Thomas Jonsson är tillbaka med starka, koncentrerade Give Up Together, sitt sjätte album som I’m Kingfisher. Här samsas Thomas vindlande och unika textvärldar med bland annat mångårige samarbetspartnern Carl Edloms Neil Young-gitarrer, Bebe Risenfors drömska jazztoner, skavig indiefolk och varm ”betasoul”. Han låter fortfarande som ingen annan, vare sig i detta land eller något annat. Jag tog en paus i pappaförberedelserna för att tillsammans med Thomas djupdyka i plattan och, via den, livet. Detta är vad vi kom fram till.
1. ”Years of Depression”
– En demosångtagning som vi behöll rakt av, och jag kände skivan hända i mig när jag sjöng den, fast allt annat var kvar att spela in. Och slutmixen av ”Depression” innehåller så mycket av det som blev viktigt för hela albumet. Som bandet – Svantes trummor, Helena Arlocks cello, Carls mördargitarrer. På Glue, som jag släppte senast, hängde så mycket på det oväntat jazziga, och The Past Has Begun dessförinnan var min ”take” på ett countryalbum. Nu ville jag att det bara skulle vara täckt med mitt ID, och jag kan känna igen den tanken från några av mina tidigare skivor som Arctic och Transit.
Berätta mer. Vad är I’m Kingfishers ID, enligt Thomas Jonsson själv? Och hur kommer det fram på Give Up Together, skulle du säga?
– Kärleken till det monotona och efterklang, där varje takt räknas. Stilmässigt vill jag åt folkfärgad indie sent nittiotal, musik som inte låter 70-tal men som som är inspirerat av det. Att kunna roas av paniken. Och lite som Broder Daniel tänkte: att när man sjunger så sjunger man och när man spelar gitarr spelar man gitarr. Inte blanda ihop de båda inslagen allt för mycket.
Blir detta tydligare på nya skivan, tycker du?
– Jag tycker det. Låtarna har gått hela varvet från att skrivas solo i köket, spelas in i studion och är nu tillbaka solo i köket igen när jag repar för spelningarna – och allt klickar.
2. ”Birds & Beast”
– När jag började skriva låtarna gillade jag att tänka att det skulle bli en mjukrockplatta. Snobbens sjuttiotal möter Chicago möter Nina Simone. Luftigt, lunkigt och lite ”rnb-igt”. Mörkvarmt. Sen tog visserligen processen några kurvor fram och tillbaka, men stråkarna och atmosfären på den här passar in. En ilning av den tanken finns kvar över skivan, helt klart.
Jag hör Snobbens lunkiga 70-tals-melankoli här – men kanske inte vrålmycket Chicago! Haha… Texten för också tankarna till cykelolyckan du var med om för ett antal år sedan. Är detta ett slags bearbetning av denna?
– Nog tur det! Skallfrakturen var annars inte så traumatisk som man kunde tro, men det var en adrenalinspäckad tid. Visserligen ledde det väl vidare till de katastroftankar och yrselattacker som drabbade mig efter ett tag. Men behövs det ens en orsak att gå sönder?
3. ”Your Dad’s Bad Days”
– Hörs i eftertexterna i långfilmen Biodlaren. Har ibland brett ut mig över hur allt förändras av tiden. Men den här är väl om det som fortsatte vara likadant.
Jag har alltid sett på dig som en stream-of-consciousness-poet. Dina texter sticker iväg och det känns som att bara du och din själ som vet vad som egentligen händer. Vi andra får bara hänga på och njuta av åkturen. Hur ser du på detta?
– Blir så uttråkad av mig själv. Så skrivandet behöver leda någonstans för att jag inte ska slänga det, leda någon annanstans. Just ”Your Dad’s Bad Days” är annars mer en låt-låt, vers och refränger. Har testat den en del nu på de senaste spelningarna. En av mina favoriter att avsluta med, men varje gång jag kört den nu blir refrängen kortare.. Du inser ju vad det här kommer leda till – inga refränger!
Men kan du känna igen dig i det jag säger om stream-of-consciousness?
– Absolut. Det är inte så att jag skriver ner hela texten i ett svep och så får det bli den, utan det är en längre, marinerande process. Men jag vill ju att det flyter på hela vägen, gillar att se det som om man sveper längs FM-bandet på en radio. Ett brus som brister ut i klartext.
4. ”Give Up Together”
– En pessimistisk soultitel! Om när rutiner och tidsuppfattning luckras upp. Jag älskar att vara vilsen. Och flimrig tid mittemellan tidigt och sent. Att ha en relation med alla dygnets timmar. Något som jag gick vidare på i texten till min och Carl-Johans låt ”Rage Quit” från hans platta med Lakun. Och ett favoritögonblick på den här skivan, när Bebes blås når crescendot i ”USA get out of USA”.
