Årets 25 bästa album (och EP:s)

2779E800-0F07-4EB4-8D73-808D047E02DF

Vi är äntligen framme vid årets sista summering. Det är dags att komma fram till vilka album som egentligen var bäst. Nytt för i år är att jag tagit mig friheten att även låta några väl valda EP:s vara med. Men innan vi går på listan vill jag nämna några bubblare som av olika skäl hamnar strax utanför topp 25:

Jeremy JayDangerous Boys

Double EchoBurning in Blue

Benjamin TodA Heart of Gold is Hard to Find

Henrik MeierkordSjäl

Better Oblivion Community Centers/t

Vissa av ovanstående kommer sannolikt att avhandlas inom kort, men inte här och inte nu. Nu är det dags för listan. Årets bästa album. Varsågoda!

 

25. American FootballAmerican Football (LP3)

– Den värsta ångesten kommer när man blir vuxen, men så länge man kan göra något vackert av det – som American Football gjort – är det okej.

 

24. Solveig MatthildurConstantly in Love

– Jag tillhör den lilla skara wave- och postpunk-älskare som ännu inte fastnat helt för Kaelan Mikla – men solo-Solveig har jag utan tvekan tagit till mitt hjärta. Lika ödsligt kyligt som KM, men mer dynamiskt.

 

23. The DelinesThe Imperial

– Willy Vlautin är inte bara den intressantaste amerikanska romanförfattaren just nu, han är också hjärna/låtskrivare bakom fina countrysoul-bandet The Delines. De får en att sakna Vlautins gamla band Richmond Fontaine lite mindre, men samtidigt längta efter en ny roman. Oavsett om han skriver romaner eller låtar är han den vassaste skildraren av amerikansk under- och arbetarklass som finns.

 

22. Carla dal FornoLook Up Sharp

– Med nya plattan Look Up Sharp tog dal Forno sin ljusskygga, experimentella musik ett par steg närmare popen. Föregående släpp är starkare, men hon är alltjämt en av de mest spännande, unga alternativa artisterna just nu.

 

21. Stainwasher What Did I See (EP)

– För varje släpp befäster Stainwasher att hon är bäst i Sverige på dream pop. EP:n antyder att hon utan omsvep håller för även det längre formatet. Hoppas 2020 bjuder på album!

 

20. No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me

– c86-skrammel varvat med drömska ljudvärldar, ett bottenlöst vemod och en outsinlig känsla för melodier. Ungefär så kan man beskriva de lysande debutanterna i No Suits in Miami och deras finfina förstlingsverk. Klassisk indiepop för alla hjärtan vars defaultläge alltid står på ”brustet”.

 

19. Chelsea WolfeBirth of Violence

– Mer avskalat än tidigare, men lika drabbande.

 

18. Nick Cave & the Bad SeedsGhosteen

– Cave gör elektroniska, drömska psalmer om frid, saknad och förlust av sin förödande, omstörtande sorg. Onyanserat hajpad i media som ett slags felfritt verk man vördnadsfullt måste gå på tå omkring – men likväl en mäktig platta, trots det.

 

17. Boy HarsherCareful

– Cold Wave-vågens (no pun intended…) coolaste band. Stramt, melodiskt, sexigt.

 

16. NivhekAfter Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House

– Liz Harris lämnar tillfälligt sitt primära projekt Grouper och gör karg, arktisk drone som Nivhek – musik som till och med är lösare i kanterna än fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points.

 

15. Alphaxone Chronosphere

– Iranske ambientmästaren Alphaxone är produktiv, men han gör en sällan besviken. Chronosphere – en djupdykning i massiv, trollbindande space ambient – är inget undantag. Ett av många kvalitetssläpp i år från favoritlabeln Cryo Chamber.

