Etikett: drömpop

Tre recensioner

David Dondero – The Filter Bubble Blues

– David Dondero bör i allt väsentligt klassas som en av de allra bästa av de mest förbisedda amerikanska indie-låtskrivarna. Sedan tiden med punkbandet Sunbrain under 90-talets första hälft och som indietrubadur de senaste 20 åren har han släppt en lång rad album, varav de flesta varit riktigt bra. Han har influerat Conor Oberst i Bright Eyes, turnerat med The Mountain Goats, Spoon och David Bazan, och NPR har kallat honom ”one of the best living songwriters”. Jag upptäckte honom av en slump när jag 2007 gick på en Mountain Goats-konsert och slogs av hur den för mig okända öppningsakten var bättre än huvudakten. Sedan dess har jag lyssnat, periodvis intensivt, på hans många album. Så om han nu, mer än 25 år in i karriären, skulle släppa ifrån sig en undermålig platta vore det väl inte så himla farligt, eller? Han har ju gjort så många starka plattor, liksom. Visst, men det vore tråkigt. Och detta är precis vad som har hänt.

Dondero har alltid flörtat med humor i sina texter. Tidigare var den finslipad och den togs fram för att driva hem en poäng eller få folk att haja till på budskapet. På Filter Bubble Blues är den så gott som överallt. Det känns aldrig subtilt, och väldigt sällan så finslipat och skarpt som det har gjort förr. Med undantag för ”Easy Chair” och ”Empty Gestures”, som båda bland annat tar upp folks enerverande beteenden på sociala medier på ett väldigt träffande vis.

Men även om texterna tar upp högst allvarliga ämnen känns det ibland närmare Weird Al än Dondero-klassiker som Spider West Myshkin and a City Bus, på grund av Donderos infernaliska behov av att skoja till det. Vilket för mig till nästa punkt på listan över klagomål: tematiken.

Politik har alltid varit ett ämne som Dondero brunnit för. Det har alltid varvats med personliga texter och aldrig känts kvävande att lyssna på. Förrän nu. Missförstå mig inte, jag håller med honom i sak. Det som hänt med USA sedan Trump tog makten är oförsvarbart, deprimerande och sorgligt. Men när hela plattan består av politiska humorlåtar tröttnar jag. Jag saknar vemodet i gamla låtar som ”Twenty Years”, ”Jackson Crosses” och ”When the Heart Breaks Deep”, och jag saknar Fante-inspirerade luffarbetraktelser som ”South of the South” och ”I Had to Get Back East”.

Filter Bubble Blues saknar kort sagt balans – både vad det gäller approach och tematik. Och efter att ha lyssnat i 13 år har David Dondero för första gången släppt en platta jag verkligen känt mig besviken på.

Betyg: 5/10

Bästa låt: Easy Chair

Om ni gillar detta: kolla in Donderos sex första album, främst Spider West Myshkin and a City Bus.

 

Steve Buscemi’s Dreamy Eyes – Sweetie

– SBDE har ägnat de senaste fyra åren åt att släppa kvalitativ drömpop med melankoliska undertoner. Och efter en rad singlar och EP:s har det nu blivit dags för bandet med landets lustigaste bandnamn att albumdebutera.

Man funderar ju alltid på om band och artister som länge envisas med de kortare formaten alls håller för hela album. Sysslar vederbörande med drömpop tvingas man tänka ett extra varv. Och om sanningen ska fram får SBDE svårt att hävda sig på debutalbumet. De tidiga singlarnas melankoli saknas i hög grad och har istället kraftigt blandats ut med rusig, dansant pop. Detta gör avkall på den dynamik man hittar hos riktigt bra drömpopband, som lyckas varva känsloyttringarna bättre. Detta gör också att det mesta på plattan låter ungefär likadant och att skivan med sina 43 minuter känns alldeles för lång. En tredjedel hade kunnat skalas bort utan att någon skulle märkt något. Det bränner egentligen bara till på skivans två avslutande spår, ”Distances” och ”To Define is to Limit”. Den första är en vemodig xx-doftande sak och den sistnämnda är SBDE på sitt allra mest suggestiva humör. Jag hade önskat mer av den varan.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Distances”

