Robert Smith fyller 60 år. Hisnande.
The Cure är ett av de band jag lyssnat allra mest på. Helt klart jämförbara med Thåström, Morrissey och Elvis i antalet lyssningstimmar. Jag upptäckte The Cure när jag var 15 och ägnade sedan säkert sju år åt att i lugn och ro beta av och sätta mig in i allt de spelat in (det tog sin lilla tid eftersom jag varken hade dator eller pengar). Det var en mäktig upplevelse, och det har varit mäktigt sedan dess. The Cure är ett band jag ständigt återkommer till. Robert Smith är en låtskrivare med en sanslös bredd – som ibland ligger honom i fatet, men som lika ofta är en gåva. Det kvittar ju hur man mår – The Cure har något som passar. Var så säkra.
De var ett av otaliga band som slog igenom i den brittiska postpunk-vågen i slutet av 70- och början av 80-talet. De började som ett postpunkband med ojämförlig känsla för pop – eller möjligen som ett popband med fingertoppskänsla för postpunkens allvar, dramatik och suggestiva arrangemang. De gick vidare därifrån och var med och formade goth-genren, för att sedan överge den och utforska popens alla upptänkbara uttryckssätt och former, för att sedan komma ut på andra sidan fullt kapabla att skriva allt ifrån hypnotiska 10-minuters-stycken, vemodig drömpop och kristallklara poplåtar.
Skillnaden mellan The Cure och i princip vilket annat band som helst från samma era är att The Cure fortfarande headlinar megafestivaler som Glastonbury och Roskilde och säljer ut jättearenor. Och deras sound hörs i otaliga unga band i dag. Varför är det så? Ett enkelt svar är att Robert Smith alltid skrivit förbannat bra låtar, och att hans kompetens sträcker sig över så ofantligt många stilar, genrer och känslolägen. Att den där drömska, postpunkbaserade popmusiken de var med och introducerade för sisådär 35 år sedan varit brännande aktuell i över 15 år gör förstås sitt, det också.
För att hylla detta band, och framförallt denna låtskrivare, som betytt så obeskrivligt mycket för mig i nästan hela mitt musiklyssnarliv, ger jag er här Robert Smiths 60 bästa låtar. För att förtydliga: 58 av dessa är Cure-låtar, två är gästspel hos andra artister. Nedan följer en spellista med de 56 låtar som finns på Spotify – resten når ni via länkarna nedan. Mycket nöje, och grattis till Robert Smith.
År: 1992
Album: Wish
– Den må vara uttjatad och sönderspelad, men det räcker att lyssna ett par sekunder för att inse vilken fantastisk poplåt det ändå är. Jangly, luftig, mollig och oändligt romantisk. Det är lätt att förstå varför den är så oändligt populär.
59. Yesterday’s Gone (Reeves Gabrels feat. Robert Smith)
År: 2000
Album: Ulysses (Della Notte)
– I dag är gitarristen Reeves Gabrels fast medlem i The Cure, men år 2000 var han främst session-gitarrist, med ett förflutet med bland annat David Bowie under 80- och 90-talen. Denna raritet hör till bland det mest atmosfäriska som Smith skrivit under hela 2000-talet.
58. Want
År: 1996
Album: Wild Mood Swings
– Wild Mood Swings är ett spretigt album, med flera toppar och dalar – och många humör, precis som titeln antyder. En av topparna är öppningsspåret Want. Här radar en till vansinne frustrerad och rastlös Robert Smith upp allt han vill ha, allt han önskar och längtar efter – bara för att sedan konstatera att However hard I want/I know deep down inside/I’ll never really get/More hope or any more time.
57. Grinding Halt
År: 1979
Album: Three Imaginary Boys
– Apati till tonerna av stram, mycket avskalad postpunk, med ett sväng som för tankarna till The Specials snarare än, säg, Joy Division. Hämtad från det underskattade debutalbumet Three Imaginary Boys.
56. Please Come Home
År: 2004
Album: osläppt
– The Cures självbetitlade album från 2004 är ett av deras allra sämsta. Men hade de bytt ut vissa av de många oinspirerade dussinlåtarna mot några av de utmärkta låtar som ratades hade vi fått ett helt annat album. En av dessa ratade låtar är demon Please Come Home – en ursinnig ballad om förlust och saknad. Med tanke på med vilken inlevelse och närvaro Robert sjunger är det märkligt att låten övergavs.