 

14. Premiere Premiere (EP)

– Klassiska skivbolag som Luxury må ha lagt ner och 00-talet är nu jävligt längesedan, men Premiere finns. Premiere tar det bästa från TTA, Radio Dept. och Boat Club, och under loppet av en EP räddar de svensk indie. Hatten av. Hoppas bara att de inte råkar ut för samma öde som nyss nämnda Boat Club och lika fantastiska popbandet Days – att det bara blir en fullkomligen briljant EP och sedan ingenting mer.

 

13. Dødsmaskin Ødelagt

– Perfekt balans mellan dark ambient, kärva dödsindustriella influenser och fina melodier. Inte många klarar den balansen.

 

12. Leonard CohenThanks for the Dance

– Såhär – precis såhär – ska postuma plattor låta. Enda minuset är väl att saknaden väcks till liv igen.

 

11. Rome Le Ceneri di Heliodoro

– Europa har störtat ner i avgrunden och av stoftet har Jerome Reuter skapat ett särdeles vackert album. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan.

 

10. Liam GallagherWhy Me? Why Not.

– Vill man ha rock’n’roll med lika mycket skrev som hjärta är det fortfarande Liam som är the go-to-guy. Solodebuten As You Were var en megasuccé, men i ärlighetens namn inte jättespännande rent musikaliskt, på det hela taget. Uppföljaren Why Me? Why Not. blev en lika stor succé, men är musikaliskt så ofantligt mycket intressantare. Och ambitiösare. Och mer vågad. Och med ett gediget låtmaterial från början till slut. Här blandas lennonismerna ut med fuzz, tung blues och en del pop. Det bästa Gallagher-albumet sedan Dig Out Your Soul (2008).

 

9. Meipr Egalecto

– Med tunga stråkar och lika tung elektronik har Meipr skapat dels ett av årets två bästa dark ambient-plattor och dels ett soundtrack till postapokalypsen som just nu otåligt väntar på att världen ska sluta brinna.

 

8. Lana del ReyNorman Fucking Rockwell!

– Man kan fortfarande slå brett och bli stor stjärna på sina egna villkor och genom att göra bra och personlig musik – fråga bara Lana del Rey.

 

7. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Bruce har haft det litet kämpigt och svajigt i studion under egentligen hela 2000-talet (skivorna har pendlat mellan starka men ojämna och rent ut sagt svaga), men med Western Stars var han äntligen tillbaka i gammal god form. Skivan, som blandar folk och country med solig Laurel Canyon-pop, är hans bästa sedan The Ghost of Tom Joad (1995).

 

6. Hurula Klass

– En modern klassiker redan efter första lyssningen. Hurula har ett hjärta som blöder för alla vi som växte upp faderlösa, mindre bemedlade och med en konstant oro som åt upp varje tyst minut.

 

5. Nicole SabounéCome My Love (EP)

– Efter lysande Miman (2015) var det tyst från Sabouné. Sent i höstas visade hon med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Come My Love är det mest drabbande svenska släppet i år och ett modigt styrkeprov från en artist som bara blir bättre och bättre.

 

4. Shrine Quintessence

– Ingen skapar tyngre, mer utomvärldsliga ljudbilder än Hristo Gospodinov. Ordeal från 2016 är ett av årtiondets bästa album, och Quintessence från i höstas är fanimig inte jättemycket sämre. Fjolårets (besvikelse) Celestial Fire kan man bortse från – det är Quintessence som är Ordeals verkliga uppföljare. Dark ambient lika blytung och andlöst vacker som ett stålskepp mot en mörkgrå himmel.

 

3. Sorry GirlsDeborah

– Kristallklar pop, sårigt vemodiga melodier och ett drömskt 80-tals-skimmer. Jag vet inte när jag senast hörde en lika helgjuten popplatta som denna. Förtjänar all uppmärksamhet, men får dessvärre nästan ingen.

