanske är det inte varje människas plikt, men det är min, att gå några mil i någon annans skor.” På Häxor ikläder han sig kvinnans skor och sjunger om den frustration och den skräck som är var kvinnas vardag. Det där kan man ju, om man är cyniskt lagd, tycka är både populistiskt och godhetssignalerande, men Alkberg har som alltid hjärtat på rätta stället och känns uppriktig. Bäst blir det på Johnny Marr-klingande ”Gudrun och Andreas”, rockabillyn ”Mommo” och avslutande, mäktiga doo-wop-hymnen ”Brända skepp”. Den fantastiska texten till ”Norrbotten-man”, där Norrbotten-mannen Alkberg i stort sett avrättar sitt eget släkte, är en annan höjdpunkt.

Men det är klart att brister finns, och då och då är texterna intressantare än musiken, men på det hela taget är det ett starkt album – sprunget ur vår tids kamp för jämställdhet, men tidlöst ändå.

Häxor släpps idag torsdag på Teg Publishing.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Brända skepp

Om ni gillar detta: Mattias Alkberg – Jag ska bli en bättre vän


StainwasherStainwasher (EP)

Det har blivit dags för EP nummer två för Stainwasher. Denna gång snålar hon och ger oss bara tre låtar. Tur, då, att alla tre är såpass fina som de är. ”Nine” skrev jag om härom veckan. Jag kallade den ”fantastiskt vacker” och refererade till Julee Cruise och Twin Peaks. Det gjorde jag helt rätt i. Spår två, ”Pretend”, är ett mer hotfullt nummer och kan mycket väl vara Stainwashers mörkaste låt hittills. En dov bas och tunga trummor sticker ut och får mig att önska fler låtar i samma stil från henne i framtiden. Bäst är dock avslutaren, ”Again”. Den för tankarna till Cocteau Twins-låten ”Throughout the Dark Months of April and May”, och precis som det mästerverket lyckas ”Again” med att vara både skör och tung, atmosfärisk och svart.

På det hela taget är Stainwasher en mycket stark (mini-)EP. Nu vill jag att någon trevlig indielabel snappar upp henne och pumpar ut henne till lite fler folk. I ärlighetens namn är hon en av de bästa indieartisterna vi har och det är en synd att så få känner till henne.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Again”

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Victorialand


Pascal – ”Stephen King”

”Jag har någonting att säga, jag har dödat min kille ikväll”, sjunger Isak Sundström och ramas in på sant ”pascalskt” vis av en kantig, blodig och mycket, mycket dov ljudbild och en gitarrslinga som låter som en ohelig korsning mellan Chris Isaak och Fields of the Nephilim. Och alltsammans är helt fantastiskt. Pascal är, när man verkligen känner efter, ett av landets bästa band och Isak Sundström en av våra bästa textförfattare, och det känns helt rätt att de gör comeback i dessa undergångens tider.

”Stephen King” släpps mycket passande i morgon, på lidandets dag, långfredagen, och nya albumet Fuck Like a Beast, släpps 14 maj. Alltsammans på Novoton.


Figurehead – ”I Want You

Svenske indietronicaartisten/postpunk-goten Figurehead (eller Tryggve Nilsson, som det står i passet) släppte en habil EP i fjol, och nu är han tillbaka med en singel som slår det mesta på den EP:n. ”I Want You” sägs vara inspirerad av samtida cold wave-akter som Lebanon Hanover och Hante., men tack vare Tryggves popkänsla hör jag snarare ett mer avantgardistiskt kent eller möjligen tongångar från det tidiga 80-talets första våg av New Romantic och goth (tänk ett trubbigare Visage). Hur som helst är det en riktigt stark låt, som hade förtjänat att ges ut i en tid där klubbar fortfarande fanns och var öppna – för jäklar vad fet den hade låtit i det sammanhanget.


Future Islands – ”The Moon Is Blue

Döm om min besvikelse när jag insåg att Future Islands nya – helt fantastiska – singel var en cover. Originalet gavs ut 1985 av brittiska bandet Colourbox och covern är en del av ett cover-projekt som skivbolaget 4AD dragit igång. Jag har länge haft ett ambivalent förhållande till Future Islands. Jag har tyckt att vissa grejer de gjort varit lysande, andra jättetråkiga, samt att de haft en olycklig tendens till att upprepa sig. När då denna pärla damp ner och lät både klassiskt Future Islands och ändå inte alls trodde jag att de äntligen börjat närma sig något nytt, hittat ett nytt sätt att bygga sina låtar på. Men icke, alltså. Alldeles oavsett är det dock en otroligt snygg och suggestiv låt. Gott så, antar jag.


