En klassiker: Thåström – Xplodera mig 2000

I somras fick jag för mig att dra igång en ny artikelserie här på 482 MHz. ”En klassiker”, skulle den heta, och där skulle jag gå igenom mer eller mindre godtyckligt utvalda klassiska plattor. Jag inledde med en text om The Cures Pornography. Det var kul, men sedan blev det inget mer. Oklart varför. Tidigare i veckan trillade jag över Thåströms  Xplodera mig 2000 på vinyl, och med ens vaknade återigen lusten att skriva om en klassiker. Nedan följer resultatet av denna ohejdbara känsla.

Ibland ska det till något drastiskt för att ta en från en dålig plats till en som inspirerar. Thåströms självbetitlade solodebut, och i synnerhet dess hits, rönte hyggliga framgångar vid releasen 1989. Om Imperiets lynniga plattor Synd (1986) och Tiggarens tal (1988) gjort sitt bästa för att stöta ifrån sig det värsta mainstreamtrycket från Bellman-singeln 1985, väckte solohits som Alla vill till himlen och Karenina den popularitetsbjörn som kanske inte sov men väl slumrade. Thåström var återigen farligt nära att bli mysig trubadur med hela svenska folket. Att skivan i största allmänhet var lättsam och poppig likt inget annat Thåström gjort vare sig förr eller senare gjorde förstås inte saken bättre. När så 80-tal blev 90-tal var behovet av förändring, både privat och konstnärligt, omöjligt att stå emot.

Vid den här tiden gick han i samma fotspår han gått i under hela 80-talet och umgicks med samma människor, och han har sagt att om han blivit kvar i Sverige hade efterföljande plattor låtit ungefär som första soloskivan. Inspirationen var kort sagt urholkad. 1990 slängde han således allt över bord och flyttade till Amsterdam – en stad han tidigare besökt och trivts i.

Och ibland ska det ju till ett uppbrott av det ena eller andra slaget för att maskineriet ska rassla igång igen. Människan har alltid varit på väg, alltid varit ett sökande djur, alltid velat se nya platser, andas ny luft. Och Stockholm kan, precis som alla svenska städer, te sig jäkligt litet och inavlat.

Några år tidigare hade han upptäckt hård, kantig och karg maskindriven musik och band som Einstürzende Neubauten och KMFDM. Han hade försökt implementera dessa influenser på både Tiggarens tal och solodebuten, men det hade gått sådär. På solodebuten fanns det gott om maskiner, men det handlade i första hand om tidstypiska synthar och trummaskiner och det hela lät väldigt tamt. Något bättre gick det på b-sidan Lek med mig, utgiven på Alla vill till himlen-singeln. En industripoplåt av yppersta klass, som låter som om Ministry anno The Land of Rape and Honey gått på disco och roat sig. Men detta räckte inte för den hungrige Thåström. Det behövdes mer av allt. Mer tyngd, mer oljud och tyngre gitarrer. Blod. Konfrontation. Lyssnaren ska inte kunna gömma sig bakom en trevlig popsingel den här gången. Lyssnaren ska möta ljuden. Det ska skava.

I samma veva hade han även upptäckt Public Enemy, som med turntables och samplers skapade furiös, nyskapande hiphop, och som dessutom hade de bästa politiska texterna sedan The Clash. Thåström tog fasta på samplekulturen och hittade en ny ljudvärld. I en intervju med Jan Gradvall 2015 sa han: ”Jag fick en total kick av det [samplandet]. Det gav mig ett nytt perspektiv. Det gav mig möjlighet att få kontroll på ett annat sätt.” Det gick till och med så långt att producenten Sanken Sandqvist fick säga åt honom att tagga ner och att de kanske borde börja skriva låtar istället för att leta efter ljud in absurdum. Men Thåström tycker om att dra saker till sin spets, att utmana. Sina lyssnare, sina medmusiker och inte minst sig själv. Han gjorde det med Ebba Grön och med låtar som Häng Gud och Profit – ilskna punklåtar om förljugna, förhärskande system, som yrvakna och rödvinssega DDR-Sverige inte alls var beredda på. Han skulle göra det mer än någon annan i rock-Sverige någonsin gjort under tiden i Peace, Love & Pitbulls – när band som Atomic Swing, Rob’N’Raz och Ace of Base dominerade topplistorna och svenska folket satt och gonade sig framför 24 Karat på tv. Man kan utan vidare argumentera för att han återigen gjorde det, långt senare och med helt andra medel, på Skebokvarnsv. 209 (2005), där han med akustisk gitarr, högt mixad sång och med rena kortnoveller till texter tvingade lyssnaren att lyssna.

Med Xplodera mig 2000 var det alltså återigen dags att utmana. Producent Sanken må initialt ha varit orolig för antalet samplingstimmar och bristen på låtar, men faktum är att plattan är full av just låtar. Thåström övergav vare sig gitarrerna som hade varit hans musikaliska signum sedan starten med Ebba Grön eller rytmerna som utgjorde en grundbult i Imperiets sound. Men tillsammans med de nya influenserna och maskinerna lät det inte som något annat han (eller någon annan i Sverige, för den delen) gjort tidigare. Tillsammans med Sanken och den svenske postpunkikonen Peter Puders (känd från TT Reuter, Commando M Pigg och Imperiets sista turnéer) mejslade Thåström fram ett gäng köttiga, svängiga och kåta rocklåtar – och han hade inte låtit så här tänd sedan tiden i Ebba Grön.