Om ni gillar detta: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me

 

Riki – Riki

Los Angeles-baserade Niff Nawor har äntligen albumdebuterat. Som Riki står hon med ena foten i en åttiotalistisk Blade Runner-värld och den andra i den moderna cold wave-värld som befolkas av sådana som Drab Majesty, Minuit Machine och Boy Harsher. Med ett förflutet i death rock-genren vet Nawor en del om mörker. Men plattan är mycket mer nyanserad än så. Här ryms mörker, visst, men också skimrande syntmattor och en drivande puls. Hör bara på grymma ”The Spirit of Love” eller singeln ”Napoleon”. Men är det just mörker man vill ha är det bara att låta sig omslutas av vackra ”Monumental”, ”Know” eller EBM-mörka ”Böse Lügen”.

På sin solodebut gör Nawor det mesta rätt. Riki är resultatet av en artist med kristallklar skärpa, med full kontroll över sitt uttryck.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Napoleon”

Om ni gillar detta: Minuit Machine – Violent Rains

Ny singel från Radio Dept. – The Absence of Birds

radio-dept-absence-of-birds-1580764852-compressed

Februari blev precis lite mer uthärdlig. The Radio Dept. är tillbaka med ny singel. ”The Absence of Birds” är en återgång till de tongångar som en gång det förrförra årtiondet fick mig att falla för dem. Vi pratar alltså ett bitterljuvt och drömskt sound och en melodi stöpt i lika mycket vemod som hopp. Och så Johan Duncansons varma, sköra, sorgsna röst, förstås. En röst som aldrig åldras.

Efter några mer politiska släpp (vars budskap visserligen var hedervärda) är den oövervinnerlige melankolikern som bor i mitt hjärta glad över att ett av de bästa melankoliska drömpopbanden äntligen gått tillbaka till att göra just melankolisk drömpop.

”The Absence of Birds” är en låt om att sakna någon och om att tvinga fram chansen att få nya och oväntade saker att hända. Det kommer att släppas mer i år, tio eller fler låtar kommer att släppas på ett eller annat sätt under 2020. Släppformat kommer bestämmas utifrån vad vi tycker passar låtarna, berättar bandet i ett pressmeddelande.

Vidare är bandet också i färd med att återutge albumet Pet Grief på vinyl, som ursprungligen gavs ut 2006. Pet Grief är i min mening deras mästerverk och sannolikt den bästa drömpopplattan som gjorts i det här landet. Dessutom är det bitar av den skivans sound som hörs på nya singeln. Mycket passande.

Både singeln och nyutgåvan av Pet Grief ges ut på bandets egna label Just So.

Recension: Sole – Care for me

sole

Pelle Osslers dotter Sole Ossler har släppt sin debutsingel – ”Care for Me” – och det är i sanning en imponerande sådan och ett fint stycke atmosfärisk mörkerpop.

Visst kan man vanligtvis bli fundersam när barn till berömda föräldrar ska släppa singlar – men Pelle Ossler är som bekant ingen integritetslös ”KäNdIs” och Sole (som hon kort och gott kallar sig på skiva) besitter av denna starka debutsingel att döma ett överflöd av äkta talang – som sångerska, låtskrivare och som musiker. Det finns alltså gott om täckning på kontot. Därmed har vi rett ut det.

Låten rör sig i ett ljusskyggt ljudlandskap bestående av kusliga franska samplingar, farsans oefterhärmliga gitarr, elektroniska atmosfärer och spöklika frahmska pianofigurer. Jag drar kopplingar till ett mer vågat och alternativt The xx, medan den tidlösa, vemodiga melodin hade kunnat vara skriven till Christian Gabels projekt 1900. Till detta sjunger Sole om en hopplöst ensidig relation med en lika hopplös snubbe, men hon lyckas med bedriften att låta både sårbar och svalt likgiltig. Han tröttar kanske ut henne, kanske till och med sårar henne, men glöm att hon låter sig knäckas.

