Sole – ”låta allt bli”
– Även om Sole hade ett eget uttryck även på (den smått lysande) debuten, inte minst vad gäller röst och textförfattande, präglades soundet på plattan mycket av den mäktige fadern Pelle och dennes fullständigt unika gitarrer och ljudvärldar. På nya singeln ”låta allt bli”, den första att släppas från kommande albumet Våra liv, är Sole Gipp Ossler på alla punkter en helt egen artist och låten är hennes i särklass hittills bästa.
Stämningen är starkt europeisk, som en skymningspromenad i Paris eller Prag, fullständigt bruten av spleen. Soundet är luftigt och klart och kontrasterar starkt mot förra plattans täta, febriga melodier och ljudbilder. Texten, sedan, om kampen för att reda ut vad det är som är meningsfullt och varför vi alls kämpar för det, är ett styrkeprov från någon som mycket väl och mycket snart kan komma att bli en av våra mest betydelsefulla, unga textförfattare. Och behöver jag ens nämna att hon sjunger som gudinna, ett skogsrå, en siren? Kristallklart, hjärtskärande och med ett överflöd av äkta, behärskad känsla.
2023 fortsätter leverera överjävligt starka låtar. Det tackar jag för.
KjellvanderTonbruket – ”September Weather”
– En annan comeback man besinningslöst väntat på är ju den från KjellvanderTonbruket – Christian Kjellvanders och Tonbrukets sotsvarta och gothiga jazz- och countryprojekt. Debutalbumet Doom Country (2020) var en fullträff, så förväntningarna är skyhöga. Men är förstasingeln något att gå på, ser det väldigt lovande ut.
I KjellvanderTonbrukets värld är det fortfarande november (oavsett vad låttiteln hävdar), det är alltjämt evig skymning och Christian croonar fram sina existentiellt färgade minnesfragment från barndomen med precis den pondus som anstår en glesbygdsnoirens Frank Sinatra. Det är, som ni förstår, fruktansvärt bra, och man vet att albumet, som fått namnet Fossils och som släpps 17 mars, kommer att bjuda på ännu bättre material.
Have a Nice Life – ”Sisyphus” (demo)
– Connecticut-bandet, tillika dödsromantikerna, Have a Nice Life är aktuella med en raritetssamling. Första smakprovet är demon och fanfavoriten Sisyphus – en långsam, mycket atmosfärisk och alldeles suverän goth-ballad som inkapslar allt det man älskar med bandet. Och även om en raritetssamling är alla tiders längtar man ju nu efter ett nytt studioalbum.
Zeiss – Sure, You Can Call It Country (album)
– Matthew Zeiss är Long Island-bon som fann kärleken i Sverige och numera håller till i Falkenberg. Jag såg honom live på Elvisfestivalen i Jönköping för några månader sedan. Där gjorde han en makalös spelning, där han varvade Elvis-covers med låtar av bland andra Conway Twitty, som han menade att Elvis hade kunnat/borde ha spelat in om han hade fått leva. Det var genialt, men nya plattan bjuder på idel egenskrivna original – och det är inte så dumt det heller. Inte dumt alls.
Matthew sjunger med en gudabenådad röst, både rå och tekniskt skicklig, och påminner stundom om Billy Idol, stundom om Kungen själv, stundom om vår egen Moneybrother, och musiken flyter sömlöst runt mellan country, Stax-soul och klassisk rock, ofta väldigt snyggt utsmyckad med bland annat blås. Bäst blir det i den fullständigt oemotståndliga poplåten ”She’s So Dangerous” och den suggestiva och mycket sensuella balladen ”It Doesn’t Hurt Like It Used To”. Dock hade Zeiss tjänat på att ha ihjäl några darlings, för 14 låtar och en speltid på närmare en timme är i mesta laget – särskilt då en del låtar flyter in i varandra och blir svåra att skilja på.
Så skalar han ner urvalet till nästa platta och finslipar sitt låtskriveri kan vi ha något verkligt stort att se fram emot.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”It Doesn’t Hurt Like It Used To”
Om ni gillar detta: Elvis Presley – From Elvis In Memphis, Moneybrother – To Die Alone
482 MHz 