Mer stream-of-consciousness, denna gång på stadens gator precis innan vardagsmyllret satt igång. Bland det mest stämningsfulla du har gjort, som Edward Hoppers målning Nighthawks. Du har verkligen fångat i musiken det du ville åt. Ditt samarbete med Bebe Risenfors är en ”match made in heaven”. Hur hittade ni varandra? Och vad tror du det är som gör att ni klaffar så bra som ni gör?
– Hoppade på honom vid en gemensam spelning då han kompade Luke Elliot, som bokades av samma person som jag förr i tiden. Högaktade Bebe då han producerade och spelade instrumenten på Nicolai Dungers Arkebuseringen av egot – ett av mina favoritalbum från 2017. Att jag uppenbarligen inte hade koll på hans samarbeten med Tom Waits och Elvis Costello smickrade honom nog. Han är ju ett universalgeni och jag kan enbart det jag gör, men jag tror vi har en gemensam syn på att musik plockas i stunden.
5. ”Look What You Made Me Do”
– Senaste fullängdaren Glue var min mest strömlinjeformade albumprocess någonsin. Give Up Together i sin tur gav inga kompispass. Tog ett år längre att göra än Glue, mer torrt gräs än en blomsteräng om man säger så. Så det föll på plats långsamt, men det gjorde mig nog gott. Fick tid att plocka upp låtarna om och om igen. Carl är så grym på lösningar, det finns mycket blod i maskineriet som knappt hörs om man inte vet om det, han sparar sina bästa tricks till mig. Bebes arrangemang, man hör knapptrycken. L.T. Fisks piano som fyller i tomrummen. Tycker det här låtbygget hör till mina bästa.
Ja, det är en otroligt vacker låt, en av årets bästa, med en av dina mest sårbara texter. Skakas i mitt innersta av den kyligt nyktra raden om att det nog bara är en trettio, fyrtio år kvar av detta liv att beta av. Vad händer sedan, Thomas?
– Kanske det bästa sparas till sist?
Du fyllde ju 47 härom veckan – hur kan en eventuell 50-årskris se ut för I’m Kingfisher?
– Själva åldern skrämmer mig inte, men om kris uppstår så blir jag ”inåtagerande”, så en tänkt 50-årskris kommer inte resultera i segelbåt, utan skulle väl säkert bli någon samlarmani av något slag.
6. ”Our Inside Joke (Was Nightmare Fuel)”
– Länge arbetstiteln för albumet, och låten kommer nära vad jag ville åt. Vi är öar, men vi hittar varandra. Roger Gustafsson spelade in pedal steel till den här och skickade tre förslag med hälsningen att vi skulle använda den vi ville. Såklart använde vi alla tre. Skulle gärna ha den lineupen live: jag, Svante på trummor och tre pedalsteelar.
Låtens drömska känsla och alla pedalsteelar får mig att tänka på amerikanska country-ambient-bandet SUSS. Detta är SUSS med en eterisk soulsångare framme vid micken.
– Vilket helt enastånde band som du introducerar mig för här, Niklas! Känner mig helt hemma i det här. Hur kan jag ha missat?
Varsågod!
7. ”Trauma Queen”
– Liv och död och musik och kaffe. Och stjäl några rader på slutet från Thomas Hines bästa låt ”Before The Sun Rises.”
Thomas Hine har jag tyvärr aldrig hört, men i Carls elgitarrer hör jag Neil Young – och njuter. Och jag vet att du är något av ett fan. Har ni en rå Crazy Horse-platta i er? Det ligger på undertecknads önskelista!
– En gudabenånad elgitarrist, spelar aldrig för mycket, överraskar alltid. Blir alltid lycklig när han får feeling för det instrumentet. Hoppas han fortsätter vilja spela in med mig. Jag tänker att kommande två album blir det tystaste respektive högljuddaste vi har gjort. Crazy Horse-tanken skulle ju kunna passa in.
8. ”White Denim”
– Första låten skriven för albumet. Också en lindans, för antingen kvaddar jag den eller också blir den mesig. Plockade upp den gång på gång när jag repade och tror att jag testade den på alla studiosessionerna. Det är något med hur alla meningar måste haka i varandra för att låten ska funka. Men till sist satt den, och det ska finnas ett jubel inspelat efteråt. Mats Bäcker, namnkunnig fotograf, matar på med saxofonerna.
