Vilka favoritskivor från det gångna årtiondet har Slowgold och I’m Kingfisher gemensamt? Vilken är den enda skiva från 2010-talet som Jerome ”Rome” Reuter verkligen gått igång på? Vad diggar Morrisseys rytmsektion? Och hur obskyr smak har grabbarna i Premiere? Detta och mycket annat får ni svar på här och nu.
Stort tack till alla artister och musiker som ställt upp. Ni är oumbärliga.
Red. anm.: alla rankingar och kommentarer är artisternas egna.
I’m Kingfisher, Grumsbördig indiefolksångare med ett hjärta större än hela Värmland, och med lika mycket americana-känsla som en ranch i Nebraska.
– ”För helheten, för melodierna, för det genomarbetade och för den genomcoola PJ Harvey. Decenniets album.”
– Efter att fått skallen urblåst av Kiwanukas spelning i Köpenhamn häromveckan vore det helgerån att inte sätta denna soulsvärta bland det främsta i vår tid.
– För oväsendet, det bästa pumpande och distade jag vet. Och att det bor en popdjävul i dem hade man på känn, men de lägger alla kort på bordet med indiehiten Rill Rill.
Sufjan Stevens – Carrie and Lowell
– Oavsett form, alltid samma egensinniga ton. Obeskrivligt vackert om hopp och sorg.
– Detta tar emot eftersom gruppen senare ”hittade sig själva” och blev mainstreamkladdiga. Men i sin linda var de ett The Band för tiotalet.
Slowgold, oantastlig drömrock från Götet – och kandidater till titeln ”Sveriges tajtaste band”.
- Mac Demarco – 2
- PJ Harvey – Let England Shake
Premiere, svensk alternativpops största hopp.
Jerome Reuter, hjärnan bakom mäktiga ROME, oförvitlig skildrare av Europa och en sann 482 MHz-hjälte.
Swans – My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky
– The only album released in the last decade that was of any importance to me [was Swans’ My Father Will Guide Me…]. Michael Gira has this very unique approach to songwriting and that certainly changed my outlook on things for a while… but it wasn’t really because of this album, but it was just around that time… I don’t think this is important stuff, to be honest, or let’s say…I guess his influence is so obvious in some of my work at the time, that going on about it further now just makes me seem like some awkward fanboy, haha. At least to myself. I am well over that phase now and my heroes of the moment are The
Dubliners. But…well, they haven’t released anything in this last decade, haha.
Stainwasher, nordisk drömpops främste fanbärare.
1. Nordpolen – Vi Är Många Som Är Vakna I Natt
– Hans första album är anledningen till att jag började göra musik, och det här albumet kom som en trevlig chock. Jag visste inte att jag gillade eurotechno-schlager-electro innan detta kom ut!
– Jag brukade duscha till detta album, förstärker renlighetskänslan.
3. Dirty Beaches – Drifters / Love Is the Devil
– Sjukt bra musik som får mig att känna mig lite rädd men nyfiken. Ser framför mig nån skum klubb som jag absolut inte vill gå in på men gör det ändå. Låten ”Mirage Hall” är sick!
– Jättekul med en comeback av Slowdive! En del av låtarna, t.ex. ”Sugar for the Pill”, låter lite som jag tänker att Phil Collins skulle låta om han började göra shoegaze, vilket absolut inte är något negativt.
5. Molly Nilsson – 2020
– Mycket passande namn på albumet! Men det var inte därför jag valde det. Jag gillar verkligen Mollys musik, hennes låtar liksom borrar sig in så djupt i hjärnan att dom ibland är det enda jag kan tänka på. Älskar låten ”Gun Control”.
Mando Lopez, snortajt bassist bakom Morrissey och i egna bandet The Chavez Ravine.
Matt Walker, batterist av rang – dels bakom Morrissey, dels i soloprojektet of1000faces.
Tobias ”Azure Blue” Isaksson, snillrik popmelankoliker av världsklass.
Att summera ett decennium är inte lätt. Jag har alltid lyssnat minst lika mycket på gammal musik från 60-talet och framåt som ny. Min musiksmak är väldigt bred så vad som är mitt ID som artist, låtskrivare och producent utgår väldigt mycket från starka melodier och texter och ljudbilder som berör.
– Dan Bejar är en av mina husgudar. Texterna är alltid briljanta och uttrycket är unikt. Kaputt var den enda nya skivan jag kände att jag ville ta inspiration från på Azure Blue-debuten som kom 2011. En mjuk referens.
2. Blood Orange – Cupid Deluxe
– Devonté Hynes. En av de mest efterfrågade låtskrivarna och producenterna på 10-talet är en av de få som också fixat att vara artist själv. Han har Prince genialitet och själ.
– Soundet och hitsen som färgat världens samtida synthbaserade pop. Robyn gjorde allt rätt tillsammans med Klas Åhlund och Patrik Berger.
4. Four Tet – Morning / Evening
– Två låtar. En a och en b-sida på ca 20 musiker [sic] vardera. Kieran Hebden är verkligen en favoritproducent som lyckas med det mesta. Han gjorde även några av 10-talets bästa remixer.
5. The National – High Violet
– En annan melankolisk husgud är Matt Berninger. The National gjorde flera riktigt fina album under 10-talet men High Violet berörde mig mest.
– Jag har aldrig riktigt fallit för The xx. De är perfekta i teorin men jag blir otålig som lyssnare. Jamie xx solo är en visionär med energin och alla små färger i produktionen.
– Daniel Snaith är en annan pålitlig musikalisk visionär som alltid hittar nya vägar och alltid håller väldigt hög klass.
– Att en artist så stor som Rihanna valde att göra en så okommersiell skiva är väldigt stort. När Rihanna spelade i Stockholm simmade jag fem kilometer på Eriksdalsbadet i ren frustration över att jag missade giget.
9. John Maus – We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves
– Mörkt, melodiöst och lo-fi. Vildhjärnan John Maus jämför sina alster med klassisk musik och bygger egna synthar. Sådant måste älskas.
10. Kanye West – My Beautiful Dark Twisted Fantasy
– Kanye är kanske inte bästa förebilden som människa, men han borde få något slags lifetime award som producent. Samplingarna och valet av samarbetspartners genom åren (Arca och Gesaffelstein t ex!) visa en sann passion för musiken. Svårt att välja ett album eftersom alla är ganska spretiga. Men topparna är enorma. Som All of the Lights här.
Tack igen till alla som medverkat. Vi hörs snart igen,
N.
482 MHz 