Håkan Hellström – ”Den här gången är det på riktigt”
Jag har haft ett av-och-på-förhållande med Håkan sedan debuten för 23 år sedan. I perioder har jag höjt honom till skyarna, som en popromantiker och ett melodisnille vars like detta land aldrig sett maken till, stundtals har jag kräkts över hysteriska Ullevi-cirkusar och tonårsmentaliteten som pyr i många av hans alster oavsett hur gammal han var när han skrev dem. Jag har gråtit till många av hans låtar och känt mig iskallt likgiltig till flera av de andra och till hela fenomenet Håkan Hellström. Men när han i fredags skickade ut comebacksingeln ”Den här gången är det på riktigt” fick han mig på fall igen. Detta är nämligen gnistrande perfekt och ytterligt bitterljuv pop. Det är också klassisk Håkan. Detta är über-romantikern, som får alla slitna klyschor om förblindande kärlek att låta som gospel, och popsnillet som i samma andetag kanaliserar Robert Smith, Morrissey och Burt Bacharach som vore det den enklaste sak i världen. Och det känns på riktigt.
I fjol blev Depeche Mode en duo när grundbulten till medlem, Andy Fletcher, plötsligt gick bort. Detta borde knäckt det av inre spänningar redan sköra bandet en gång för alla – men icke. Istället ger de oss det här mästerverket till melankolisk popsingel (första smakprovet att släppas från kommande plattan Memento Mori). ”Ghosts Again” varvar krispig elektronik med subtil, men ändå framträdande, gitarr. Sångmelodin är otröstligt vemodig och Dave Gahan sjunger texten om irreparabel förgänglighet med både återhållsamhet och knäckande känsla. Jag vet inte hur många gånger jag har spelat den sedan den släpptes, men jag vet att jag måste höra den snart igen.
SOLE – ”du jag tiden”
Sole Gipp Ossler fortsätter att imponera och överträffa sig själv. Andra singeln från kommande albumet Våra liv gästas av brorsan Mons på piano, gitarr och sång och pappa Pelle står för gitarrutbrottet i outrot, och är ett fruktansvärt mäktigt stycke svårdefinierad musik någonstans i gränslandet mellan postrock och något slags gotisk ambient. Merparten av låten vankar oroligt fram som en rabiessjuk varg i bur och Sole och Mons mässar fram texten om förgänglighet och upplöslig tid medan vi som lyssnar sitter med andan i halsgropen. När Pelle Ossler låter sin patenterade dödsskriksgitarr få fritt spelrum i slutet av låten når vi katarsis och det går att andas igen.
Jag föreställer mig att Sole, med sin kristallklara och brutalt vackra stämma, i kombination med hennes känsla för melodi och låtskrivande, hade kunnat göra det lätt för sig och skriva pop redo för P3, men hon går istället hela tiden sin egen väg. Hon vågar skrämma, utmana och låta folk och lyssnare komma till henne. För 45 år sedan gjorde Kate Bush och The Cure samma sak, och det gick ju rätt så bra för dem. Jag ser framför mig en liknande utveckling för Sole – och jag gläds.
482 MHz 