 

2. Have a Nice LifeSea of Worry

– Modern postpunks främsta nihilister var 2019 tillbaka efter ett fem år långt uppehåll. Det har mognats, skaffats barn, men trots det har Dan och Tim inte lyckats skaka av sig fruktan och fasan inför tillvaron. Deras mattsvarta postpunk är fortfarande brusig, distad och mullrig, deras existentiellt förvirrade och förtvivlade texter liknar fortfarande inga andras. HANL kan inte beskyllas för att vara överdrivet produktiva (tre album på elva år har det blivit), men så länge kvalitén är lika skyhög som den hittills varit är det väl okej med mig.

 

1. Mount EerieLost Wisdom pt. 2

– Efter två ohyggligt tunga sorgearbeten var Phil Elverum äntligen tillbaka så som jag vill ha honom. Den senaste tidens trauman (dödsfall och skilsmässor) är allestädes närvarande, men är inte de dominerande temana. Nej, den Phil vi hör på Lost Wisdom pt 2 är i mångt och mycket samma Phil som vi hörde på legendariska album som Wind’s Poem, Sauna och Dawn – en vildmarkens Albert Camus, full av insikt i den moderna människans själ och tankar, alltid redo med några lugnande ord för alla vi som nervöst stapplar genom tillvaron, musikaliskt beväpnad med akustisk och elektrisk ödesmättad folk. Det stod tydligt redan efter första lyssningen att detta var årets bästa platta, och den känslan har inte gett vika.

***

Nu var det slut. Efter att ha dränkt er i listor under en månads tid ska jag nu ta en kort paus för att sedan återvända med ordinarie innehåll efter nyår. Vi hörs då! Gott nytt år!

/N

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan:

PREMIÄR: Stainwasher – Helga natt

helga-natt_artwork (1)Det är återigen dags för en premiär på 482 MHz – denna gång är den årstidsbetingad. 482 MHz-favoriten Stainwasher har släppt julsingel (officiell release söndag 15/12, via Feverish) – en sagolik tolkning av vad som sannolikt är alla tiders finaste julsång. Hon bad mig hålla i premiären, och jag tvekade inte en sekund. Lyssna på låten via Soundcloud-spelaren, och läs en aningen julvinklad intervju jag gjort med Stainwasher nedanför.

 

482: För det första: Tack för att du ville låta 482 MHz hålla i premiären! En ära.

S: Tack själv du för allt fint du skrivit om min musik, du har ju hängt kvar sen Ruminate Forever!

482: Det har jag – och det med glädje! Har sett fram emot varje släpp sedan dess. Vilken makalös tolkning du gjort. Du lyckas bibehålla originalets sakrala, vackra stämning samtidigt som du placerar den i din drömska skymningsvärld. Den är lika mycket psalm som dreampop-ballad nu – utan att göra avkall på något av det!  Berätta om hur arbetsprocessen såg ut!

S: TACK! Jag har alltid gillat Helga natt, har en förkärlek för låtar som “exploderar” och Jussi Björlings version gör verkligen det på grund av hans otroliga röst. För typ två år sen började jag bygga fram en egen tolkning i huvudet som fastnade och i oktober förra året började jag prodda ihop låten, men jag mådde så jäkla dåligt dom sista månaderna av 2018 så jag gjorde aldrig klart den. Men så tog jag upp arbetet på den igen i år och Feverish tyckte det var en super-idé att släppa den som en sista grej från oss innan jul!

482: Jag är glad att du tog upp arbetet igen – och jag hoppas att du mår bättre nu. Funderade du på att spela in några fler tolkningar av det här slaget?

S: Den enda låten jag övervägt att göra en cover på förutom denna är Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath, som jag tänkte köra live bara, men sen kände jag mig ego och ville bara köra eget material. Innan jag började arbeta med Feverish var jag väldigt trotsig när det kom till samarbeten av olika slag, jag ville ha gjort allt material själv, både musik- och contentmässigt, men nu är jag sjukt glad att Ebba [Gustafsson Ågren, medgrundare av Feverish Records, red. anm.] har velat göra mitt content, hon är galet duktig. Men all musik gör jag självklart själv fortfarande, haha. Så nej, har inga planer på fler tolkningar.

stainwasher_press1 (1)

 

482: Julmusiken är ju en klurig genre. Den kan ju lätt pendla mellan outsägligt vacker och rent plågsam. Hur ser din relation till julmusik ut annars?

