Nicole Sabouné – Attachment Theory
Attachment Theory är Sabounés tredje fullängdare sedan debuten 2014 och första släppet sedan mästerliga EP:n Come My Love från 2019. Då, på tidigare släpp, gjorde hon svartskimrande, reverb-ig och djupt, djupt imponerande och gothig postpunk. Varje skiva hon släppte var bättre än den förra och Nicole Sabouné stod som ett unikum i svenskt musikklimat, som en hänförande (lyriskt såväl som sångmässigt och estetiskt) och saknad länk mellan Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Robert Smith. Idag låter det annorlunda. Idag låter det organiskt, analogt och murrigt. Och det är väl rimligt att även artister och låtskrivare som snuddat vid att fullända sitt uttryck vill förnya sig, men att det ska bli lysande resultat av det hela är naturligtvis ingen garanti. Och för Nicole Sabounés del blev det inte så den här gången.
I presstexten heter det att hon med Attachment Theory vill utmana både sig själv, sin publik och den bild av hennes musik som publiken har. All respekt för det, men tyvärr har låtmaterialet blivit lidande. Åtminstone till stor del. Man hör fortfarande Sabounés storhet i förstasingeln ”Hard to Breathe”, i White Chalk-minnande ”Trying to Get By”, och till viss del också i andrasingeln, tillika gospeln, ”Memories” och den mycket gripande kärleksförklaringen ”Elias”, men i övrigt haltar det. Skivan har skrivits och producerats ihop Jenny Wilson, ett aktat namn inom svensk indie ända sedan hennes dagar i First Floor Power. Wilson är, lika lite som Sabouné, inte känd för att göra organisk, analog musik, men lik förbaskat är det det de gör här och jag funderar på om de tagit sig vatten över huvudet. Lite för ofta blir det torrt istället för varmt, trögt och luddigt istället för experimentellt spännande, och dynamiken och melodierna från Sabounés tidigare plattor känns och hörs av bara i undantagsfall.
Men Nicole Sabouné besitter trots allt fortfarande en av våra finaste och mäktigaste röster, hon är en stark textförfattare och skivan har som sagt ett knippe bra låtar, och till slut räcker det ändå för ett godkänt betyg. Men jag hade väntat mig så väldigt mycket mer.
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”Trying to Get By”
Om ni gillar detta: Nicole Sabouné – Come My Love
Rickard Jäverling och Henrik von Euler har tillsammans med Billie Lindahl (Promise and the Monster) bildat bandet Virke. Deras föreliggande debutplatta är enligt bandmedlemmarnas egen utsago ett soundtrack till en film som inte finns, men som är inspirerad av ett fotografi av en liten flicka taget bland höghusen i stadsdelen Hovsjö i Södertälje 1980. Mäkta imponerande premiss, tycker en 80-tals- och höghusromantiker som jag. Bilden, som ju också fått agera skivomslag, är lika melankolisk som cool, och visst lever musiken upp till både detta och till den imponerande premissen. Och visst, de tangerar stundtals Christian Gabel (han har ju så gott som lagt patent på filmisk, vemodig och 80-tals-romantiserande synth i det här landet), men tillför ändå tillräckligt mycket genom att blanda in kantiga elgitarrer, rytmer och ett emellanåt krautigt driv. Bäst blir det i mycket atmosfäriska ”Zundapp KS50” och Twin Peaks:iga ”Under motorvägen”. Här sluter man ögonen och driver plötsligt runt bland grådiset och höghusen. Någonstans gapar ett fyllo, men överröstas snart av en mopedmotor. Det är 80-tal och man kanske inte inser det, men ännu lever hoppet, djupt inne i oss och på vägen framför. Ännu är världen inte helt förstörd.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Zundapp KS50” och ”Under motorvägen”
Om ni gillar detta: Christian Gabel – Krater (eller Mikrofilm)
Lingua Ignota – Sinner Get Ready
Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i delstaten Pennsylvania, snöade in på delstatens och Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade för ungefär en månad sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget.
Miljön som målas upp på plattan är sträng och oförlåtande, precis som den Gud som präglar texterna. Helveteseldarna brinner på jorden, i form av en aldrig slocknande gruveld under marken. Jesus blöder och döms till döden. Människans hjärta liknas vid svansen på en krossad häst. Atmosfären är som hämtad från Gamla testamentet. Skivan börjar hårt och kärvt med ”The Order of Spiritual Virgins”, som musikaliskt skulle kunna vara hämtad från Scott Walkers The Drift. Det blir om möjligt ännu obehagligare redan i nästa låt, ”I Who Bend the Tall Grasses”, där låtjaget, som säger sig stå i direkt samspråk med Gud, kräver att Gud ska ha ihjäl en fiende till denne. I don’t give a fuck, Just kill him, You have to, I’m not asking, vrålar Hayter. Detta till tonerna av drone:ig orgel. Obehaget hålls sedan i och skruvas upp, och även om det aldrig riktigt lättar avslutas skivan med den mycket vackra, om än djupt sorgliga, ”The Solitary Brethren of Ephrata”. All my pains are lifted, Paradise is mine, All my wounds are mended, Paradise is mine, sjunger hon med sin sårbaraste röst, om någon som accepterat att jordelivet är över.
Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers Ordet, Bressons En prästmans dagbok, Tarkovskijs Den yttersta domen, Bergmans Nattvardsgästerna, Scott Walkers nyss nämnda The Drift eller Swans Children of God. Det är hjärtskärande ångest – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis. Detta är ett av årets allra, allra bästa album. Och 10:an är farligt nära.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Repent Now Confess Now”
Om ni gillar detta: Scott Walker – The Drift
I’m Kingfisher – ”Sundays and Dailies” (singel)
I fjol släppte I’m Kingfisher (eller Thomas Jonsson, som det står i passet) sitt livs hittills bästa platta. För detta blev han rättmätigt Manifest-belönad, och indiefolk-Sverige fick en ny ribba att jobba mot. Idag är han tillbaka med en ny (fristående?) singel, ”Sundays and Dailies”. Den är på många sätt en klassisk Kingfisher, alltså jonssonsk, melankolisk och varm. Och Thomas visar att han alltjämt är en lysande uttolkare av vardagens – och, i takt med att tiden går, också åldrandets – ångest och skönhet.
St Jimi Sebastian Cricket Club – ”Until We Meet Again” (singel)
Det bor en anglofil i mig. Det har det gjort i 20 år. Numera får han inte mycket näring (om man bortser från allt engelskt te jag häller i mig varje dag), men så hör jag en låt som SJSCC:s ”Until We Meet Again” och min inre anglofil slänger på sig porkpie-hatten, Harrington-jackan och docsen och lever upp. ”Until We Meet Again” känns bitvis nästan lika engelsk som ovanstående attiraljer, som en kanna nybryggt Yorkshire-te eller en Alan Bennett-pjäs. Det låter Jam, Libertines och läktarvåld. Dessvärre hör jag även lite Broder Daniel, och kan de skrota eventuella sådana influenser och istället renodla det engelska arvet kan det bli något riktigt fint av detta.
The Hanged Man – ”Silver/Liquid/Fluid” (singel)
Rebecka Rolfart & co har med nya singeln valt att blanda ut sin annars ganska gothiga drömskhet med vad som nästan känns som soul. Resultatet av detta originella grepp? Deras kanske starkaste låt hittills.
482 MHz 