Texten känns som en djupdykning i katastroftankar och inre oroshärdar. Jag relaterar, som du vet. Är neuroserna vi genomlider ett kvitto på att vi tänker och känner mer än de flesta, och har de isåfall ett slags egenvärde, eller är de bara bevis på att vi i själva verket är sjuka i huvudet?
– Svårt, men om jag jämför med musiken, som ändå så tydligt är det som betyder allra mest för mig, och som ändå kommer med slitningar. Jag menar, alla påslag som är positiva och fungerande å ena sidan, å andra sidan får mig också att sova uselt och känna mig tom och på min vakt. Jag borde kunna kontrollera det där bättre, men tror också att allt är ett tecken på att det rör om inuti mig och på att det betyder så mycket. Förmodligen lite sjukt i huvudet också, ja, men man kan ta det vidare till att leva och att vilja leva, att mörkret kan vara ett resultat av något som är riktigt viktigt för en. Får jag fråga tillbaka om du skulle vilja ha det omvända, och gå miste om djupdykningarna du gjort i musik, böcker, film, relationer och livsfrågor för att hålla ångesten borta ett tag? 80% av det värsta för att få 20% av det bästa?
Jag skulle ge mycket för att slippa ha upplevt vissa saker, men inte på bekostnad av allt det där som gjort mig till den jag är. Och det är viktigt att tämja mörkret, att bli vän med det, och inte vara rädd för det.
9. ”Winter of ’85/’86”
– Mer ”lighthearted”? Något som jag gillar, mata på med text som kanske inte riktigt hör ihop, men så uppstår ändå mening. Hade Alina från Tiny Oceans i åtanke när jag skrev den. Känner henne inte, men såg framför mig att vi kunde vara som ett trasigt Belle & Sebastian. Såklart väntade jag alldeles för länge innan jag vågade fråga, och såklart skämdes jag som en hund för texten när jag väl skickat iväg låten till henne. Hon var såklart lika supersnäll som väntat, och bara gled in och briljerade, med elgitarren och sången. En höjdpunkt för mig.
”Text som inte hör ihop” – där kom stream-of-consciousness-grejen igen! Underbart!
– Haha, skyldig. Men det ÄR något magiskt både rörande musik och text, vad som händer när man sätter ihop två delar som på pappret kanske inte verkade helt kompatibla. Övergången i sig kan vara det som gör hela låten.
10. ”Revealing Trailer”
– Jag hade plockat bort den här, men Carl konfronterade mig när han skulle slutmixa. Jag var nog lite för besatt av att det skulle bli mitt kortaste album. Men så trillade den ner i mitt knä igen, med ett flor som täcker mycket av de lösa ändarna. Vad tycker du? How I would want to win all the time without giving a damn about the game. Tycker den passade så fint till slut. Även ett stråk av betasoul här som jag gärna ägnar framtiden åt.
Den har stark sistaspårs-känsla, och känns naturlig där den sitter. Men berätta mer om den avslöjande trailern. Vad dväljs i den och vad avslöjar den om oss? Och raderna om din pappa, som gick bort för ett antal år sedan, är starka. Vad tyckte han om din musik?
– Filmtrailern som avslöjar handling och slut: tryggt eller tråkigt? Pappa dog för ganska exakt tio år sedan, och skulle ha fyllt 80 i höst. Hade så gärna velat följa honom från den han var då (han var inte ens sjuttio när han dog) till den han skulle vara nu. Tror han skulle ha en spännande ålderdom, med många tankar i huvudet. Han var väldigt supportande, kom om jag spelade inom en tiomilsradie, eller säg 15, kring Grums. Sen måste du komma ihåg att jag är hopplös. För många är musiken ett avbräck från tryggheten, och jag tror att han förstod att det är min bästa chans för ett vanligt liv.
Var musiken din enda chans till något slags stabilitet, menar du?
– Ja, jag tror det.
Hur ser framtiden och resten av 2026 ut för Thomas Jonsson?
– Om jag får hoppas så vill jag komma ut mycket och spela under hösten och vintern. Att låtskrivandet får mig att hamna på andra platser kommer alltid att vara det bästa. Och jag kommer absolut att börja spela in igen – och rösta bort Tidöregeringen.
Det sista skriver jag under på, för allt jag är värd.
Och slutligen: vill du bjussa på några populärkulturella tips?
Ylva Ceders platta Tree Vibrations från i år. Skräckfilmen Lake Mungo från 2008. Fotografen Zanele Muholi. Elliott Smiths ”Bled White” och Bill Callahans ”Lonely City”. Komikern Geoffrey Asmus. Hiphopduon Armand Hammer.
482 MHz 