S: Att höra julmusik när det inte är jul är nåt av det mest förvirrande jag vet. Det är svårt att förklara, men det är som att julen bara finns när det är jul, och resten av året känns det som att julen lika gärna hade kunnat vara en sägen. Så när jag hör julmusik måste jag typ övertala mig själv att julen faktiskt kommer varje år. Så min relation till julmusik är ”komplicerad”, så som relationer ofta är. Men det som är najs med julmusik är att det ofta är körer i låtarna, vilket jag älskar som du säkert märkt. 

482: Förstår vad du menar. Julen är sjukt främmande innan, säg, första advent. Som när butiker säljer julprylar i oktober!

S: Precis! Man tänker att dom är helt ute och cyklar och sen vips så sitter man där med en pepparkaka i handen och kollar på Kalle.

 

482: Hur skulle Stainwashers minijulspellista se ut?

S: Det viktigaste med julmusik är för mig att man kan sjunga låten i stämmor. Jag och min syrra sjunger alltid låtar i stämmor där hon kör lead och jag kommer in med stämmor och andra ljud. Det är alltså inget vi uppträder med utan vi bara springer runt i våra föräldrars hus och gormar. Vår viktigaste julmusik kommer från en österrikisk gosskör som heter Wiener Sängerknaben, och såklart från Amy Diamonds gamla julskiva.

482: Låter ju fantastiskt, haha! Men hur kommer det sig att favoriten är österrikisk gosskör? Har du österrikiska rötter?

S: Ja, det låter ju lite otippat! Det är helt enkelt vad mina föräldrar alltid spelat i stereon under julen. Jag har tyska rötter, bland annat, så det måste vara därför det blivit den skivan.

 

482: Ser du fram emot julen? Är det en viktig högtid för dig?

S: Jag har rätt svårt för saker som inte går att flytta på, det blir sån press att allt ska bli perfekt. Det känns som man sparar allt mys och chill och komprimerar det till typ tre dagar och är man sjuk eller missar det av någon anledning är det kört. Men egentligen är det nog inte själva julen jag är rädd att missa, utan att få hänga med syrran.

 

482: Till sist: vad önskar du mest till jul och vad hoppas du mest på inför 2020?

S: Till jul önskar jag att folk får den jul de själva vill ha och inte den som de förväntas ha, att LinkedIn avvecklas och en Dyson-dammsugare. För 2020 hoppas jag att folk är sugna på mer musik från mig, för det kommer definitivt mer.

482: Vågar man rentav hoppas på ett album? Och/eller en turné?

S: Om det inte sker ett christmas miracle så är turné tyvärr långt borta, det här med live är inte riktigt min grej, blir så fruktansvärt nervös och spyr och har mig! Men innerst inne vill jag ju. Men ett album kan du absolut våga hoppas på!

 

482: Återigen: tack!

S: ❤

helga-natt_artwork (1)

2010-talets bästa album: ARTISTERNAS VAL

472BE7E4-88D5-4BEE-BAC1-4562D8B17833.JPEG

Vilka favoritskivor från det gångna årtiondet har Slowgold och I’m Kingfisher gemensamt? Vilken är den enda skiva från 2010-talet som Jerome ”Rome” Reuter verkligen gått igång på? Vad diggar Morrisseys rytmsektion? Och hur obskyr smak har grabbarna i Premiere? Detta och mycket annat får ni svar på här och nu.

Stort tack till alla artister och musiker som ställt upp. Ni är oumbärliga.

 

Red. anm.: alla rankingar och kommentarer är artisternas egna.

 


 

I’m Kingfisher Grumsbördig indiefolksångare med ett hjärta större än hela Värmland, och med lika mycket americana-känsla som en ranch i Nebraska.

