Snart fyra år efter debuten Helvetesdagar är Klara ”Fågelle” Andersson äntligen tillbaka med uppföljaren Den svenska vreden. Och hon är alltjämt helt unik på den svenska musikkartan. För vem mer låter såhär? Vem mer lyckas såhär väl med att blanda darriga, såriga nerver med sköra melodier och lika skör elektronik? Jag vet inte, men Klara Andersson lyckas ypperligt väl.
Livet i Klaras värld är hela tiden på gränsen. På gränsen till sjukdom. På gränsen till utplåning. På gränsen till total ensamhet och sorg. Till att komma hem. Det är det hon sjunger, mässar, reciterar om. I dessa textvärldar rör hon sig, det är dit vi som lyssnare förs. Ämnena är universella, men hennes lyriska grepp är ofta abstrakta, sjösjuka. Musiken avspeglar perfekt dessa känslor. Den musikaliska grunden är byggd på trasig, nervsjuk elektronik, men här och var letar sig vackra gitarrslingor och pianon in, och molnen bryts itu och släpper in lite sol. Bäst blir det på magnifika Thåström-duetten ”Kroppen” (som jag skriver mer utförligt om här), på förlösande, nästan euforiska ”Fåglar”, som låter som om Björk kraschlandat hemma hos Jimmy Tamborello omkring 2003, och på melankoliska, mäktiga och atmosfäriska vinterballaden ”Aldrig mera här”, som perfekt balanserar den svårgenomträngliga elektroniken med en stark och skör sångmelodi. Men dessa låtar är blott axplock. Hela albumet är en upplevelse – och bör avnjutas på det viset.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Kroppen”
Om ni gillar det här: The Postal Service – Give Up, Sällskapet – Sällskapet
482 MHz 