2010-talets bästa album: ARTISTERNAS VAL

472BE7E4-88D5-4BEE-BAC1-4562D8B17833.JPEG

Vilka favoritskivor från det gångna årtiondet har Slowgold och I’m Kingfisher gemensamt? Vilken är den enda skiva från 2010-talet som Jerome ”Rome” Reuter verkligen gått igång på? Vad diggar Morrisseys rytmsektion? Och hur obskyr smak har grabbarna i Premiere? Detta och mycket annat får ni svar på här och nu.

Stort tack till alla artister och musiker som ställt upp. Ni är oumbärliga.

 

Red. anm.: alla rankingar och kommentarer är artisternas egna.

 


 

I’m Kingfisher Grumsbördig indiefolksångare med ett hjärta större än hela Värmland, och med lika mycket americana-känsla som en ranch i Nebraska.

Kingfisher av Peter Eriksson low res (1 av 6)
Foto: Peter Eriksson

– ”För helheten, för melodierna, för det genomarbetade och för den genomcoola PJ Harvey. Decenniets album.

 

– Efter att fått skallen urblåst av Kiwanukas spelning i Köpenhamn häromveckan vore det helgerån att inte sätta denna soulsvärta bland det främsta i vår tid.

 

– För oväsendet, det bästa pumpande och distade jag vet. Och att det bor en popdjävul i dem hade man på känn, men de lägger alla kort på bordet med indiehiten Rill Rill.

 

Sufjan StevensCarrie and Lowell 

– Oavsett form, alltid samma egensinniga ton.  Obeskrivligt vackert om hopp och sorg.

 

– Detta tar emot eftersom gruppen senare ”hittade sig själva” och blev mainstreamkladdiga. Men i sin linda var de ett The Band för tiotalet.

 


 

Slowgold, oantastlig drömrock från Götet – och kandidater till titeln ”Sveriges tajtaste band”.

Slowgold_band_foto_Ellika-Henrikson_2016_01
Foto: Ellika Henrikson

 

 

 

 

 

 

 


 

Premiere, svensk alternativpops största hopp.

IMG_0226

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 Jerome Reuter, hjärnan bakom mäktiga ROME, oförvitlig skildrare av Europa och en sann 482 MHz-hjälte.

IMG_4285

Swans My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky

The only album released in the last decade that was of any importance to me [was Swans’ My Father Will Guide Me…]. Michael Gira has this very unique approach to songwriting and that certainly changed my outlook on things for a while… but it wasn’t really because of this album, but it was just around that time… I don’t think this is important stuff, to be honest, or let’s say…I guess his influence is so obvious in some of my work at the time, that going on about it further now just makes me seem like some awkward fanboy, haha. At least to myself. I am well over that phase now and my heroes of the moment are The
Dubliners. But…well, they haven’t released anything in this last decade, haha.

 


 

Stainwasher, nordisk drömpops främste fanbärare.

stainwasher

1. Nordpolen Vi Är Många Som Är Vakna I Natt

Hans första album är anledningen till att jag började göra musik, och det här albumet kom som en trevlig chock. Jag visste inte att jag gillade eurotechno-schlager-electro innan detta kom ut! 

 

2. Tamaryn The Waves

Jag brukade duscha till detta album, förstärker renlighetskänslan.

 

3. Dirty BeachesDrifters / Love Is the Devil

Sjukt bra musik som får mig att känna mig lite rädd men nyfiken. Ser framför mig nån skum klubb som jag absolut inte vill gå in på men gör det ändå. Låten ”Mirage Hall” är sick!

 

4. SlowdiveSlowdive

Jättekul med en comeback av Slowdive! En del av låtarna, t.ex. ”Sugar for the Pill”, låter lite som jag tänker att Phil Collins skulle låta om han började göra shoegaze, vilket absolut inte är något negativt. 

 

5. Molly Nilsson2020

Mycket passande namn på albumet! Men det var inte därför jag valde det. Jag gillar verkligen Mollys musik, hennes låtar liksom borrar sig in så djupt i hjärnan att dom ibland är det enda jag kan tänka på. Älskar låten ”Gun Control”.

 


 

Mando Lopez, snortajt bassist bakom Morrissey och i egna bandet The Chavez Ravine.

Morrissey @ Hollywood Bowl

 

 

 

 

 

 

 


 

Matt Walker, batterist av rang – dels bakom Morrissey, dels i soloprojektet of1000faces.

matt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

Tobias ”Azure Blue” Isaksson, snillrik popmelankoliker av världsklass.

Azure Blue pressbild Daniela Gullström
Foto: Daniela Gullström

 

Att summera ett decennium är inte lätt. Jag har alltid lyssnat minst lika mycket på gammal musik från 60-talet och framåt som ny. Min musiksmak är väldigt bred så vad som är mitt ID som artist, låtskrivare och producent utgår väldigt mycket från starka melodier och texter och ljudbilder som berör.

  1. Destroyer Kaputt

Dan Bejar är en av mina husgudar. Texterna är alltid briljanta och uttrycket är unikt. Kaputt var den enda nya skivan jag kände att jag ville ta inspiration från på Azure Blue-debuten som kom 2011. En mjuk referens.

 

2. Blood OrangeCupid Deluxe

Devonté Hynes. En av de mest efterfrågade låtskrivarna och producenterna på 10-talet är en av de få som också fixat att vara artist själv. Han har Prince genialitet och själ.

 

3. RobynBody Talk

Soundet och hitsen som färgat världens samtida synthbaserade pop. Robyn gjorde allt rätt tillsammans med Klas Åhlund och Patrik Berger.

 

4. Four Tet Morning / Evening

Två låtar. En a och en b-sida på ca 20 musiker [sic] vardera. Kieran Hebden är verkligen en favoritproducent som lyckas med det mesta. Han gjorde även några av 10-talets bästa remixer.

 

5. The National High Violet

En annan melankolisk husgud är Matt Berninger. The National gjorde flera riktigt fina album under 10-talet men High Violet berörde mig mest.

 

6. Jamie xxIn Colour

Jag har aldrig riktigt fallit för The xx. De är perfekta i teorin men jag blir otålig som lyssnare. Jamie xx solo är en visionär med energin och alla små färger i produktionen.

 

7. Caribou Our Love 

Daniel Snaith är en annan pålitlig musikalisk visionär som alltid hittar nya vägar och alltid håller väldigt hög klass.

 

8. Rihanna Anti

Att en artist så stor som Rihanna valde att göra en så okommersiell skiva är väldigt stort. När Rihanna spelade i Stockholm simmade jag fem kilometer på Eriksdalsbadet i ren frustration över att jag missade giget.

 

9. John MausWe Must Become the Pitiless Censors of Ourselves

Mörkt, melodiöst och lo-fi. Vildhjärnan John Maus jämför sina alster med klassisk musik och bygger egna synthar. Sådant måste älskas.

 

10. Kanye WestMy Beautiful Dark Twisted Fantasy

Kanye är kanske inte bästa förebilden som människa, men han borde få något slags lifetime award som producent. Samplingarna och valet av samarbetspartners genom åren (Arca och Gesaffelstein t ex!) visa en sann passion för musiken. Svårt att välja ett album eftersom alla är ganska spretiga. Men topparna är enorma. Som All of the Lights här.

 


 

Tack igen till alla som medverkat. Vi hörs snart igen,

N.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s