Kingfisher av Peter Eriksson low res (1 av 6)
Foto: Peter Eriksson

– ”För helheten, för melodierna, för det genomarbetade och för den genomcoola PJ Harvey. Decenniets album.

 

– Efter att fått skallen urblåst av Kiwanukas spelning i Köpenhamn häromveckan vore det helgerån att inte sätta denna soulsvärta bland det främsta i vår tid.

 

– För oväsendet, det bästa pumpande och distade jag vet. Och att det bor en popdjävul i dem hade man på känn, men de lägger alla kort på bordet med indiehiten Rill Rill.

 

Sufjan StevensCarrie and Lowell 

– Oavsett form, alltid samma egensinniga ton.  Obeskrivligt vackert om hopp och sorg.

 

– Detta tar emot eftersom gruppen senare ”hittade sig själva” och blev mainstreamkladdiga. Men i sin linda var de ett The Band för tiotalet.

 


 

Slowgold, oantastlig drömrock från Götet – och kandidater till titeln ”Sveriges tajtaste band”.

Slowgold_band_foto_Ellika-Henrikson_2016_01
Foto: Ellika Henrikson

 

 

 

 

 

 

 


 

Premiere, svensk alternativpops största hopp.

IMG_0226

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 Jerome Reuter, hjärnan bakom mäktiga ROME, oförvitlig skildrare av Europa och en sann 482 MHz-hjälte.

IMG_4285

Swans My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky

The only album released in the last decade that was of any importance to me [was Swans’ My Father Will Guide Me…]. Michael Gira has this very unique approach to songwriting and that certainly changed my outlook on things for a while… but it wasn’t really because of this album, but it was just around that time… I don’t think this is important stuff, to be honest, or let’s say…I guess his influence is so obvious in some of my work at the time, that going on about it further now just makes me seem like some awkward fanboy, haha. At least to myself. I am well over that phase now and my heroes of the moment are The
Dubliners. But…well, they haven’t released anything in this last decade, haha.

 


 

Stainwasher, nordisk drömpops främste fanbärare.

stainwasher

1. Nordpolen Vi Är Många Som Är Vakna I Natt

Hans första album är anledningen till att jag började göra musik, och det här albumet kom som en trevlig chock. Jag visste inte att jag gillade eurotechno-schlager-electro innan detta kom ut! 

 

2. Tamaryn The Waves

Jag brukade duscha till detta album, förstärker renlighetskänslan.

 

3. Dirty BeachesDrifters / Love Is the Devil

Sjukt bra musik som får mig att känna mig lite rädd men nyfiken. Ser framför mig nån skum klubb som jag absolut inte vill gå in på men gör det ändå. Låten ”Mirage Hall” är sick!

 

4. SlowdiveSlowdive

Jättekul med en comeback av Slowdive! En del av låtarna, t.ex. ”Sugar for the Pill”, låter lite som jag tänker att Phil Collins skulle låta om han började göra shoegaze, vilket absolut inte är något negativt. 

 

5. Molly Nilsson2020

Mycket passande namn på albumet! Men det var inte därför jag valde det. Jag gillar verkligen Mollys musik, hennes låtar liksom borrar sig in så djupt i hjärnan att dom ibland är det enda jag kan tänka på. Älskar låten ”Gun Control”.

 


 

Mando Lopez, snortajt bassist bakom Morrissey och i egna bandet The Chavez Ravine.

Morrissey @ Hollywood Bowl

 

 

 

 

 

 

 


 

Matt Walker, batterist av rang – dels bakom Morrissey, dels i soloprojektet of1000faces.

matt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

Tobias ”Azure Blue” Isaksson, snillrik popmelankoliker av världsklass.

Azure Blue pressbild Daniela Gullström
Foto: Daniela Gullström

 

Att summera ett decennium är inte lätt. Jag har alltid lyssnat minst lika mycket på gammal musik från 60-talet och framåt som ny. Min musiksmak är väldigt bred så vad som är mitt ID som artist, låtskrivare och producent utgår väldigt mycket från starka melodier och texter och ljudbilder som berör.