Azure Ray – ”Remedy

Legendariska indieduon Azure Ray är på gång med sitt första album på tio år. Första singeln att släppas heter ”Remedy” och tillhör utan tvekan det bästa de har gjort. Till ett varmt och i första hand akustiskt arrangemang som är både luftigt och mäktigt sjunger Orenda Fink om tillit och om att våga släppa in någon man tror och hoppas kan hjälpa en råda bot på all jävlighet man går runt och genomlider. Lite så är det ju med Azure Ray också, tänker jag. Är det några röster som kan lugna och värma en under dessa kristider är det ju Maria Taylor och Orenda Fink.

Bäst just nu: april 2020

Samtliga fem tillhör nordens intressantaste, unga alternativa band och artister. Men ingen av dem får den uppmärksamhet de förtjänar. Här kommer i alla fall en liten push.


No Suits in MiamiWhat We Have

– NSiM gjorde fjolårets bästa melankoliska indieplatta. Perfekt förvaltar de arvet från så väl brittiska 80-tals-band som Field Mice och svenska 00-tals-hjältar som Radio Dept. Nya singeln, ute nu via Svart Kaffe Records, är en naturlig fortsättning på fjolårets album. Vemodet känns igen, det är orubbligt, melodikänslan likaså. Men gitarrerna är den här gången lite mer c86 och atmosfären mer drömsk. Rekommenderas å det varmaste.

 

StainwasherChems

– 482-favoriten Stainwashers nya singel är ingen låt – den är ett tillstånd. Ett tillstånd man gärna stannar kvar i. Där sorg byter skepnad och blir till hopp, sedan trots. Den är också resultatet av en artist som visar långfingret åt konventioner och ”sälj”. En artist som gräver djupare och djupare i sitt eget uttryck, ointresserad av vad andra tycker. Utan minsta tvekan är hon skivbolaget Feverishs modigaste, intressantaste artist. Och sett till det unga indie-Sverige i allmänhet tillhör hon ihop med en handfull andra det finaste vi har.

 

Solveig MatthildurPolitician…of love

– På sin nya singel bjuder isländska aspirerande goth-drottningen Solveig Matthildur (till vardags i Kaelan Mikla) på årets hittills mäktigaste och finaste refräng. Låten, en stor, skimrande elektronisk pop-ballad insvept i svart, är verkligen inte så tokig på det hela taget heller (den är snarare rätt så fantastisk). Rekommenderas till alla som varken kan eller vill välja mellan a-ha och Asylum Party.

 

Dune Messiah – I Headed for the Dancers

– Danske goten Dune Messiahs nya singel är sagolik popmusik. Tänk film noir och L.A., tänk engelsk goth och Bruce anno 1984. Det är lika mycket svärta som soldis, lika mycket atmosfär som melodi. Hade någon av den breda musikpressens kelgrisar, säg en Father John Misty, släppt den hade den hörts överallt. Jorden är en orättvis plats.

 

Bored Man OverboardOn the 611

– Bored Man Overboard, med sin sotiga, dova rock, är kärleksbarnet vi alla velat att The National och Thåström skulle få. Deras finfina album från i vintras förtjänar en vettig recension, men nu nöjer jag mig med att lyfta fram dess atmosfäriska höjdpunkt, ”On the 611”. Ett sex minuter långt stämningsstycke om minnen som tycks skava, och som, sporrat av en bottenlös melankoli, sakta men säkert stegrar och lyfter mot skyarna i ett gnistrande crescendo. Musik som får en att gå sönder. Ute nu via Svart Kaffe Records.

PREMIÄR: Stainwasher – Helga natt

helga-natt_artwork (1)Det är återigen dags för en premiär på 482 MHz – denna gång är den årstidsbetingad. 482 MHz-favoriten Stainwasher har släppt julsingel (officiell release söndag 15/12, via Feverish) – en sagolik tolkning av vad som sannolikt är alla tiders finaste julsång. Hon bad mig hålla i premiären, och jag tvekade inte en sekund. Lyssna på låten via Soundcloud-spelaren, och läs en aningen julvinklad intervju jag gjort med Stainwasher nedanför.

 

482: För det första: Tack för att du ville låta 482 MHz hålla i premiären! En ära.

S: Tack själv du för allt fint du skrivit om min musik, du har ju hängt kvar sen Ruminate Forever!

482: Det har jag – och det med glädje! Har sett fram emot varje släpp sedan dess. Vilken makalös tolkning du gjort. Du lyckas bibehålla originalets sakrala, vackra stämning samtidigt som du placerar den i din drömska skymningsvärld. Den är lika mycket psalm som dreampop-ballad nu – utan att göra avkall på något av det!  Berätta om hur arbetsprocessen såg ut!

