Det är en bra period för ny musik nu. Nu igen. Här följer ett axplock. Något att ta med ut i vårsolen, och något att hålla fast i när det vänder och blir kallare. För det blir alltid kallare.
Johan Hedberg – Tobias och jag
– Sommaren 2013 släppte Johan Hedberg (ex-Suburban Kids with Biblical Names) det årets bästa svenska poplåt – Nackamasterna. Jag var vilse i tillvaron och jobbade som kundtjänsthjon på Staples. Jag avskydde varje sekund på det stället, och jag gissar att de inte var så förtjusta i mig heller (efter inte ens ett halvår blev jag uppsagd – en sann välsignelse för den som inte vågar sluta självmant). Varje morgon när jag cyklade till jobbet lyssnade jag på Nackamasterna och tillvaron kändes lite lättare. Jag var djupt förälskad i den låten. Så till den grad att jag hörde av mig till Johan (på Twitter?) och bedyrade min kärlek för denna exceptionellt fina poplåt. Året därpå släppte han albumet Paradiset, men sedan dess har det varit tyst. Fram tills nu. Med nya singeln Tobias och jag visar Hedberg återigen att han är en mästare på socialrealistisk vemodspop. Till skimrande gitarrer och synthar och en närmast postpunkigt melankolisk basgång sjunger Hedberg om förlorad men ändå odödlig vänskap, barndomsminnen och allt det där som gjorde en till det man blev. Och han får en att grubbla både en och två gånger över folk man sårat och broar man bränt.
Tobias och jag är utgiven på Tobias Isakssons (aka Azure Blue) nystartade label The Future Sound of Stockholm.
Stainwasher – What Did I See (EP)
– Vad som tidigare kunde anas kan med detta efterlängtade EP-släpp bekräftas: Stainwasher gör Sveriges just nu bästa dreampop. Att ett par av låtarna är bekanta sedan tidigare kvittar. De får nytt liv och ett nytt sammanhang bredvid tidigare osläppta pärlor som Twin Peaks-doftande After All, den sköra svenskdebuten Hur det blev och den snudd på obehagliga, men ack så mäktiga, Only Lonely. Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera Stainwasher till alla med minsta intresse för melankolisk och atmosfärisk musik.
Betyg: 9/10
Bästa låt: Joy For Me (eller möjligen After All)
Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Head Over Heels
– Vad tråkigt det är med recensenter som när de vill hylla ett band som utvecklats skriver att de ”mognat”. Det känns så nedsättande. Men det är just mognad jag hör på Agent Blås nya singel. Josefine Alatalo sjunger lika jäkla bra som hon alltid gjort, men soundet låter mindre BD och mer England, tidigt 90-tal. Mer Sarah Records. Vemodet är tyngre att bära. Mer permanent, mindre explosivt. GItarrtonerna är varmare, rundare i kanterna. Child’s Play är deras bästa låt hittills, och den lovar gott inför kommande albumsläpp.
Marvin Gaye – You’re the Man (album)
– Lagom till vad som skulle varit soulgigantens 80-årsdag ges detta album, bestående av material skrivet mittemellan de båda klassikerna What’s Going On (1971) och Let’s Get It On (1973), ut. En del av materialet har tidigare getts ut på deluxeutgåvor av nyss nämnda album, men aldrig tidigare har de samlats på en och samma platta, som en gång var Marvins avsikt. Efter What’s Going On ville Marvin hålla ångan uppe och ge ut ännu ett politiskt brännbart statementalbum, men skivbolagsbossen Berry Gordy fick kalla fötter och sa nej. Gordy, vars egna politiska åsikter sannolikt låg längre åt höger än Marvins, tyckte att det nyskrivna materialet var för explicit och låtarna hamnade i byrålådan. You’re the Man har haussats upp som ett storartat ”lost album” från en av de stora mästarna. Det är väl inte riktigt fallet. Materialet är ganska spretigt och Marvin pendlar mellan att vara cyniker, klarsynt och förförare. Men en spretig Marvin Gaye är fortfarande bättre än det mesta och You’re the Man är stundtals en sann njutning att lyssna på.
Betyg: 7/10
Bästa låt: I’m Gonna Give You Respect (eller You’re the Man pt.1 & 2)
Om ni gillar detta: Marvin Gaye – What’s Going On, Curtis Mayfield – Curtis
– Berlinbaserade italienaren Vince Gagliardi gör sin albumdebut med den på Cyclic Law utgivna Vulner. Han blandar field recordings och samplingar, gitarrer och malande, nästan rituella, drones och skapar ett ljudlandskap som är både vackert och kusligt, hypnotiskt och fullt av energi. Dark ambient-genren har haltat några månader nu, tycker jag, men The Nent ger hopp om framtiden.
Betyg: 8/10
Bästa låt: Dumt att separera de tre. Plattan gör sig bäst som en helhet. Men väljer trots det Venustas, för den kokande, sprakande, sannolikt dödliga, elektroniken som dyker upp runt 3:20.
Om ni gillar detta: Allseits – Chimäre
482 MHz 