  1. Destroyer Kaputt

Dan Bejar är en av mina husgudar. Texterna är alltid briljanta och uttrycket är unikt. Kaputt var den enda nya skivan jag kände att jag ville ta inspiration från på Azure Blue-debuten som kom 2011. En mjuk referens.

 

2. Blood OrangeCupid Deluxe

Devonté Hynes. En av de mest efterfrågade låtskrivarna och producenterna på 10-talet är en av de få som också fixat att vara artist själv. Han har Prince genialitet och själ.

 

3. RobynBody Talk

Soundet och hitsen som färgat världens samtida synthbaserade pop. Robyn gjorde allt rätt tillsammans med Klas Åhlund och Patrik Berger.

 

4. Four Tet Morning / Evening

Två låtar. En a och en b-sida på ca 20 musiker [sic] vardera. Kieran Hebden är verkligen en favoritproducent som lyckas med det mesta. Han gjorde även några av 10-talets bästa remixer.

 

5. The National High Violet

En annan melankolisk husgud är Matt Berninger. The National gjorde flera riktigt fina album under 10-talet men High Violet berörde mig mest.

 

6. Jamie xxIn Colour

Jag har aldrig riktigt fallit för The xx. De är perfekta i teorin men jag blir otålig som lyssnare. Jamie xx solo är en visionär med energin och alla små färger i produktionen.

 

7. Caribou Our Love 

Daniel Snaith är en annan pålitlig musikalisk visionär som alltid hittar nya vägar och alltid håller väldigt hög klass.

 

8. Rihanna Anti

Att en artist så stor som Rihanna valde att göra en så okommersiell skiva är väldigt stort. När Rihanna spelade i Stockholm simmade jag fem kilometer på Eriksdalsbadet i ren frustration över att jag missade giget.

 

9. John MausWe Must Become the Pitiless Censors of Ourselves

Mörkt, melodiöst och lo-fi. Vildhjärnan John Maus jämför sina alster med klassisk musik och bygger egna synthar. Sådant måste älskas.

 

10. Kanye WestMy Beautiful Dark Twisted Fantasy

Kanye är kanske inte bästa förebilden som människa, men han borde få något slags lifetime award som producent. Samplingarna och valet av samarbetspartners genom åren (Arca och Gesaffelstein t ex!) visa en sann passion för musiken. Svårt att välja ett album eftersom alla är ganska spretiga. Men topparna är enorma. Som All of the Lights här.

 


 

Tack igen till alla som medverkat. Vi hörs snart igen,

N.

Bäst just nu: april 2019

 

Det är en bra period för ny musik nu. Nu igen. Här följer ett axplock. Något att ta med ut i vårsolen, och något att hålla fast i när det vänder och blir kallare. För det blir alltid kallare.

Johan HedbergTobias och jag

– Sommaren 2013 släppte Johan Hedberg (ex-Suburban Kids with Biblical Names) det årets bästa svenska poplåt – Nackamasterna. Jag var vilse i tillvaron och jobbade som kundtjänsthjon på Staples. Jag avskydde varje sekund på det stället, och jag gissar att de inte var så förtjusta i mig heller (efter inte ens ett halvår blev jag uppsagd – en sann välsignelse för den som inte vågar sluta självmant). Varje morgon när jag cyklade till jobbet lyssnade jag på Nackamasterna och tillvaron kändes lite lättare. Jag var djupt förälskad i den låten. Så till den grad att jag hörde av mig till Johan (på Twitter?) och bedyrade min kärlek för denna exceptionellt fina poplåt. Året därpå släppte han albumet Paradiset, men sedan dess har det varit tyst. Fram tills nu. Med nya singeln Tobias och jag visar Hedberg återigen att han är en mästare på socialrealistisk vemodspop. Till skimrande gitarrer och synthar och en närmast postpunkigt melankolisk basgång sjunger Hedberg om förlorad men ändå odödlig vänskap, barndomsminnen och allt det där som gjorde en till det man blev. Och han får en att grubbla både en och två gånger över folk man sårat och broar man bränt.

