Stockholmsduon Epilogen (Jakob Berglund, Anders Carlström) släppte ett av fjolårets bästa svenska alternativa album, och är redan nu tillbaka med uppföljaren. På Dekonstruktion är uttrycket än mer hänsynslöst, kompromisslöst och kärvt. I sin pressrelease skriver de att texturerna får ta mer plats, och det är helt sant. Texturerna, uppbyggda av flera ton tunga sjok av analoga synthar och andra maskiner samt mycket osslerska gitarrer, är som monoliter som sänker sig över lyssnaren. De vill bevisligen krossa oss, men det är för njutningsfullt för att man ska kunna bli krossad.
Mer än en gång rusar tankarna iväg till Sällskapet och redan nämnda Ossler. Men där dessa mästare tillåter sitt blytunga europeiska ambientmörker att blandas ut med både luft och ljus (och även melodier) lägger Epilogen istället alla sina ägg i mörkerkorgen. Ett misstag. Det är nästan alltid ett misstag att underskatta vikten av nyanser. Till nästa skiva hoppas jag att Epilogen lyssnar lite extra på låtar som ”Rött liguriskt vin” och ”Tiefenrausch” och tar lärdom. Då kan betyget sannolikt bli ännu högre, för mörkret behärskar de oklanderligt.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Total frånvaro”
Om ni gillar detta: Sällskapet – Sällskapet
Anna Bodotter kan vara indie-Sveriges hårdast arbetande kvinna. Hon vilar aldrig i studion utan gör allt själv, från sång och instrument till produktion och mixning, och Metamorfos är tredje fullängdaren sedan debuten Kom ta bilder för två år sedan.
Med nya skivan visar hon att hon en gång för alla etablerat sitt sound och uttryck. Ingen annan skriver studsiga indiepopdängor med texter likt konversationer om vardagsångest och -romantik på samma sätt som Bodotter. På det stora hela kan jag dock sakna det vemod som tidigare plattor formligen dröp av. Numera är hon lyckligt kär, och även om man önskar denna fantastiska kvinna allt gott är det inte utan att man saknar den där såriga nerven som fanns hos henne förr. Ibland dyker den dock upp. ”Stora sjön har frusit” är ett atmosfäriskt mästerstycke utspelat i vinter- och juletid och värdig en plats på listan över årets bästa låtar. Hade fler låtar fått sänka på farten och blicka djupare inåt hade åtminstone den här recensenten blivit lyckligare. För den här gången är de poppiga låtarna lite för många och lite för lika varandra.
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”Stora sjön har frusit”
Om ni gillar detta: Anna Bodotter – Strålande utsikter
Rome – Hegemonikon: A Journey to the End of Light
En annan outtröttlig soldat på det slagfält som är musikbranschen är Luxemburgs stolthet Jerome ”Rome” Reuter. Sedan debuten 2005 har han släppt ett album (närapå?) varje år. Kvaliteten han hållit har nästan aldrig svajat och uttrycket han mejslat fram är helt och hållet hans eget, trots att den musikaliska inramningen ofta skiftat. Nya albumet är inget undantag.
Bryter man ner låtarna är det fortfarande typiskt Rome. Det är, som alltid, ömsom sotsvarta, ömsom sepiatonade rapporter från ett Europa i evig kris. Det är fortfarande mörka post-industriella chansons, men nu har de rikligt smyckats ut med utsökt elektronik, lika analogt Kalla Kriget-kylig som luftig och atmosfärisk. Det låter både mer ambitiöst och…lättare än någonsin tidigare. Och höjdpunkterna är många. Bland dem märks poplåten ”Surely Ash”, där det låter som Rome gått in i studion med a-ha, den hänsynslösa mörkerkolossen ”Icarus Rex” samt sistaspåret ”New Flags”, som är en atmosfärisk, elektronisk ballad The Cure hade varit stolta över. Sistnämnda låt tar fullständigt knäcken på mig och jag funderar mer än en gång om Rome någonsin skrivit en finare låt.
Med Hegemonikon visar Rome upp ännu en ny sida, och kanske att detta är hans vackraste hittills.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”New Flags”
Om ni gillar detta: a-ha – Scoundrel Days, The Cure – Disintegration, Rome – Hyperion Machine
482 MHz 