Plattan öppnar med programförklaringen Radio Thåström – en vibrerande, rytmisk rockkänga – komplett med samplingar och skumma ljud – där en pånyttfödd Thåström sjunger de betryggande raderna ”Om du har ont, om din kropp känns för tung, om du behöver en till injektion: Radio Thåström här!” Låten är förhållandevis snäll, soundmässigt. Kantigare blir det redan i nästa låt, Ich liebe Dich. En monoton kärlekshistoria, där Mona Lisa får agera stand-in för Thåströms kärleksintresse. Ljudexperimenten trappas upp ytterligare i ”knullåten” (Thåströms egna ord!) Elektrisk. En utsvulten Thåström vrålar ut sitt köttsliga begär, men likaväl kan man tolka det som en kärleksförklaring till den nya musiken han upptäckt. Det sistnämnda styrks när man lyssnar på Peace, Love & Pitbulls lysande uppdatering av låten, Elektrik ’93. Rytmerna vi bjöds på i Radio Thåström återkommer i Elvis Presley för en dag. Där förutspår Thåström 2000-talets galna begär efter berömmelse när han sjunger om någon som tar sin jakt på just berömmelse till extrema nivåer. Vederbörande hamnar i elektriska stolen – och i media – och utropar glatt att han äntligen är ”Elvis Presley för en dag!”. Sedan är dags för King Kong, och experimenten i Amsterdam och de nya influenserna fullkomligen exploderar ur högtalarna. King Kong är lika mycket ett hänsynslöst överfall som det är en rocklåt. Monotont, pulserande och in-your-face berättar den om en outsiders bisarra försök till närmanden. Miss Huddinge -72 följer härnäst och är den enda låt från skivan som överlevt tills i dag. Thåström spelar den fortfarande live, till mångas stora glädje. Man skulle kunna argumentera för att skivan innehåller bättre låtar än så, men det är denna söderorts-slowburner om berömmelse och desperation som Thåström förärat evigt liv. Den svängiga maskinrockern Alla har fel (igen) blev plattans första singel, men nådde inte alls samma framgångar som till exempel Karenina eller Alla vill till himlen. Men det var ju också precis det som var poängen. Titelspåret Xplodera mig är ännu en rytm- och samplingsorgie. Hudlöst och utan krusiduller bjuder Thåström ut sig till sitt kärleksintresse: ”Adoptera mig, arrestera mig, annektera mig. Du får mig och jag får dig.” Plattans näst sista spår, den råa Fuzzbox, hade lika väl som Radio Thåström kunnat fungera som programförklaring. Nyförlöst och utsvulten vrålar Thåström här sig hes om sin nyfunna passion: ”det är primalt, det är ultimat, det är onani […] det är som ett gift för en gammal eskapist..” Fuzzbox är det triumfatoriska ljudet av någon som efter år i öknen äntligen hittat hem. Som efter år av famlande äntligen hittat något som är hans eget. Fuzzbox är vad som oundvikligen händer när man med kroppen full av punk, rytm och maskinkärlek äntligen sparkar in dörren till industriland. Det är förresten heller ingen slump att Thåströms publiceringsförlag heter just Fuzzbox. Albumet avslutas sedan med industriballaden Ballad i P-Moll. Man kan snacka om att det var just balladerna han ville bort från med den här plattan, men likväl skänker Ballad i P-Moll välbehövliga nyanser till en, trots rytmerna och gunget, annars karg och oförlåtande platta. Även industrirockare blöder och ingenstans blir det tydligare än på den här låten. Demon, utgiven på 20-års-utgåvan av albumet, är nästan ännu bättre än albumversionen. Hårdare, men ändå skörare, med ännu tydligare industriinfluenser.

Xplodera mig 2000 skulle bli Thåströms sista svenskspråkiga platta på åtta år. Och de som tyckte att den skivan var svårlyssnad skulle snart få en chock. 1992 flydde han ännu längre in i industriland. Tillsammans med bland andra Niklas Hellberg bildade han det kriminellt underskattade industribandet Peace, Love & Pitbulls och tillsammans gav de ut tre fullständigt oförsonliga, engelskspråkiga plattor mellan 1992-1997 vars like svensk rock aldrig hört. De turnerade flitigt i både Sverige och Europa, men kritikerkåren fattade ingenting och det gjorde knappt skivköparna heller. PLP var, och förblir sannolikt, något som bara en särskilt utvald skara förstår sig på.

Och precis som PLP-skivorna känns Xplodera mig 2000 i dag ganska förbisedd. Varken fansen eller Thåström snackar särskilt mycket om den. Men som sagt, den gavs ut på nytt 2011, när den firade 20 år – så helt bortglömd är den inte. Och fattas bara, för ingen annan skiva har väl banat väg för det industriella sound som mer eller mindre dominerat, förgyllt och breddat Thåströms sound sedan dess. Från PLP:s kompromisslösa urladdningar och Sällskapets ambienta post-industri, till de senare soloårens monotona och dova Europa-blues – Xplodera mig 2000 är grunden på vilken de frodats. Jag, och många med mig, lyfter på hatten och säger tack.