Tobias och jag är utgiven på Tobias Isakssons (aka Azure Blue) nystartade label The Future Sound of Stockholm.

 

Stainwasher What Did I See (EP)

– Vad som tidigare kunde anas kan med detta efterlängtade EP-släpp bekräftas: Stainwasher gör Sveriges just nu bästa dreampop. Att ett par av låtarna är bekanta sedan tidigare kvittar. De får nytt liv och ett nytt sammanhang bredvid tidigare osläppta pärlor som Twin Peaks-doftande After All, den sköra svenskdebuten Hur det blev och den snudd på obehagliga, men ack så mäktiga, Only Lonely. Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera Stainwasher till alla med minsta intresse för melankolisk och atmosfärisk musik.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Joy For Me (eller möjligen After All)

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Head Over Heels

 

Agent BlåChild’s Play

– Vad tråkigt det är med recensenter som när de vill hylla ett band som utvecklats skriver att de ”mognat”. Det känns så nedsättande. Men det är just mognad jag hör på Agent Blås nya singel. Josefine Alatalo sjunger lika jäkla bra som hon alltid gjort, men soundet låter mindre BD och mer England, tidigt 90-tal. Mer Sarah Records. Vemodet är tyngre att bära. Mer permanent, mindre explosivt. GItarrtonerna är varmare, rundare i kanterna. Child’s Play är deras bästa låt hittills, och den lovar gott inför kommande albumsläpp.

 

Marvin GayeYou’re the Man (album)

– Lagom till vad som skulle varit soulgigantens 80-årsdag ges detta album, bestående av material skrivet mittemellan de båda klassikerna What’s Going On (1971) och Let’s Get It On (1973), ut. En del av materialet har tidigare getts ut på deluxeutgåvor av nyss nämnda album, men aldrig tidigare har de samlats på en och samma platta, som en gång var Marvins avsikt. Efter What’s Going On ville Marvin hålla ångan uppe och ge ut ännu ett politiskt brännbart statementalbum, men skivbolagsbossen Berry Gordy fick kalla fötter och sa nej. Gordy, vars egna politiska åsikter sannolikt låg längre åt höger än Marvins, tyckte att det nyskrivna materialet var för explicit och låtarna hamnade i byrålådan. You’re the Man har haussats upp som ett storartat ”lost album” från en av de stora mästarna. Det är väl inte riktigt fallet. Materialet är ganska spretigt och Marvin pendlar mellan att vara cyniker, klarsynt och förförare. Men en spretig Marvin Gaye är fortfarande bättre än det mesta och You’re the Man är stundtals en sann njutning att lyssna på.

Betyg: 7/10

Bästa låt: I’m Gonna Give You Respect (eller You’re the Man pt.1 & 2)

Om ni gillar detta: Marvin Gaye – What’s Going On, Curtis Mayfield – Curtis

 

The Nent Vulner (minialbum)

– Berlinbaserade italienaren Vince Gagliardi gör sin albumdebut med den på Cyclic Law utgivna Vulner. Han blandar field recordings och samplingar, gitarrer och malande, nästan rituella, drones och skapar ett ljudlandskap som är både vackert och kusligt, hypnotiskt och fullt av energi. Dark ambient-genren har haltat några månader nu, tycker jag, men The Nent ger hopp om framtiden.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dumt att separera de tre. Plattan gör sig bäst som en helhet. Men väljer trots det Venustas, för den kokande, sprakande, sannolikt dödliga, elektroniken som dyker upp runt 3:20.

Om ni gillar detta: Allseits – Chimäre

 

 

 

 

Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyFor the Sun

Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame

Bäst just nu: oktober 2018

 

Blandad kompott den här gången. Allt för att göra hösten lite mer dräglig. Fem album, en singel. 100% kvalitet. Varsågoda.