S: TACK! Jag har alltid gillat Helga natt, har en förkärlek för låtar som “exploderar” och Jussi Björlings version gör verkligen det på grund av hans otroliga röst. För typ två år sen började jag bygga fram en egen tolkning i huvudet som fastnade och i oktober förra året började jag prodda ihop låten, men jag mådde så jäkla dåligt dom sista månaderna av 2018 så jag gjorde aldrig klart den. Men så tog jag upp arbetet på den igen i år och Feverish tyckte det var en super-idé att släppa den som en sista grej från oss innan jul!

482: Jag är glad att du tog upp arbetet igen – och jag hoppas att du mår bättre nu. Funderade du på att spela in några fler tolkningar av det här slaget?

S: Den enda låten jag övervägt att göra en cover på förutom denna är Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath, som jag tänkte köra live bara, men sen kände jag mig ego och ville bara köra eget material. Innan jag började arbeta med Feverish var jag väldigt trotsig när det kom till samarbeten av olika slag, jag ville ha gjort allt material själv, både musik- och contentmässigt, men nu är jag sjukt glad att Ebba [Gustafsson Ågren, medgrundare av Feverish Records, red. anm.] har velat göra mitt content, hon är galet duktig. Men all musik gör jag självklart själv fortfarande, haha. Så nej, har inga planer på fler tolkningar.

stainwasher_press1 (1)

 

482: Julmusiken är ju en klurig genre. Den kan ju lätt pendla mellan outsägligt vacker och rent plågsam. Hur ser din relation till julmusik ut annars?

S: Att höra julmusik när det inte är jul är nåt av det mest förvirrande jag vet. Det är svårt att förklara, men det är som att julen bara finns när det är jul, och resten av året känns det som att julen lika gärna hade kunnat vara en sägen. Så när jag hör julmusik måste jag typ övertala mig själv att julen faktiskt kommer varje år. Så min relation till julmusik är ”komplicerad”, så som relationer ofta är. Men det som är najs med julmusik är att det ofta är körer i låtarna, vilket jag älskar som du säkert märkt. 

482: Förstår vad du menar. Julen är sjukt främmande innan, säg, första advent. Som när butiker säljer julprylar i oktober!

S: Precis! Man tänker att dom är helt ute och cyklar och sen vips så sitter man där med en pepparkaka i handen och kollar på Kalle.

 

482: Hur skulle Stainwashers minijulspellista se ut?

S: Det viktigaste med julmusik är för mig att man kan sjunga låten i stämmor. Jag och min syrra sjunger alltid låtar i stämmor där hon kör lead och jag kommer in med stämmor och andra ljud. Det är alltså inget vi uppträder med utan vi bara springer runt i våra föräldrars hus och gormar. Vår viktigaste julmusik kommer från en österrikisk gosskör som heter Wiener Sängerknaben, och såklart från Amy Diamonds gamla julskiva.

482: Låter ju fantastiskt, haha! Men hur kommer det sig att favoriten är österrikisk gosskör? Har du österrikiska rötter?

S: Ja, det låter ju lite otippat! Det är helt enkelt vad mina föräldrar alltid spelat i stereon under julen. Jag har tyska rötter, bland annat, så det måste vara därför det blivit den skivan.

 

482: Ser du fram emot julen? Är det en viktig högtid för dig?

S: Jag har rätt svårt för saker som inte går att flytta på, det blir sån press att allt ska bli perfekt. Det känns som man sparar allt mys och chill och komprimerar det till typ tre dagar och är man sjuk eller missar det av någon anledning är det kört. Men egentligen är det nog inte själva julen jag är rädd att missa, utan att få hänga med syrran.

 

482: Till sist: vad önskar du mest till jul och vad hoppas du mest på inför 2020?

S: Till jul önskar jag att folk får den jul de själva vill ha och inte den som de förväntas ha, att LinkedIn avvecklas och en Dyson-dammsugare. För 2020 hoppas jag att folk är sugna på mer musik från mig, för det kommer definitivt mer.

482: Vågar man rentav hoppas på ett album? Och/eller en turné?

S: Om det inte sker ett christmas miracle så är turné tyvärr långt borta, det här med live är inte riktigt min grej, blir så fruktansvärt nervös och spyr och har mig! Men innerst inne vill jag ju. Men ett album kan du absolut våga hoppas på!

 

482: Återigen: tack!

S: ❤

helga-natt_artwork (1)

Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyFor the Sun

Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame