Recensioner, 6/6 2020

Den här gången blir det obskyrt, obskyrt, obskyrt. Mittfåran är inne i en djup svacka för tillfället. Det är i marginalerna det händer. Varsågoda.


Jarguna & Henrik Meierkord – Tapestry Flow

– Den hårdast jobbande mannen i ambient-världen och tillika 482 MHz-favoriten, Henrik Meierkord, är åter aktuell med ett nytt album. Denna gång är det ett samarbete med italienske ambient-artisten Jarguna. Jargunas elektroniska ljudbilder är hypnotiska och varma, och det hela hade känts behagligt meditativt om det inte vore för Meierkords ödesmättade stråkar. De tar en från Jargunas uråldriga, mystiska plats och för en någonstans där det är kärvt och kallt – och som alltid väldigt spännande. Oftast hittar de en medelväg mellan värme och kyla, mellan hypnos och fasa. Ibland, som på ”Through Melancholy”, får Meierkord inte tillräckligt med utrymme och då gränsar det stundtals till new age-jazz. Bäst blir det på titelspåret, ”Tapestry Flow” och på ”Borealis”. Där närmar de sig drone och storheter inom genren som Rafael Anton Irrisarri.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tapestry Flow” och ”Borealis”

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Själ, Rafael Anton Irrisarri – A Fragile Geography


Star of HeavenTo Our Memories

– Stockholmsbandet Star of Heaven bildades när bandmedlemmarna Anna Löfstrand, Rasmus Grip och Tove Rhodiner träffades för att se om det gick att göra svenskspråkiga covers på det ryska bandet Kinos låtar. Jag har aldrig lyssnat på Kino, men det får jag förstås lov att göra nu. För är detta inte ett mycket spännande sätt att bilda ett band på så säg. To Our Memories är deras andra album (det första, Vinter, kom 2016). Tillsammans skapar de djupt vemodig instrumentalmusik som oftare än inte drar åt postrock-hållet. Till skillnad från många andra band inom samma fålla hänger de sig inte åt lager på lager med gitarrmattor. Nej, istället bygger de sina låtar på piano och stråkar, och gitarrerna kommer in när och där de gör som mest nytta. Mest drabbande blir det i låten uppkallad efter ryska favoriterna i Kino. Den låten är ett mönsterexempel på när instrument jobbar som bäst tillsammans. Allt är emellertid inte perfekt och ibland, som i  Interludium och avslutande Epilog, tappar jag bort dem och det som gör dem speciella. Men överlag är To Our Memories ett starkt album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Kino

Om ni gillar detta: Still Harbours – Fluorochrome


Lebanon HanoverThe Last Thing (tvåspårssingel)

– Tyskbrittiska cold wave-duon Lebanon Hanover kan mycket väl vara genrens bästa nu aktiva band. Få band har förmågan att varva existentiella texter med gott om glimt i ögat med starka melodier och ödesmättade arrangemang. De har lika mycket popkänsla som förmåga att gestalta det allra mest ödsliga. Efter fyra fullängdare sedan debuten 2012 är de nu tillbaka med en tvåspårssingel – och ett nytt album kommer senare under året.

Förstaspåret ”The Last Thing” faller in under kategorin ”ödslig”. Larissa Iceglass, som annars sjunger med pondus och iskyla, låter här alldeles urlakad. Texten vittnar om bråddjup existentiell kris och för tankarna till en ung Robert Smith: I’m collapsing, breaking down/Silently onto the ground/Above me the azure sky/The last thing I see in my life/A swallow makes a little cry/As I look up for the last time/There won’t be a miracle/There’s really nothing more to come. 

Andraspåret ”Shatter Matter” är musikaliskt tyngre, ett slags doomifierad och gothig cold wave. Den sjungs av William Maybelline, som annars sköter syntarna. Han har en tillgjord och melodramatisk röst och ett påtagligt Andrew Eldritch-komplex. Låtarna han sjunger på, en eller ett par per album, är utan undantag respektive albums sämsta spår. ”Shatter Matter” är långt ifrån den sämsta, men samtidigt är den långt ifrån de låtar som Larissa Iceglass sjunger.