Colter WallSongs of the Plains (album)

– Kompromisslös prärieromantik från den kanadensisk-amerikanska gränsen. Myllan, dammet och brännvinet bor i den blott 22-årige Colters för sin tid helt unika röst, och han berättar skickligt historier om det nordamerikanska slättlandet, armod och fallna westernikoner. Hur han inte är en nyligen framvaskad relik från många decennier sedan är nästan omöjligt att begripa. Samtidigt vore det onekligen roligt att höra Colter sjunga om något lite mer personligt, ej lika djupt förankrat i vildmarkstrubadur-romantiken från fordom. Man vill inte att det blir gimmick av det hela. Det vore synd och skam på en sådan talang.

 

Kübler RossMitt livs största misstag var att flytta till Malmö (album)

– Årets roligaste albumtitel, tillika årets charmigaste skilsmässoplatta. Men också grym, förtvivlad punkrock om ett liv som gått åt helvete och hur man tar sig ut på andra sidan – med Malmö som kuliss och co-star. Kübler Ross är enligt egen utsago ett post-breakup-band som spelar småländsk emo. I kväll öppnar de för Albert af Ekenstam på Babel i Malmö. Plattan är utgiven digitalt och på kassett på Rundgång Rekords. 20 låtar på dryga halvtimmen. Tryck på play igen.

 

Stainwasher Time Lapse (singel)

– Stainwasher stod för ett av fjolårets finaste stycken svensk drömpop, i form av singeln Ruminate Forever. Nu är hon tillbaka igen – och det låter lika ljuvligt vindpinat och vemodigt som sist. Möjligen är soundet än mer eteriskt, än luftigare, än vemodigare nu än i fjol. Och modigare. Stainwasher kliver längre in i skugglandskapet och jag ser fram emot att följa efter.

 

Adrianne Lenkerabysskiss (album)

Saddle Creek-bandet Big Thiefs sångerska Adrianne Lenker släppte igår sitt andra soloalbum. Vi pratar skör, plockande singer-songwriter-folk i lo-fi-format. Det är intimt och romantiskt, men samtidigt vilar ett subtilt stråk av obehag över plattan. Redan i öppningsspåret dör hon (textens jag, alltså). Samma sak sker i sista låten. Och spritt över skivan, till den varma och intima ljudbilden, sjunger Lenker med både flickig och märklig röst, om avgrunder, vänner som faller ifrån, omöjlig åtrå, flugor och annat som får en att vrida sig lite. Men bra är det. Ruggigt bra.

 

Den Sorte DødBundløse Søer (album)

– Dansk-svenska dungeon synth-duon Den Sorte Død släppte sin debut i fjol, på Anna Von Hausswolffs finfina etikett Pomperipossa Records. En hotfull, stundtals pulserande uppvisning i kolsvart analog synth, som förde tankarna till lika mycket zombiefilm från 80-talet, som till mörka europeiska medeltidsskogar. På Bundløse Søer slås jag av en melankoli som inte riktigt funnits tidigare. Den här gången är det mer atmosfäriskt, mer ambient och mer dagen efter apokalypsen än mitt i den. Framförallt är det otroligt vackert.

 

Offermose Mørkt Førår (album)

– Inte nog med att Den Sorte Død nyligen alltså släppt nytt album, så gör nu den ena halvan av duon samma sak, fast på solokvist. Och resultatet är egentligen inte särskilt långt ifrån DSD. Även i fallet Offermose snackar vi ödslig och karg dungeon synth, med ena foten i bottenlösa svarta tjärn och den andra i grå östblocksbetong. Men Offermose tar steget bort från det strikt ordlösa och har med både gästsångare (Of the Wand and the Moons Kim Larsen, bland annat) och samplingar. Mørkt Førår fungerar utmärkt som en systerplatta till DSD:s Bundløse Søer och visar klart och tydligt var genrens just nu främsta företrädare finns.

Skivan släpptes digitalt och på vinyl på Pomperipossa Records igår 12/10.