55. This Morning
År: 2004
Album: The End of the World (singel)
– Ett marginellt bättre öde fick This Morning, som får skatta sig lycklig som ändå gavs ut. Och fattas bara annat. This Morning är klassisk Cure: detta episka, långsamma och regngrå stycke hade passat utmärkt på Bloodflowers och, med mindre gitarr och lite luftigare produktion, även på Disintegration.
54. This is a Lie
År: 1996
Album: Wild Mood Swings
– En låt som kräver sina tillfällen och som kan bli väldigt fel om man är oaktsam. Här ifrågasätter Robert Smith samhälleliga konstruktioner som tvåsamheten, religionen, och de livsval man förväntas göra. Han ser ångesten och det omöjliga i att behöva välja och det absurda i att varje dag tvingas leva med denna ångest och denna förvirring och konstaterar att allt är förljuget.
53. The Caterpillar
År: 1984
Album: The Top
– Deras då hittills skiraste och mest romantiska poplåt. 1984 var en märklig tid för Robert Smith och The Cure. Eller, det som fanns kvar av The Cure, vill säga. Efter apokalypsen (även känd som Pornography) låg bandet i spillror. 1982 och 1983 spelade Robert och trummisen Lol Tolhurst in några udda singlar och 1984, med en helt ny lineup, gav de ut den mycket märkliga och djupt psykedeliska plattan The Top. Ett album som på många sätt andades lika mycket självdestruktivitet som Pornography, men som även innehöll några rena poplåtar. Det bästa exemplet på det är utan tvekan The Caterpillar.
52. Play for Today
År: 1980
Album: Seventeen Seconds
– Den strama, karga postpunken från debuten året innan fick på uppföljaren fler nyanser, mycket tack vare nytillskottet Mathieu Hartley på keyboard. Det är fortfarande minimalistiskt, men betydligt mer stämningsfullt och med tydliga hintar om vad som komma skulle.
År: 1981
Album: Charlotte Sometimes (singel)
– Smith har alltid avfärdat föreställningen om att The Cure skulle vara ett gothband. Men år 1981 fanns det inget band som var mer goth än The Cure (nej, inte ens Bauhaus). Hade författaren Horace Walpole levat 1981 skulle han inte skrivit skräckromantiska romaner – han skulle spelat synth i The Cure. Charlotte Sometimes är förstklassig goth-pop.
50. La Ment
År: 1983
Album: Japanese Whispers
– Japanese Whispers är ett minialbum som samlar upp de singlar och b-sidor som Smith och Tolhurst gav ut 1982-83, i kölvattnet av Pornography. Det mesta på plattan är poppigt, lättillgängligt, till och med nästan lite dansant. Förutom framförallt La Ment, som har långt mer gemensamt med gothnummer som Charlotte Sometimes än med studsiga poplåtar som Let’s Go to Bed och The Walk.
År: 2000
Album: Bloodflowers
– Bloodflowers var en återgång till den djupt melankoliska och atmosfäriska musiken som framförallt utgjorde klassikern Disintegration. I The Last Day of Summer står Smith öga mot öga med åldrandet och inser att han tappat grepp om allt han trott på och allt som en gång gjorde honom till den han var. I öppningsversen sjunger han urlakat Nothing I am/Nothing I dream/Nothing is new/Nothing I think or believe in or say/Nothing is true.
48. The Top
År: 1984
Album: The Top
– Den skruvade, obehagliga plattan The Tops allra mest missmodiga stund. Här blandas drogfeber med självförakt, saknad och ånger. Resultatet är hypnotiskt.
47. To the Sky
År: 1987
Album: Join the Dots: B-sides and Rarities
– Ursprungligen utgiven på en samling från skivbolaget Fiction. Ett perfekt exempel på den där atmosfäriska, melankoliska popen de gjort till ett av sina signum.
År: 1984
Album: The Top
– The Top-plattan är genomdränkt i självförakt och drogdimmor. Ingen låt exemplifierar det förstnämnda bättre än Piggy in the Mirror. Men mitt i allt självhat har Smith ändå den goda smaken att förse låten med en förstklassig melodi.
45. Catch
År: 1987
Album: Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me
– Enligt uppgift ska inspirationen till denna solvarma, lätt vemodiga poppärla om svunnen kärlek komma från en scen ur Rocky II. Så märkligt, så oväntat att det inte går att ta in, men likväl ett faktum (om det nu är ett faktum) som får både filmen och låten att växa ytterligare.
44. Bare
År: 1996
Album: Wild Mood Swings
– Från början skulle WMS bli ett avskalat album, med Bare som dess titelspår. Nu blev det inte så, men Bare är fortfarande en fantastiskt fin låt. Dess gitarrbaserade, hudnära sound skulle fyra år senare byggas ut och fläskas på till albumet Bloodflowers.
43. Halo
År: 1992
Album: Friday I’m In Love (singel)
– En otvetydigt ljus och romantisk text om äkta och sann kärlek, satt till en mollig popmelodi. Typiskt The Cure.
42. Fear of Ghosts
År: 1989
Album: Lovesong (singel)
– Kolsvart goth från avgrundens botten. Sällan har väl depression och neuroser låtit mer skräckinjagande än i denna fantastiska b-sida från 1989 (som i ärlighetens namn hade gjort sig bättre på Disintegration än a-sidan Lovesong).
41. Just One Kiss
År: 1982
Album: Japanese Whispers
– Ursprungligen utgiven på Let’s Go to Bed-singeln. Ursnygg, moody och mullrig gothpop.
40. Secrets
År: 1980
Album: Seventeen Seconds
– Det mycket snygga albumet Seventeen Seconds kanske allra snyggaste låt, om missade chanser och längtan. Så minimalistisk, så återhållsam, så stram – men ändå så förbannat stämningsfull, melodisk och läcker.
År: 1987
Album: Catch (singel)
– 9 av 10 band skulle inte tveka om att ge ut den här som a-sida eller åtminstone albumsspår. För The Cure anno 1987 dög detta skimrande minimästerverk inte till annat än b-sida.
38. Killing an Arab
År: 1978
Album: Boys Don’t Cry
– Bandets debutsingel är en tvåminutersversion av Albert Camus klassiska roman Främlingen, till tonerna av hårt åtdragen postpunk med österländska vibbar. Vill man som band etablera en image som introverta grubblare är det en utmärkt idé att tolka Camus på debutsingeln.
37. Spilt Milk
År: 1999/2000
Album: Osläppt
– Robert Smith har skrivit många låtar om ånger, livsval, om att bli omsprungen av livet och om att tappa begreppet om vem man själv egentligen är, men få låtar har varit lika drabbande eller känts lika uppriktiga som Spilt Milk. Till Cure-typisk pop sjunger han förtvivlat Sometimes…/I wonder…/If I’m wasting all my time/Sometimes… /I wonder…/If I’m putting off my real life…/What I could’ve done/Where I could’ve been. Låten skrevs omkring tiden för Bloodflowers, men har aldrig givits ut.
36. All I Want
År: 1987
Album: Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me
– En låt som lyckas med bedriften att vara en furiös gitarrorgie, med en text om att vilja ha sex, samtidigt som den ändå känns innerlig och varm.
35. Treasure
År: 1996
Album: Wild Mood Swings
– Outsägligt sorglig ballad om en döendes sista önskan. Förbaskat vacker låt, men inget man slänger på hur som helst.
34. Not in Love (Crystal Castles feat. Robert Smith)
År: 2011
Album: Not in Love (singel)
– Electropunkarna Crystal Castles bjöd in Robert till att sjunga på en remix av deras Platinum Blonde-cover och resultatet är…lyckat. Minst sagt. Robert har aldrig backat för att visa sina känslor och här går han all in. Till pulserande beats, skimrande synthar och en otrolig sångmelodi sjunger han texten om en relation som gått om intet med otrolig närvaro. Hans röst krackelerar ju längre låten lider och som lyssnare vet man inte om man ska gråta eller dansa. Detta är en av 2010-talets allra bästa poplåtar.
33. Trust
År: 1992
Album: Wish
– Ödslig, oändligt melankolisk ballad om tvivel, svartsjuka och om att vara på väg att förlora någon man absolut inte borde förlora.
År: 1981
Album: Faith
– Faith-plattan känns som en regnvåt, dimhöljd hed en söndagseftermiddag, och ingen låt fångar den känslan bättre än All Cats Are Grey. Dess våta, ambienta och episka sound skulle senare bli ett av bandets främsta signum och fulländas på mästerverket Disintegration.
31. Breathe
År: 1987
Album: Catch (singel)
– Nivån på The Cures b-sidor från 80-talet är löjlig. Till toppskiktet hör denna elektroniska ballad, skimrande i skymningsrosa. När Robert sjunger sista versen stannar till och med vinden och vågorna upp och lyssnar: Be with me/Be like you used to be/With me/With me.
30. Closedown
År: 1989
Album: Disintegration
– Listans första Disintegration-låt är en majestätisk redogörelse över egna tillkortakommanden.
År: 2000
Album: Bloodflowers
– Om hur tystnad och stiltje kan vara det mest öronbedövande som finns – särskilt när det uppstår mellan två människor som en gång älskat varandra.
28. Close to Me
År: 1985
Album: The Head on the Door
– Första Cure-låten jag någonsin hörde. Jag var 15 år och lyssnade på punk, men anade instinktivt att detta band, som gjort denna märkliga, nerviga och klaustrofobiska poplåt, var något för mig. Jag var (är?) ju trots allt själv ganska märklig, nervig och klaustrofobisk. Många hyllar The Head on the Door som ett av The Cures bästa album, vilket jag aldrig förstått mig på. Jag tycker att det är ett av deras tre sämsta, och det är därför listan endast innehåller en enda låt därifrån. Musikaliskt pendlar skivan mellan lättviktigheter, alltför spretiga utflykter men också en del spännande arrangemang och produktioner. Textmässigt är den oftast ganska ointressant. Men den har sina stunder, och dess finaste stund är trots allt ändå jättehitten Close to Me.
27. Play
År: 1992
Album: High (singel)
– I de många låtar som Smith skrivit om trasig kärlek, förlust och saknad är det allt som oftast han själv som är boven i dramat. Han (textjaget) må ha brister, men brist på självinsikt är inte en av dessa. Smärtsamt tydligt blir detta i den ypperliga b-sidan Play. Med all önskvärd uppriktighet sjunger Smith: Day after day/I let you down/Promise you to change it all/Then change my mind/And every time I promise you/Soon be fine/It won’t be like this next time.
26. Untitled
År: 1989
Album: Disintegration
– Hypnotisk percussion, varmt klingande gitarrer och den sorgsnaste dragsspelslinga(?) man kan tänka sig tonsätter denna text om förlamande depression och vankelmod.
25. Sugar Girl
År: 1987
Album: Just Like Heaven (singel)
– Jag är omöjligt förtjust i denna enkla lilla poplåt och har så alltid varit. Melodislingan är så gränslöst vemodig och texten så lätt att relatera till att jag aldrig kunnat motstå den, och jag är sannolikt den enda som föredrar den framför dess klassiska a-sida.
År: 1979
Album: Three Imaginary Boys
– Tristess och ensamhet omvandlat till knappt fyra minuter suggestiv och rå postpunk. Inget dåligt sätt att inleda ett debutalbum på.
23. The Drowning Man
År: 1981
Album: Faith
– Hypnotisk goth inspirerad av Mervyn Peakes Gormenghast-trilogi ramar in denna ruggiga berättelse om död och utdömd kärlek.
22. Open
År: 1992
Album: Wish
– I 10:15 Saturday Night var tristessen förlamande och passiviserande. I Open driver den textjaget till fullskalig hedonism. På runt sju minuter och till tonerna av febrig, malande och shoegazig psykedelia släpper en självföraktande och misantropisk Smith lös ett makalöst ordsvall om festandets och socialiserandets baksidor. Alla som vantrivts på en fest eller helt enkelt bara fått för mycket innanför västen kan relatera till denna fantastiska låt och text.
21. Jupiter Crash
År: 1996
Album: Wild Mood Swings
– Wild Mood Swings kanske mest atmosfäriska låt och den låt på skivan som låter mest som ”klassiska Cure”. Här får ett upphaussat stjärnfall agera metafor för en kärlek som aldrig blev. Stjärnfallet lever inte upp till flickans förväntan och uttråkad glider hon iväg, bort. Textjaget blir ensamt kvar. Yeah, that was it/That was the Jupiter crash/Drawn too close and gone in a flash/Just a few bruises in the region of the splash/She left to the sound of the sea/She just drifted away from me/So much for gravity.
20. Prayers For Rain
År: 1989
Album: Disintegration
– Kanske Disintegrations svartaste stund. Här finns inte tillstymmelse till hopp. Inte minsta ljusinsläpp. Textjaget tycks bortom all räddning och relationen han lever i likaså. You shatter me your grip on me a hold on me/So dull it kills /You stifle me /Infectious sense of /Hopelessness and prayers for rain. Musiken är inte mycket muntrare. Boris Williams trummor faller ner som tunga kaskader från himlen. Smith och dåvarande gitarristen Porl Thompson spelar sina gitarrer både baklänges och framlänges och illustrerar fint textjagets febriga kvävningskänslor. Och genom hela låten löper Roger O’Donnells ödesmättade keyboardslinga som ett tema, medan alltsammans vilar mot basisten Simon Gallups mullrande fond.
19. From the Edge of the Deep Green Sea
År: 1992
Album: Wish
– Episk och drivande. Hänsynslös och skör. Romantisk och svartsynt. En fantastisk poplåt och åtta minuter lång. Att From the Edge of the Deep Green Sea är en fanfavorit är inte konstigt. Den sammanfattar vad The Cure är och innehåller flera av deras styrkor.
18. The Kiss
År: 1987
Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me
– Goth-psykedelia som är lika tillintetgörande och kärv som den är stämningsfull och vacker. Lyssna på det kontrasterande samspelet mellan de sobra syntharna och de febriga avgrundsgitarrerna. Öppningsspåret på Kiss Me-plattan var något helt annat än föregångaren, den poppiga The Head on the Door. Kiss Me-plattan skulle visa sig vara ungefär lika spretig som The Head on the Door var, men låtmaterialet var ofantligt mycket bättre och Smith & co vågade ta ut svängarna betydligt mer.
År: 2016
Album: osläppt
– När The Cure drog ut på turné 2016 hade de två nya låtar med sig. Den ena, Step Into the Light, var ett tydligt och betryggande steg i rätt riktning efter åtta års tystnad. Den andra, It Can Never Be the Same, tillhör en klass för sig. Vi var många som saknade det grandiosa och skimrande vemodet från t.ex. Disintegration på Cures två senaste album, men på It Can Never Be the Same är det tillbaka – och det som ett knytnävslag i magen. Till en hjärtskärande vacker ljudbild som domineras av Simon Gallups mullrande, distade bas, och Roger O’Donnells elegiska synthslingor sjunger Robert Smith om en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile/I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know/I can sing, I can dance, I can laugh/as if nothing ever changed/but without you, without you/it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait/there won’t be another one/it will always be too late/there won’t be another one/we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Har det inte hänt än så kan du räkna med att det endast är en fråga om tid. Senare i år släpper The Cure sitt fjortonde album, och sitt första på elva år. Man kan bara hoppas att It Can Never Be the Same har en given plats på det albumet.
År: 1996
Album: Wild Mood Swings
– Outstanding poplåt om en i huvudsak brevledes romans som är lika dödsdömd som den är omtumlande och intensiv – och vackrare än livet självt. Det går att tolka texten som att den skulle handla om en romans mellan Robert och ett fan, men det är bara en av många tolkningsmöjligheter. Men om att det är en strålande låt råder ingen tvekan.
15. The Figurehead
År: 1982
Album: Pornography
– Pornography är en fantastisk skiva. Men den är kompakt. Klaustrofobisk. Intensiv. Jag snackar både ljudbild och produktion här. Ögonblicken då lite syre släpps in är lätträknade. Ett sådant tillfälle är The Figurehead. Pornography har betydligt mer atmosfäriska låtar (mer om dessa senare), men på The Figurehead tillåts ljudbilden andas lite. Det är luft och tomma utrymmen mellan anslagen i basen, trummorna och gitarren. Och synthar hörs! De värsta åskmolnen på himlen har skingrats. Det är fortfarande mörkt, men det går att andas igen.
14. Cut Here
År: 2001
Album: Greatest Hits
– En av två nyskrivna låtar till storsäljande Greatest Hits från 2001. Låten är en av många fantastiska poplåtar som Robert Smith skrivit om ånger, förlust och sociala misslyckanden och misslyckanden som har med relationer människor emellan att göra. Men få drabbar en lika hårt som Cut Here. 1997 begick Billy McKenzie, sångare i The Associates och en nära vän till Smith, självmord. Texten till Cut Here handlar om Smiths oförmåga att vårda vänskapsrelationen med McKenzie i vad som skulle visa sig vara slutet av dennes liv. Vid tiden för release var det också tal om att detta skulle vara bandets sista låt. Titeln Cut Here är ett anagram på The Cure.
13. Apart
År: 1992
Album: Wish
– För någon som varit tillsammans med en och samma partner sedan tonåren är Robert Smith en jävel på att skildra kärleken från dess allra sämsta sida – som i den här bottenlöst sorgliga skildringen av relationer som alla gått käpprätt åt helvete. För paren i Apart finns det inga lyckliga slut och till en bitterljuv ljudbild och en lika knäckande melodi sjunger Smith, med en närmast urlakad röst, textrader som: She waits all night for him to call/But he won’t call anymore /He waits to hear her say/Forgive /But she just drops her pearl-black eyes/And prays to hear him say/I love you /But he tells no more lies.
12. Last Dance
År: 1989
Album: Disintegration
– Det blir aldrig som det en gång varit. Besvikelsen denna insikt för med sig. Till tonerna av Disintegration-typisk, skimrande och smärtsamt romantisk drömgoth.
11. Cold
År: 1982
Album: Pornography
– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar och den kyliga och luftiga atmosfären som på Pornography först anades på The Figurehead fortsätter på Cold. Ett fantastiskt stämningsstycke. Over the top, melodramatiskt och heart-on-the-sleeve, som få band klarar av att ro hem utan att framstå som pubertala pellejönsar.
10. Bloodflowers
År: 2000
Album: Bloodflowers
– The Cures bästa låt de senaste 20 åren kan utan tvekan jämföras med bandets finaste 80-tals-ögonblick. Detta mästerstycke behandlar klassiska teman som förgänglighet, tillit och vilka val man förväntas göra i livet och gör det till ett arrangemang som svävar högt, högt upp och exploderar i vad som måste vara Smiths allra bästa gitarrsolo.
”This wave always breaks”, I said/”this sun always sets again/And these flowers will always fade”.
9. 2 Late
År: 1989
Album: Lovesong (singel)
– Av The Cures alla atmosfäriska, blödande romantiska, ändlöst melankoliska och melodiskt fulländade poplåtar är denna b-sida, om att beundra och älska någon på avstånd, bäst. Lyssna på den perfekta sångmelodin. De jangliga gitarrerna. De drömska syntharna. Smärtan och hoppet i Smiths röst – rösten hos någon som vill, någon som längtar, men som samtidigt vet att det är kört. 2 Late är en fulländad poplåt.
År: 1987
Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me
– Att lyssna på A Thousand Hours, denna klagande, sorgfyllda ballad, är att begrunda ett liv levt i motvind och konstatera att man nått vägs ände. Det är ett fantastiskt vackert stycke musik, men också rejält drabbande lyssning.
År: 1989
Album: Disintegration
– Disintegrations titelspår rusar fram – malande, hänsynslöst – men nedtyngd av den sortens ångest som uppstår när allt det man hållit kärt plötsligt känns förljuget och dött. Smiths obarmhärtiga text om en relation bortom all räddning forsar fram på ett woolfskt vis medan glas krossas runtomkring oss, som för att illustrera kollapsen, och de aggressiva trummorna och den murriga basgången paras med O’Donnells vemodiga keyboardslinga. Och sannolikt är detta även en av Smiths fem bästa texter.
6. Faith
År: 1981
Album: Faith
– 1963 stångades pastor Tomas Ericsson mot Guds tystnad och sin egen rådvillhet, i Ingmar Bergmans odiskutabla mästerverk Nattvardsgästerna. Ericsson, spelad av Gunnar Björnstrand, har så gott som gett upp Gud. Han predikar mekaniskt för sin decimerade församling, men kan inte övertyga ens sig själv om det han säger. 18 år senare skulle en 22-årig vacklande katolik från Crawley brottas med liknande saker i ett av 80-tals-popens tyngsta existentialistiska verk. Skillnaden mellan Ericsson och Smith är att den senare lämnar oss med en känsla av hopp. Han konstaterar visserligen synnerligen uppgivet att ”the mountain never moves” (en referens till ordspråket ”Faith can move mountains”), han dömer närmast hånfullt ut predikantens röst som ”dead and old” och orden denne yttrar som tomma, och han lämnar församlingen och gudstjänsten med en stark känsla av utanförskap (Lost forever in a happy crowd/…/I went away alone). Han må ha gett upp, och blivit desillusionerad av, den organiserade katolicismen, men ett slags agnostisk tro förblir ändå intakt. Allt detta till tonerna av Simon Gallups rullande bas och Smiths hypnotiska, slingriga gitarr.