Ett album sägs komma i mars, och är ”Care for me” något att gå efter har vi något väldigt fint att se fram emot.

 

Tre gånger…nytt

Tre gånger-inslaget är tillbaka – denna gång med fokus på rykande färsk musik. Tre låtar från band som varit olika länge i gamet. Vad låtarna dock har gemensamt är att de allihop är snorbra och sprillans nya.  Och med det sagt, låt oss börja.

 

Bored Man Overboard – Spring Morning

– Bored Man Overboard är ett sjumannaband från Stockholm, som nyss släppt sin andra singel (via Svart Kaffe) – den grymt fina Spring Morning. De stoltserar med ett snyggt och mullrande sound och intrikata lager-på-lager-arrangemang, och låter lika mörkt hotfulla som musikaliskt skickliga. ”Spring Morning” för tankarna till såväl melankolisk amerikansk 90-tals-indie som Red House Painters, som till Nick Cave och, för att nämna en svensk, Christian Kjellvander. Med andra ord: har man minsta intresse av mörk, melankolisk gitarrock ska man definitivt kolla upp Bored Man Overboard. ”Spring Morning” är bland det bästa genren har att erbjuda i Sverige just nu.

Albumet Home släpps 29 februari på Svart Kaffe och är producerat av bandmedlemmarna själva samt Brandon Eggleston, som tidigare jobbat med tungviktare som Swans och Modest Mouse.

 

Tan Cologne – Alien

– Tan Cologne är en ny gitarrbaserad drömpop-duo från Taos, New Mexico, bestående av Lauren Green och Marissa Macias. Att de härstammar från just sydvästra USA:s brända ökenjord känns fullt rimligt när man lyssnar på ”Alien”. Till skillnad från mycket europeisk och brittisk drömpop, som i regel är vindpinad, regnvåt och kall, är Tan Colognes tolkning av genren varm, disig och lätt psykedelisk. Gitarrerna väver abstrakta mönster i luften framför en, trummorna släpar sig fram i hettan och synthen smyger försiktigt i bakgrunden fram tjocka lager av smog och färgar himmeln rosa.

Fun fact: Tan Cologne ges ut på legendariska svenska indie-labeln Labrador.

 

Then Comes Silence – We Lose the Night

– Goth-kvartetten Then Comes Silence från Stockholm har sedan senaste plattan Blood (2017) genomgått en del medlemsbyten. I mars kommer femte fullängdaren, som fått namnet Machine. ”We Lose the Night” är första singeln därifrån, och en klassisk, tidlös goth-dänga som alla med minsta smak för den mest svärtade formen av postpunk lär älska. Gitarrerna skär som taggtrådar, basen far fram som ett åskoväder och elektroniken är både EBM-tung och atmosfärisk  – precis som man vill ha den. I pressreleasen står det att nya plattan är mer rock än tidigare och det kan man ju bli lite nervös över, men om singeln alls är något att gå efter är jag lugnt förvissad om att TCS kommer leverera ännu en potent och snygg goth-platta av det klassiska snittet. De bär den svärtade fanan högt – och det ska vi vara glada för!

Bäst just nu: april 2019

 

Det är en bra period för ny musik nu. Nu igen. Här följer ett axplock. Något att ta med ut i vårsolen, och något att hålla fast i när det vänder och blir kallare. För det blir alltid kallare.