Bäst just nu: april 2020

Samtliga fem tillhör nordens intressantaste, unga alternativa band och artister. Men ingen av dem får den uppmärksamhet de förtjänar. Här kommer i alla fall en liten push.


No Suits in MiamiWhat We Have

– NSiM gjorde fjolårets bästa melankoliska indieplatta. Perfekt förvaltar de arvet från så väl brittiska 80-tals-band som Field Mice och svenska 00-tals-hjältar som Radio Dept. Nya singeln, ute nu via Svart Kaffe Records, är en naturlig fortsättning på fjolårets album. Vemodet känns igen, det är orubbligt, melodikänslan likaså. Men gitarrerna är den här gången lite mer c86 och atmosfären mer drömsk. Rekommenderas å det varmaste.

 

StainwasherChems

– 482-favoriten Stainwashers nya singel är ingen låt – den är ett tillstånd. Ett tillstånd man gärna stannar kvar i. Där sorg byter skepnad och blir till hopp, sedan trots. Den är också resultatet av en artist som visar långfingret åt konventioner och ”sälj”. En artist som gräver djupare och djupare i sitt eget uttryck, ointresserad av vad andra tycker. Utan minsta tvekan är hon skivbolaget Feverishs modigaste, intressantaste artist. Och sett till det unga indie-Sverige i allmänhet tillhör hon ihop med en handfull andra det finaste vi har.

 

Solveig MatthildurPolitician…of love

– På sin nya singel bjuder isländska aspirerande goth-drottningen Solveig Matthildur (till vardags i Kaelan Mikla) på årets hittills mäktigaste och finaste refräng. Låten, en stor, skimrande elektronisk pop-ballad insvept i svart, är verkligen inte så tokig på det hela taget heller (den är snarare rätt så fantastisk). Rekommenderas till alla som varken kan eller vill välja mellan a-ha och Asylum Party.

 

Dune Messiah – I Headed for the Dancers

– Danske goten Dune Messiahs nya singel är sagolik popmusik. Tänk film noir och L.A., tänk engelsk goth och Bruce anno 1984. Det är lika mycket svärta som soldis, lika mycket atmosfär som melodi. Hade någon av den breda musikpressens kelgrisar, säg en Father John Misty, släppt den hade den hörts överallt. Jorden är en orättvis plats.

 

Bored Man OverboardOn the 611

– Bored Man Overboard, med sin sotiga, dova rock, är kärleksbarnet vi alla velat att The National och Thåström skulle få. Deras finfina album från i vintras förtjänar en vettig recension, men nu nöjer jag mig med att lyfta fram dess atmosfäriska höjdpunkt, ”On the 611”. Ett sex minuter långt stämningsstycke om minnen som tycks skava, och som, sporrat av en bottenlös melankoli, sakta men säkert stegrar och lyfter mot skyarna i ett gnistrande crescendo. Musik som får en att gå sönder. Ute nu via Svart Kaffe Records.

Recension: Beach Bully – Beach Bully

a0004324171_16

 

New Jersey-bandet Beach Bully debuterade med en ep tidigare under månaden. Och vilken EP det är. Med en imponerande fingertoppskänsla för sångmelodier och stämningar skapar de lynnig och atmosfärisk indierock, med ingredienser hämtade från postpunken, 90- och 00-talens post-hardcore-scen och Red House Painters mer elektrifierade stunder.

EP:n består av fyra låtar, och samtliga är synnerligen bra. Från inledande Catherine Wheel, som med sina Cure-gitarrer i introt och Small Brown Bike-verser, via instrumentala postrock-möter-slowcore-numret Turning och For Against-minnande gitarr-explosionen Skinny, till det avslutande mästerstycket, tillika plattans höjdpunkt – den atmosfäriska och drömska sexminutaren Mint.

Finns det någon rättvisa här i världen kommer Beach Bully att skörda stora framgånger det närmsta året. Som de förtjänar det!

Betyg: 9/10

Bästa låt: Mint

Om du gillar detta: Small Brown Bike – The River Bed