År: 1992
Album: Wish
– Drömmar om det som gått förlorat och en längtan tillbaka, och så det bistra morgonljuset som rasar in från fönstret när man inser att det man haft aldrig kommer åter och att alla drömmerier är lönlösa. Låter det dystert? Det är det. Men det är också en av 90-talets allra vackraste och mest atmosfäriska ballader och ett Cure i sitt esse.
År: 1982
Album: Pornography
– Pornographys bästa låt. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party från Faith-plattan och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom och dominerar. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om det vackra och mäktiga i något så slutgiltigt som jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.
År: 1989
Album: Disintegration
– The Same Deep Water As You är en av Robert Smiths allra mäktigaste kompositioner. I nästan tio minuter, till ljudet av forsande regn, åska (både faktisk och Boris Williams monumentala, åskliknande trummor), frostiga synthar och Smiths omisskännliga sexsträngsbas, hör vi hur han sjunker djupare och djupare ner i en kärleksaffär som bara kan sluta på ett enda sätt. It’s lower now and slower now/The strangest twist upon your lips/But I don’t see and I don’t feel/But tightly hold up silently/My hands before my fading eyes/And in my eyes your smile/The very last thing before I go. Jag var 17 år när jag hörde The Same Deep Water As You för första gången. Jag hade aldrig hört något liknande tidigare. Jag visste att ingen jag kände hade det heller. Jag visste att The Cure var ett stort, omhuldat band, men allt man hörde var ju hitsen. Detta var något annat. Som att ta en avstickare och ramla över ett underjordiskt rike, som bara några få utvalda känner till och släppts in i. Ett dystert skymningslandskap, måhända, men samtidigt outhärdligt vackert, med ändlösa, vindlande gator och stigar till platser man aldrig kunnat föreställa sig. Platser dit man kan gå när den vanliga världen känns för trång och där de där svarta känslorna som tynger en blir till något vackert, något naturligt och hanterbart. Så oerhört mäktigt för en 17-åring…och för en 33-åring också, för den delen.
År: 1987
Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me
– The Cures mest underskattade låt. De har inte spelat den live sedan 1987, den påtalas aldrig och är aldrig med på listor över deras bästa låtar. För mig är det helt obegripligt. Få låtar har berört mig lika starkt som One More Time. Få låtar ligger mig lika varmt om hjärtat. Att den med sin drömska produktion och sin smärtsamt sorgsna melodislinga är en tydlig föregångare till det på alla sätt hyllade albumet Disintegration gör det hela ännu märkligare. Jag hörde den för första gången 2007 (jag var sen på Kiss Me-plattan). Och tack vare (på grund av?) min förmåga (förbannelse?) att kunna känna sorg i alla lägen, oavsett hur lycklig jag än må vara, slog den an direkt. Den är ett litet mästerverk som alla med minsta dragning till drömsk, melankolisk musik borde älska – och det gäller dig också, Robert Smith!
1. Plainsong
År: 1989
Album: Disintegration
– Jag ska inte säga att detta är urmodern till The Cures drömska, storslagna sound (vi har ju precis talat om både A Strange Day och inte minst One More Time), men det är på Plainsong som de fulländar uttrycket – och detta cementeras redan i det två och en halv minuter långa introt. Ett vindspel är det första vi hör, innan bombastiska trummor kraschar ner som från en öppen himmel och dånande elektronik öppnar upp låten. En vemodig synthslinga sätter sedan tonen och kompletteras av Smiths karaktäristiska gitarr, och det står klart att vi befinner oss i ett drömlandskap vi tidigare bara kunnat ana. När den släpptes 1989 satte den ribban för hur all dreampop, drömsk postpunk och vemodig goth borde låta. Plainsong är mallen som jag som storkonsument av ovan nämnda stilar jämför med och refererar till när jag lyssnar på drömsk musik. Om en låt är hälften så vacker som Plainsong har den vunnit mycket, för lika vacker finns det nog ingen som är.
482 MHz 