Johan Hedberg – Tobias och jag

– Sommaren 2013 släppte Johan Hedberg (ex-Suburban Kids with Biblical Names) det årets bästa svenska poplåt – Nackamasterna. Jag var vilse i tillvaron och jobbade som kundtjänsthjon på Staples. Jag avskydde varje sekund på det stället, och jag gissar att de inte var så förtjusta i mig heller (efter inte ens ett halvår blev jag uppsagd – en sann välsignelse för den som inte vågar sluta självmant). Varje morgon när jag cyklade till jobbet lyssnade jag på Nackamasterna och tillvaron kändes lite lättare. Jag var djupt förälskad i den låten. Så till den grad att jag hörde av mig till Johan (på Twitter?) och bedyrade min kärlek för denna exceptionellt fina poplåt. Året därpå släppte han albumet Paradiset, men sedan dess har det varit tyst. Fram tills nu. Med nya singeln Tobias och jag visar Hedberg återigen att han är en mästare på socialrealistisk vemodspop. Till skimrande gitarrer och synthar och en närmast postpunkigt melankolisk basgång sjunger Hedberg om förlorad men ändå odödlig vänskap, barndomsminnen och allt det där som gjorde en till det man blev. Och han får en att grubbla både en och två gånger över folk man sårat och broar man bränt.

Tobias och jag är utgiven på Tobias Isakssons (aka Azure Blue) nystartade label The Future Sound of Stockholm.

 

Stainwasher – What Did I See (EP)

– Vad som tidigare kunde anas kan med detta efterlängtade EP-släpp bekräftas: Stainwasher gör Sveriges just nu bästa dreampop. Att ett par av låtarna är bekanta sedan tidigare kvittar. De får nytt liv och ett nytt sammanhang bredvid tidigare osläppta pärlor som Twin Peaks-doftande After All, den sköra svenskdebuten Hur det blev och den snudd på obehagliga, men ack så mäktiga, Only Lonely. Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera Stainwasher till alla med minsta intresse för melankolisk och atmosfärisk musik.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Joy For Me (eller möjligen After All)

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Head Over Heels

 

Agent Blå – Child’s Play

– Vad tråkigt det är med recensenter som när de vill hylla ett band som utvecklats skriver att de ”mognat”. Det känns så nedsättande. Men det är just mognad jag hör på Agent Blås nya singel. Josefine Alatalo sjunger lika jäkla bra som hon alltid gjort, men soundet låter mindre BD och mer England, tidigt 90-tal. Mer Sarah Records. Vemodet är tyngre att bära. Mer permanent, mindre explosivt. GItarrtonerna är varmare, rundare i kanterna. Child’s Play är deras bästa låt hittills, och den lovar gott inför kommande albumsläpp.

 

Marvin Gaye – You’re the Man (album)

– Lagom till vad som skulle varit soulgigantens 80-årsdag ges detta album, bestående av material skrivet mittemellan de båda klassikerna What’s Going On (1971) och Let’s Get It On (1973), ut. En del av materialet har tidigare getts ut på deluxeutgåvor av nyss nämnda album, men aldrig tidigare har de samlats på en och samma platta, som en gång var Marvins avsikt. Efter What’s Going On ville Marvin hålla ångan uppe och ge ut ännu ett politiskt brännbart statementalbum, men skivbolagsbossen Berry Gordy fick kalla fötter och sa nej. Gordy, vars egna politiska åsikter sannolikt låg längre åt höger än Marvins, tyckte att det nyskrivna materialet var för explicit och låtarna hamnade i byrålådan. You’re the Man har haussats upp som ett storartat ”lost album” från en av de stora mästarna. Det är väl inte riktigt fallet. Materialet är ganska spretigt och Marvin pendlar mellan att vara cyniker, klarsynt och förförare. Men en spretig Marvin Gaye är fortfarande bättre än det mesta och You’re the Man är stundtals en sann njutning att lyssna på.

Betyg: 7/10

Bästa låt: I’m Gonna Give You Respect (eller You’re the Man pt.1 & 2)

Om ni gillar detta: Marvin Gaye – What’s Going On, Curtis Mayfield – Curtis

 

The Nent – Vulner (minialbum)

– Berlinbaserade italienaren Vince Gagliardi gör sin albumdebut med den på Cyclic Law utgivna Vulner. Han blandar field recordings och samplingar, gitarrer och malande, nästan rituella, drones och skapar ett ljudlandskap som är både vackert och kusligt, hypnotiskt och fullt av energi. Dark ambient-genren har haltat några månader nu, tycker jag, men The Nent ger hopp om framtiden.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dumt att separera de tre. Plattan gör sig bäst som en helhet. Men väljer trots det Venustas, för den kokande, sprakande, sannolikt dödliga, elektroniken som dyker upp runt 3:20.

