Jag minns inte om det var fyra eller fem år sedan som Stainwasher singeldebuterade. Men jag minns kicken jag fick av att höra ”Time Lapse”. Kicken av att veta att det fanns en svensk Julee Cruise därute. Ett slags överjordiskt väsen som kunde tonsätta något slags grundläggande vemod som så många av oss bär på. Kurvan fortsatte sedan spikrakt uppåt för de nästkommande singlarna.
Nu skriver vi 2022 och Stainwasher har äntligen blivit med album. Det mesta är sig likt, men soundet är på det hela taget mer avskalat än tidigare. Det kan ofta bli lite väl vänt och jag hade så hoppats mer tyngd och fler kontraster. Mycket går in, men tappas sedan bort – det blir svårt att sortera bland, och det gör mig beklämd att säga det, det i allmänhet homogena soundet. Men det finns undantag. Singeln ”Railway” är fantastisk och har precis den tyngden jag eftersöker, utan att göra avkall på allt det man älskar med Stainwasher (drömskheten, vemodet). Och på ”See Thee” funkar det avskalade uttrycket mycket bra och tillåts där att växa och breda ut sig. Mer sånt till nästa platta!
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”Railway”
Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Victorialand
Katharina Nuttall – The Garden
På sitt fjärde album går Katharina Nuttall in i en ny värld. Här härskar spleen, dödsdömd romantik, okuvlig och snårig natur, och störst av allt är dikten – dikten och makalösa och atmosfäriska elektroniska ljudbilder. Och med dessa förutsättningar har Nuttall skapat ett helt igenom fantastiskt album.
Vemodet är konstant, men blandas ut med en djupgående mysticism och en obrottslig kreativitet. Baudelaire och Keats står som Nuttalls främsta inspiratörer, och det märks. Dessa herrar var alldeles nedbrutna av andliga och själsliga (och köttsliga, för den delen) kval, men hemföll ständigt åt drivet att sätta ord på det de gick igenom, gestalta det inre och klä det som lever bortom våra synfält i ord. Katharina Nuttall gör samma sak, men har till sin hjälp även en makalös känsla för udda, vackert, atmosfäriskt och kusligt låtsnickeri. Som den saknade länken mellan And Also the Trees och Scott Walker ger hon oss ett av årets bästa och mest imponerande album.
Ute nu via Novoton.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Lethe”
Om ni gillar detta: And Also the Trees – Virus Meadow
Tidernas mest underskattade popband är äntligen tillbaka med nytt album (det första sedan 2015 års underpresterande Cast in Steel). Den här gången har de varit uppe i Bodö i Nordnorge och där jobbat ihop med den arktiska filharmoniska orkestern.
Skivan bottnar i ett miljötänk och en föreställning om en hållbar och beboelig värld, men är på det stora hela ett typiskt a-ha-album. Här finns ett otröstligt vemod och storslagen atmosfär. Här finns skimrande elektronik och varm akustik. Här finns sagolika poplåtar och fullständiga stolpträffar. Alla a-ha-plattor efter Scoundrel Days (1986) har varit mer eller mindre ojämna, och True North är intet vis ett undantag. Jag gråter av lycka (jag tror det är lycka) av magnifika förstasingeln ”I’m In”. Titelspåret är deras bästa låt på en herrans massa år. Och refrängen till ”You Have What It Takes” hade kunnat knäcka Bacharach, Gallagher eller McCartney utan vidare. För att inte tala om den vansinnigt snygga poplåten ”Forest For the Trees”, med sina mästerliga synth-stråkar. Men så envisas de även med trevande kafémusik som ”Hunter in the Hills”, ”As If” och ”Oh My Word”, och mållös vuxenpop som ”Make Me Understand” och ”Bluest of Blue” lär inte heller skaka om särskilt många.
Sammantaget blir det dock aldrig tal om någon frustrerande lyssningsupplevelse. Topparna är tillräckligt höga och bottennappen når aldrig ända ner. Dessutom har de fått ihop ett välljudande och fokuserat album, och trots de väldokumenterade schismerna inom bandet låter de väldigt samspelta och tajta.
Betyg: 7/10
Bästa låt: en kamp mellan ”I’m In” och ”True North”
Om ni gillar detta: a-ha – Scoundrel Days
482 MHz 