Om ni gillar detta: Allseits – Chimäre

 

 

 

 

Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura – BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher – Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy – Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen Brodsky – For the Sun

– Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame

Bäst just nu: november 2018

 

På grund av den långa recensionen av The Good, the bad & the Queens nya formidabla platta som publiceras samtidigt blir det en något kortare bäst-just-nu-lista den här gången. Men misströsta icke: det är hög kvalitet rakt igenom. Borås och Omaha samsas. Punk, drömpop och folk. Med vemodet som gemensam nämnare. Varsågoda!

 

Free Monkeys with Shoes – Towards the Day

– Ångest, kåthet, hedonism och läktarrefränger ryms utan minsta problem på boråsarna i Free Monkeys with Shoes starka debutsingel. Den är lika mycket frustrerade Docs mot busskurer på Allégatan som den är förtvivlade vrål i kudden under nätter som aldrig tycks ta slut. Lika mycket gemenskap, öl och allsång som utanförskap. Allra bäst är refrängen och det atmosfäriska munspelet som skänker låten flera nyanser. Jag ser fram emot att lyssna mer.

 

Rottenheim – Everything

– Förra året skrev jag om Rottenheims debutsingel. En vindpinad och imponerande vacker drömpoppärla. Nu är duon (äntligen) tillbaka. Everything är minst lika ödslig som föregångaren, men här tillåts en akustisk gitarr ta plats, medan sångerskans hemsökta röst gäckar låten och ett filmiskt piano dyker upp. Rottenheim har (redan) utvecklats, men visar att de utan problem är lika intressanta som när de släppte debutsingeln. Everything släpps digitalt i dag fredag 23/11.

 

Det jordiska – Det jordiska (album)

– Umeåbandet Det jordiska spelar punkig och nihilistisk postpunk. Det är distat, kantigt och på tvären. Basen mullrar, trummorna skramlar, gitarrerna är som taggtrådar. Texterna, om neuroser, döden, sjukdom, lidande och om hur svårt det är att vara människa i dagens Sverige, är genomsyrade av galghumor, och de gastas fram. Det låter som ett tvärförbannat Velvet Underground. Som om Brända barn eller Ståålfågel tvingats genomlida det svenska 2010-talet. Det är stundtals förbaskat bra och en jävligt spännande debut.

Släpps i morgon via Lazy Octopus.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Den jordiska

Om du gillar detta: Ståålfåågel – s/t

 

Conor Oberst – The Rockaways

– Conors nya dubbelasida No One Changes/The Rockaways är sannolikt det allra bästa han släppt under hela årtiondet. No One Changes har jag redan hunnit prata om både en och två gånger när den ännu var osläppt, men The Rockaways är alldeles färsk. Här återvänder Conor till sin gyllene era omkring 2000-2002, när han på löpande band gav ut mästerliga, berättande, personliga och väldigt sorgsna folkballader. Samma sak uppnås på The Rockaways. Här bjuds vi på allmänmänskliga utsnitt ur vardagslivet, som lyckas fånga exakt det man själv upplever och uthärdar, utan att vara det minsta högtravande eller ”svår”.

Här sjunger han:

Scared of everything
Everything’s on blast
Never travel light
I carry the past
In an armored car
That’s my skeleton

Lite senare liknar han desillusionerat förgängligheten i en raketuppskjutning med sin älskades röst när hon säger hejdå. Båda försvinner sakta och bleknar bort. Närvarande en kort stund, sedan borta.

The Rockaways är Conor Oberst när han är som allra, allra bäst.